 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag kom till Villa Kivi vid Tölöviken en
januarihelgdag då himlen öppnat sig med ljumma ösregn och mörkret följde mig
ända in bakom dörren. Det tidiga eftermiddagsmörkret skulle komma att bli min
följeslagare. De promenerande eller joggande människorna utanför huset talade
mest finska. Vaktmästaren som mötte mig använde handen att peka och förklara
med. När han pekade på dörrmattan förstod jag att det var därunder han lagt min
nyckel. Ingen kunde jag tala med.
Jag gick in i min
slutna, svenskspråkiga värld med hjälp av böcker och tidskrifter. Jag läste
Carl Göran Ekerwalds biografi över Nietzsche. Jag läste och under tiden satt en
rysk gäst på toaletten och skrek obegripligheter i mobiltelefonen. När kaffet
hällts upp började jag lyssna på Radio Vega. Jag var ohyggligt ensam men anade
att det skulle bli en spännande vandring mellan centrum och Tölöviken och
tillbaka till centrum igen. "Vansinnet är bland enskilda människor en
sällsynthet - men i grupper, partier, folk, tider är det regeln." Så
skriver Nietzsche i Bortom gott och ont, och hans ord tycks i stora städer äga
en mycket stor giltighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar