”För Thoreau är den exploaterade naturen en politisk kraft, ett outplånligt
värde som hårt ansatt en dag slår tillbaka, med full styrka, större än vad
demokrater och republikaner, liberaler och diktatorer kan mobilisera.”
Det är en blandning av självbiografi, civilisationskritik och
reseberättelse från Thoreaus miljöer Peter Handberg erbjuder läsaren med Jag
vill leva på djupet. Jag närmade mig boken på annat sätt och blev därför
mycket positivt överraskad av hur den förhåller sig, såväl till Thoreau som
till närliggande områden i såväl hans egen tid och krets, som i dess
efterföljd. Således en tankeväckande essä om militärindustrin, turismen,
industrialismen och dess efterverkningar, konsumismen och inte minst uppfordrande
självbiografiska reflektioner kring det egna livet, förr och nu.
Henry David Thoreau är förstås mest känd, också här i landet, för Walden,
nyöversatt 2006 av Peter Handberg och i en tidigare, stympad översättning av
Frans G. Bengtsson kallad Skogsliv vid Walden. Han var Emerson
närstående och ingick i den krets som kallades transcendentalister. För mig
personligen har hans lilla bok Om civil olydnad (i översättning av
Reidar Ekner) också stor betydelse. På svenska finns hans Fågeldagbok – anteckningar
om fåglar och natur (översättning av Lennart Nilsson) sedan 2009, liksom Konsten
att vandra, i ett urval, som kom på svenska (i översättning av Erik
Carlqvist) samma år. Dessutom finns ett rejält urval av hans dagböcker i
Handbergs översättning.
"Gudskelov att människor ännu inte kan flyga och ödelägga himlen som
de ödelagt jorden!" Thoreau
Peter Handberg tvekar inför sitt uppdrag. Ska han ansluta sig till den
väldiga turistström som årligen trampar sönder markerna där en gång Thoreaus
lilla skogsstuga stod, ska han liksom dem flyga och därmed också bli en i
flygplatskonsumismens skara? Han har fått ett förskott på boken, det är bara
att bita ihop och ge sig iväg.
Han hyr in sig hos Barbara som driver ett B&B – där får han rejäla
frukostar, kan samtala med både henne och andra gäster om Thoreau, och han har
nära till Walden Pond, liksom andra platser som ska bli en del av berättelsen,
inte minst den fasansfulla militärbas där en gång kalla krigets atomvapnen
lagrades, i Stoneybrook och Westover Air Force Base (som finns kvar än idag). I
närheten finns också den amerikanska industrialismens vagga, närmare bestämt i
staden Lowell, där nu bara post-industrialismens trasiga människor – och
byggnader – finns att vandra bland. Thoreau betraktade staden redan på sin tid
som livsfarlig, hade han sett den idag skulle väl hans värsta farhågor ha
besannats.
Handberg gräver djupt i Thoreaus efterlämnade texter. Han reflekterar,
diskuterar, tar upp aspekter som i alla fall för mig var okända, som hans
(eventuella homo-) sexualitet och syn på andra män och på kvinnor. Han ger oss
också fantastiska bilder från ett landskap som än idag äger stark attraktion.
Och så finns där en sidoberättelse som egentligen är bokens fundament; den om
Handbergs egen tid i en enkel lite stuga på Lovö, där han själv levde ett
spartanskt eremitliv. Att det kanske var där hans intresse för Thoreau växte
fram är inte att förvånas över. Och att Handberg själv i sin drabbande
civilisationskritik verkligen tänkt över vad han ser och erfar av vår tids
vilsegångna kultur skänker jag en tacksamhetens tanke. Böcker av detta slag
växer inte på träd, inte heller i vårt mini-amerikanska land där
bästsäljar-mentalitet, popkultur och tv-mässighet bestämmer urval och
utgivning. Med det sagt hoppas jag ha klargjort att Peter Handbergs bok är så
mycket mer än en text om Thoreau och Walden Pond.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar