Virtanen, metoo och ny backlash

Stenshuvud sett från Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

Det fanns en tid då feminismens företrädare älskade att tala om backlash. Susan Faludi gav också en av sina böcker det namnet, det var 1993. I den argumenterade hon för att det pågick "ett krig mot kvinnorna och en skuldbeläggning av offren".

Det har runnit ohyggligt mycket vatten under broarna sedan dess. Hela myndighetssverige och hela mediaindustrin har anpassat sig till ett språk där allt förskjutits i radikalfeministisk riktning. Tänk bara på hur han och hon avskaffats. Tänk på hur kön ersätts av svårdefinierade nya uppfinningar i korrigeringsbranschen.

Så kom flodvågen med alla sina upprop. Snart sagt varje svensk kvinna vittnade om våldtäkter. Det ledde bland annat till att Stadsteaterns Benny Fredriksson tog sitt liv.

Med tiden har bilden kommit att förändras, och nog skulle man med dagens besked kunna tala om en mini-backlash (där mönstret känns igen men med radikalt annorlunda föreställningar). Cissi Wallin anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt. Han fick sparken från Aftonbladet och fick valsa runt i de offentliga domstolar som inte kan kallas annat än pöbelvälde. Wallin åtalas nu för grovt förtal och Virtanen vill ha 20 årslöner i skadestånd. Man skulle kunna säga att denna så kallade backlash är nödvändig för att återfå något slags balans och förnuft i det offentliga rummet. Vi har problem nog med profetens anhängare och allt det som nu drabbar både män och kvinnor i det svenska samhället. Virtanen till DN:

Samhällets näthat är ett extremt stort problem. På skolgårdar, arbetsplatser, i kvarter och städer. Att man pekar ut varandra av privata hämndbegär. Det är bra att staten säger att man inte får skriva vad som helst på nätet. Det här är extremist-näthat-versionen, säger Fredrik Virtanen

Det handlar om långtgående trakasserier. Hon har skrivit mellan 70 och 100 inlägg på Facebook och Instagram där hon kallar mig våldtäktsman.

Jag vill hävda att Virtanen och Fredriksson bara är två exempel (det finns så många fler) på människor som hamnat i det mediala ljus som sänkte dem. Vilken rätt har AB:s ledning att beklaga sig? Med Åsa Linderborg i spetsen startade de drevet mot Fredriksson. Virtanen förlorade sin AB-anställning när drevet gick mot honom.  Läxan är att aldrig låta sig hänföras av ideologiska massrörelser, idag allra minst klimatreligionens eller profetens, och att i möjligaste mån inte finnas i pressens och kulturbranschens kretsar.Visar du minsta tecken på "avvikelse" där blir du jagad, hängd eller stenad.

 

Jenny Diski: In gratitude

Nej, man kan förstås inte recensera en cancer-dagbok. Jag har inte för ett ögonblick tänkt göra det.

När jag läser Jenny Diskis sista bok så ser jag att den, förutom dagboken (som i själva verket är essäer publicerade i London Review of Books) också innehåller en fantastisk berättelse om hennes liv med Doris Lessing.

Boken har fyra avdelningar: Diagnosis, som är en inledning, och den följs av de tre längre berättelserna Doris and Me, Chemo and me samt avslutningsvis Spray it Silver.

Jenny Diski fick sin diagnos 2014. Hon hade drabbats av en dödlig cancer, den skulle inte gå att operera. Då började hon skriva sina märkvärdiga texter om livet i cancervården och om allt det som fanns runtom, i familjen, i offentligheten, i livet. Bokens intressantaste text är också den längsta. Över nästan hundra sidor skriver Diski om sina minnen av livet med Doris Lessing. Det kunde ha blivit en sentimental berättelse om hur den uppburna Lessing tar sig an olycksbarnet Jennifer. Men Diski är inte en sentimental människa. Hon har tjock hud och en humor som helt överensstämmer med den; svart, grov, drabbande. När Doris Lessing, tillika Nobelpristagare i litteratur, avled 2013, 94 år gammal, hade hon och Diski känt varandra i femtio år.

Vill man få en inblick i hur en vild tonåring på flykt från sina föräldrar hittar "hem" hos en annan människa, blir mamma och så småningom själv författare, är detta en av de mest gripande berättelser jag kan tänka mig. Inte sentimental, som sagt, men med starka känsloladdningar i all sin konkreta återgivning av verkliga liv: 

"As with my cancer diagnosis, it´s hard to avoid thundering clichés when writing about the start of my relationship with Doris, and hard not to make it sound either Dickensian or uncannely close to the fairy tales we have in the back of our minds. 'It´s like something out of a fairy story' was a phrase people often said to me when learned how I got to live with Doris."

Inte för att romantisera ett sådant liv, utan för att berätta hur det verkligen var, tycks Jenny Diski ha tagit sig an Lessings gärning samtidigt som hon i cancerns våld också berättar om alla förändringar, plågsamma undersökningar, behandlingar och om hur det bara kan sluta.

Mitt i sönderfallet, en undantagsplats

Vid Levrasjön under onsdagen. Foto: T.N.

Vi hade ett jubileum att fira igår. Men hur firar man alls i ett land som faller sönder? Jag hade en intressant mailväxling som fick mig att ändå klara det, där jag påmindes om de små undantagen som finns, platser eller situationer där man rentav kunde känna något som liknar eufori. 

Vi for alltså till Levrasjön, som är just en sådan plats. Två unga ungerska par var där samtidigt. Ett av paren hade en liten grabb med sig, kvinnan i det andra paret var höggravid. Jag satt och tjyvlyssnade på dem när de talade ungerska, detta språk där ingenting står att känna igen.

Firandet kan också vara en ovanligt god middag. Eftersom jag till vardags lagar maten här hemma innebär en sådan dag restaurangmat. Och därtill ett gott vin, i liten kvantitet.

Ja, så kan dagar se ut också nu. Att komma till en plats där inga invasionsstyrkor eller gängkriminella syns till, en plats där tystnaden lämnar plats för eftertanken. Levrasjön är namnet, risken att bli nedslagen, rånad, hånad eller skjuten är försvinnande liten där.

Men väl hemkommen slås jag till marken igen. Jag ser att Sven Stolpe, en av den svenska litteraturens stora, och hans fru Karins vackra gamla hem, nu förvandlats till moské. 

Det finns ingen gräns för den svenska politikerklassens underdånighet. Stolpes hem borde ha varit ett museum idag. Hans kulturpolitiska gärning kan inte överskattas. 

Men när barnbarnet Schulman säger att "det är väldigt fint" att morfars gamla bibliotek nu är bönerum för Filipstads muslimer, då inser man att det är allvar. Några säger att det går för långt men jag invänder och svarar att "långt" i detta avseende är ett synnerligen relativt begrepp.

Svensk mat? Inte en chans, vi är ju godhjärtade, hungriga globalister

Told og Snaps i Köpenhamn

”Ingenstans i den svenska provinsen gick det att få svensk mat, däremot grekisk, indisk, italiensk, kinesisk, thailändsk, mellanösternsk och så vidare. Jag kände en stark saknad efter stadshotell, vita dukar, smör, ost och sill.” Anders Björnsson: Sensommarbrev 2019.

Jag lagar middag varje dag här hemma. Det blir mycket varierat, här samsas förstås olika lammrätter med sill, köttbullar, potatismos, grönsaksgrytor, fisksoppor och annat. Men att ute i en stad finna en restaurang som serverar svensk mat, det är nog lika omöjligt som Anders Björnsson beskriver det. Jag letar i ”mina” städer. Hittar inte ett enda. Om man nu inte tycker att korvvagnen serverar något liknande, nämligen dansk snabbmat i form av korv med bröd.

Drar mig till minnes sommaren för några år sedan då vi tillsammans med Snaphanen besökte krogen Told og Snaps i Köpenhamn. Det var danskt så det sjöng om det. Smørrebrød med leverpastej, sill, färöisk lax, ägg och annat. Dansk öl och deras hemgjorda kryddersnaps. Så sitter man där som man gjort sedan tidiga år, påmind om den malmöitiska vanan att äta i Köpenhamn. Hemkänsla, frid och fröjd.

Jag är så infernaliskt trött på pizza, får kväljningar vid tanken. Så trött på kinesiskt och thailändskt. Så trött på de illaluktande

kebabbarerna, vem orkar ens gå in i dem. Skyndar snabbt förbi. Restaurang möjlig att besöka? En engelsk pub-krog vid järnvägsstationen, där det alltid blir fish´n´chips. Svenskt? Nej, men urgammal vardagsmat i en fiskenation. Som England eller Sverige. 

Malmömordet - en läsarkommentar

Viktiga adresser i Malmö. Stadiongatan var platsen där mördaren dumpade och brände sin bil. Foto: Astrid Nydahl

Jag fick en längre läsarkommentar sänd till mig igår. Med skribentens tillstånd vill jag visa er utdrag ur den. Så reagerar en Malmöbo:

Läste just ditt inlägg om mordet i Malmö. Mordet skedde i min barndoms kvarter. Jag handlade smågodis i kiosken (den som sedan några år är degraderad till ett kebabkök av dussinsort).

Jag minns soliga sjuttio- och åttiotalssomrar på denna gata och gårdarna runtomkring. Här lekte jag och mina vänner dunkgömme till långt in på sommarkvällarna. Hade någon för 30 år sedan berättat för mig att en spädbarnsmamma skulle skjutas i huvudet i mina kvarter hade jag inte trott på det.

Jag har ju som du vet i åratal sett hur förfallet fått pågå. Men detta kom nära. För nära. För mig har dessa kvarter alltid stått för en sorts trygghet. Något som trots att förfallet rasar runtomkring ter sig ungefär som det gjorde för 30 år sen. Det finns inte många sådana platser kvar i Sverige. Minsta håla har skjutningar, demografiska omvandlingar och sprängningar.

Igår upplevede jag att dessa mördare blodsbesudlade även min barndoms trygghet. De trängde in i mitt inre rum. De hade sönder något där och jag måste försöka återta mina minnesbilder. Inte låta dem förstöra dem.
Men hela kvällen igår tänkte jag på detta. Den mördade mamman, hennes lilla barn, hur pappans skrik och panik måste ha skrämt de som fick se detta förfärliga. Och så alla vittnen. Förutom att de blir djupt traumatiserade och kanske förändrade för livet, så förväntas de vittna. Men vem vill vittna mot någon som inte drar sig för att kallblodigt skjuta en mamma som håller i sitt spädbarn? Det vore ju att själv skriva under ens egen och sina anhörigas dödsdom.

Jag vet inte var hjälpen ska komma från längre. Vår "regering" består av djupt och allsidigt inkompetenta, ansvarsskygga, handlingsförlamade, verklighetsförnekande icke-entiteter. "Oppositionen"? Ulf Kristensson? Jag ser inte hur han skulle kunna göra ett särskilt mycket bättre jobb. Möjligen marginellt. SD kanske kunde men dem vill ju fortfarande ingen samarbeta med. De anses sjukligt nog värre än det avskum som avrättar mammor på gatorna. 

***

Uppdatering (T.N): Ännu en kvinna skjuten till döds. Läs i Svenskan.

Mordet i Malmö: Ministern som lever i drömvärlden

Hit för man stadens skjutna. Malmö Universitetssjukhus. Foto: Astrid Nydahl

Det makabra mordet på den unga läkaren Karolin Behnaz Hakim i Malmö var egentligen bara anmärkningsvärt av två skäl. Det var en kvinna som sköts och hon fick ett avslutande skott i huvudet (inte alla skyttar går ur bilen för att sätta ett sådant skott). Denna kriminalitet är, skulle jag våga påstå, vardagsmat i hela riket. Men det är vanligtvis män som skjuter varandra. Inte minst i Malmö. Jag läser i rikslikaren:

Polisen säger till mig att de har kontroll på situationen och framför allt att de sätter in de resurser som behövs för att utreda de här brotten och öka tryggheten. Men det är klart att vi har en nivå på skjutningar och sprängningar i Sverige som inte får bli en ny normalbild, säger Mikael Damberg.

Hur verklighetsfrämmande och förljugen får en minister vara? Är det inte just "normalbilden" vi levt med i många år nu? Damberg har inte lyft ett finger för att ändra på det.

Statsministern sa också att ”detta vill vi inte ha här”. Det är anmärkningsvärt eftersom ”detta” sedan många år importeras till Sverige. Hans uttalande är cyniskt och säger något om den svenska politiska klassens omfattande verklighetsflykt. Sverige är ett extremt land i just detta avseende. "Detta" får vi mer och mer av varje dag, varje timme.

Redan idag stod det klart att den först gripne också är inblandad i åtalet om knarkhandel på Drottninghög i Helsingborg. Gossen är bara 19 år och kunde kopplas till mordet därför att flyktbilen är hans!

De tidningar som säger att det saknas kopplingar till Malmös maffiagrupper vet inte vad de talar om. Mannen som den mördade kvinnan hade barnet med är grovt kriminell och har de senaste åren avtjänat ett mycket långt fängelsestraff för ett värdetransportrån i Danmark. 

Mordet igår ägde rum i närheten av min barndoms badstrand. Och flyktbilen eldade de upp på min barndomsadress, Stadiongatan.

Jag drar egna slutsatser och det jag kommer fram till vill jag inte visa i  bloggen.

Att bevara sin självrespekt

Stoke-on-Trent, England. Foto: Astrid Nydahl

”For å bevare sin selvrespekt skal man nekte å ta aktivt eller passivt del i løgnene i sin samtid. Man bør skrive det man tror er sant, selv om det koster. Det har aldri vært uten omkostninger å følge sin samvittighet. Det kommer det heller aldri til å bli.” Peder Jensen, alias Fjordman, Norge

Allt kommer i högre grad att handla om självrespekt. Den är sista utposten. Om man sjunker in i det självförakt jag skrev om igår (i texten om barndomen) är man med all säkerhet förlorad. Ändå är det där jag varit så länge, så ofta.

Men i skrivandet är det en annan sak. Om man inte vill delta i den mediala lögnproduktionen tvingas man skriva det man ser som sant och riktigt. Inte väja för att människor smetar äckligheter på ens person och namn.

Jag har stått i tvärdraget i många år. Ja, jag har också gömt mig för att ens slippa ”diskussionen”. Det kostar att följa sitt samvete skriver Peder Jensen. Då får det göra det, om det måste. Priset man betalar för att blunda, förneka och romantisera är bra mycket högre. Det tackar man nej till utan minsta betänketid.

Malmö: ”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet”

Min barndoms Lorensborg i Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar, och i en filmsekvens ser han mycket arg ut och vevar armen mot mamma. Tack och lov skulle vi inte bo länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in. Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.

Vad kommer först i denna Brodskys skola? Är det självföraktet som skapar otryggheten eller tvärtom? Gång på gång låter jag minnets tyngd sänka ner mig i barndomen. Varje gång ser jag en grundläggande trygghet. Den handlar alltid om mamma och mormor, vardagens kommendanter, tröstare, samtalsvänner, förhandlare, matleverantörer, närvaro. Det sista var det viktigaste. Deras närvaro innebar att jag alltid kunde fly från det som hotade mig, tillbaka hem och in till dem. Vår lägenhet var en borg, om än med dagens mått ganska liten. Vi var sex personer i den. Att dela rum med syskon var inget vi ifrågasatte, även om jag ibland gjorde framstötar till pappa om att få inreda klädkammaren till eget rum. ”Det kan man inte, där finns varken fönster eller syre” svarade han varje gång. Jag brydde mig inte om så banala argument. För mig var klädkammaren ett utrymme där man kunde stänga dörren om sig. Där inne ville jag bo. För att få läsa ifred. För att få fred. Vila, tystnad, ensamhet. Pappa var också en del av motsatsen till otrygghet. Han fanns visserligen sällan hemma. På vardagarna arbetade han som dekoratör. När han bröt ihop och blev sjukskriven rekommenderade husläkaren honom att resa till Dubrovnik och där måla naturscenerier (för att frigöra sig från det abstrakta måleri som läkaren förmodligen såg som ett uttryck för problematiken). Det gjorde han. Efter det tog hans arbetsliv slut. Han satt i ateljén och målade varje vardag. Ibland fick vi följa med dit. Det var en särskild ynnest.

Självföraktet kom inte hemifrån, det har jag svårt att tro. Den barndomens skola som föder så destruktiva egenskaper finns utanför hemmet. Detta självförakt finns på gårdarna, på platserna dit vuxnas blickar aldrig når, det finns i skolan, i barngrupperingarnas skoningslösa formationer, det finns där utstötning är en självklar motsats till anslutning. Att vara nummer sju när två lag med sammanlagt sex deltagare ska väljas. Att alltid vara den udda siffran. Att vara maskrosen när de andra är prydnadsväxter. Att vara vit med fräknar när de andra är solbrända skönheter. Det självföraktet bar jag med mig, in i vuxenlivet och fram genom åren. Det var en del av mitt jag. En del av den identitet som kanske inte ens ifrågasätts eftersom den är jagets princip. 

Att bejaka mammas och mormors närvaro är förstås ohyggligt omodernt. Sedan länge utgås det från att de inte ska vara närvarande. Huset och hemmet ska vara tomma palats i vilka de lite större barnen inträder med egen nyckel. De allra minsta får vara på dagis och de skolpliktiga får vara på fritidshemmet tills någon förälder dyker upp och hämtar framåt kvällen. 

Nödvändigheten i detta är svår att förstå annat än som krass ekonomi. Men hur hade min generations föräldrar råd? Min pappa hade en medioker lön. Vi hade förstås varken bil eller sommarstuga men det gick sannerligen ingen nöd på oss. Ska de två förvärvsarbetande föräldrarna då betraktas ur andra perspektiv än de rent ideologiska? Det finns andra, tungt vägande faktorer som egentligen pekar i en helt annan riktning än radikalfeminismens frigörelseteologi: enföräldersfamiljerna. En mamma i en bostad. En pappa i en annan bostad. Barnen på ständig resa mellan de två. Flyttning varje fredag med de nödvändigaste sakerna i flyttväskan. Jag levde själv så efter skilsmässan. Men mina barn bodde mest hos sin mamma. Och efterhand som tiden gick flyttade de ifrån henne till egna boenden. Men jag kunde aldrig förlika mig med tanken, och sedan än mindre med praktiken. I den upplösta kärnfamiljens tidsålder blir dessa ”lösningar” upphöjda till högsta tänkbara ideal. De siffror som kommer på släp efter idealet visar egentligen bara på en omfattande och pågående katastrof. Ändå såg jag aldrig en annan väg än skilsmässans. Är det så för alla par? Har alla parrelationer katastrofen inbyggd från början?

Barndomens princip är aldrig den man tänker på i första hand.

---

Joseph Brodsky (1940-1996), ryskfödd poet och essäist bosatt i USA sedan 1972 fram till sin död. Fick Nobelpriset 1987.

Cowboy Junkies - All that Reckoning - 7/23/2018 - Paste Studios - New Yo...

IMRE KERTÉSZ ON SELF-IMPOSED EXILE AND WRITING

Cowboy Junkies - Misguided Angel

Bataclan, islamismen, ensamheten

Foto: Astrid Nydahl

Antoine Leiris: Mitt hat får ni inte (Atlantis, översättning av Thomas Andersson)

Ingen kan väl glömma massakern på Bataclan i Paris, den som utfördes i en stor samordnad attack av en IS-cell som samtidigt slog till mot barer och en fotbollsstadion.

Men vad vet vi om de drabbade, de dödade och skadade, deras anhöriga och vänner? Egentligen inte mycket. Kanske är det därför jag blir så gripen av Antoine Leiris bok. Hans älskade Hélène går till konserten med en av parets gemensamma vänner. Antoine stannar hemma med deras lille son Melvil. Han blir uppringd. Frågan är kort: "Allt väl?".

Ur denna nästan arketypiska situation följer berättelsen, från klockan 22.37 den 13 november 2015 och två veckor framåt. Det blir inte så mycket en berättelse om islamisternas dödskult, som om de människor som drabbas av den. Och det är just denna berättelse vi behöver för att bättre förstå. Leiris skriver utan att någonsin bli sentimentalt känslosam om det allra svåraste: att bli lämnad ensam med ett litet barn samtidigt som man måste planera för begravning av sin älskade och en liten smula försöka tänka framåt.

Ska man individualisera ett politiskt problem? En dum fråga, eftersom det endast är så man konkret kan beskriva dödskultens effekt på samhällskroppen och därmed på de enskilda individerna. Leiris gör det oerhört starkt och drabbande. Hans text är fragmentarisk, kortfattad. Varje textfragment i sig skär sig in i det undermedvetna hos läsaren, just som bra text alltid gör. Inte en sida är ointressant eller likgiltig. Efter att ha konstaterat att IS-terroristerna tagit livet av en "enastående människa, mitt livs kärlek, min sons mor" skriver han:

"Så nej, jag tänker inte ge er gåvan att hata er. Det har ni visserligen strävat efter, men att svara på hat med vrede skulle vara att ge efter för samma okunnighet som gjort er till det ni är. Ni vill att jag ska vara rädd, att jag ska betrakta mina medmänniskor med misstänksam blick, att jag ska offra min frihet för min säkerhet. Game over. Try again."

Det blir förstås lille Melvil som räddar honom. Med ett litet barn har man ett ansvar så oändligt mycket större än det man kan uppbringa för sig själv. Och just i denna berättelse flyttas känslorna över till mig som läsare. Leiris skriver alldeles i slutet av boken om då han med pojken besöker graven:

"Melvil håller mig i handen, han når mig knappt upp till låren, men han verkar så stor. Han blir glad av en pöl som regnet lämnat efter sig. Min rädsla upplöses så sakteliga i vattnet som högljutt stänker när han stampar i det med fötterna. Leken är hans vapen, nästa bus hans horisont, ett barn tynger sig inte med vuxenbekymmer. Hans oskuld är vår frist."

Cowboy Junkies "Powderfinger" (Neil Young & Crazy Horse Cover) Latent...

Hitlers skånska greve

Ränderna går aldrig ur heter det. Trolle-Ljungbys nu 96-årige härskare,  Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister, har så länge jag levt i dessa trakter varit en för grymhet, tyranni och översitteri känd herre. Hans arrendatorer har alltid stått med mössan i hand, utan att det gjort minsta intryck på greven. Det pågår nu en bitter strid om framtiden. Arvtagaren har redan petats ur styrelsen och den gamle tyrannen har skänkt bort jakträttigheterna till en privatperson. Det handlar om enorma värden. Det, och många andra faktorer, gör att det mullrar i arrendatorernas led, men de lär inte få igenom några reformer så länge greven själv lever.

Varje dag vi ger oss iväg till Landön befinner vi oss på hans ägor. Därför vill jag visa er en intressant artikel från lokaltidningen om hans pappa Carl-Axel:

Lördagen den 3 december 1938, en knapp månad efter Kristallnatten, håller Sveriges stärkelseproducenters förening stämma på Frimurarhotellet i Kristianstad. Ordförande för stämman är greven på slottet Trolle-Ljungby utanför Kristianstad, Carl-Axel Trolle Wachtmeister. Stämman inleds med Hitlerhälsning i stället för handtryckning. Den uppseendeväckande hälsningen till Hitlers ära ges uppmärksamhet två dagar senare i denna tidnings måndagsupplaga med referat och foto på greven med rubriken ”Hitlerhälsning på stärkelsestämma i Kristianstad”.

Detta kan kanske också utgöra en möjlig förklaring till Adolf Hitlers eget beslut att, av alla platser på jorden, använda slottet i Trolle-Ljungby som topphemlig mötesplats. Den som övertalat Hitler är Hermann Göring. Strax före andra världskrigets utbrott står han på toppen av sin makt och är nummer två efter Hitler i Nazityskland.

Trolle Ljungby-planen initieras av den svenske affärsmannen, Birger Dahlerus, kusin till Görings avlidna hustru Carin och personlig vän med Göring. På eget bevåg inleder han sommaren 1939 kontakter mellan Tyskland och Storbritannien i syfte att förhindra krig. Under två intensiva månader har han åtskilliga personliga möten med Göring och tre med Hitler.

Den 6 juli 1939 föreslår Dahlerus att ledande företrädare för Nazityskland och Storbritannien ska träffas i hemlighet i Sverige. Göring, som genom giftermålet med friherrinnan Carin etablerat ett brett kontaktnät inom svensk adel, vilket resulterar i att frågan går till greven på Trolle-Ljungby slott. Välvilligt ställer greven slottet till förfogande.

Vem är då vår 96-årige greve? Han heter Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister och är son till Hitlervurmaren Carl-Axel Trolle Wachtmeister. Hans hustru har varit mer i den svenska offentlighetens ljus. Hon hette Alice i förnamn och avled 2017. Hon var överhovmästarinna och stod bara under riksmarskalken. Både hon och greven var förstås djupt involverade i "vår" kungafamilj. Här i trakten är hon kanske mest känd för sitt yttrande om att det finns alldeles för många fattiga människor, men att man får sätta sitt hopp till atombomben.

Nej, det blev som alla vet inga hemliga möten mellan Nazityskland ledare och Storbritannien på Trolle Ljungby. Men ränderna går aldrig ur släkten.

*** 

"Svenskarna är som järnfilspån, när magneten flyttas så vänder de allihop" (Eva Myrdal)

Det kan man fundera på när man nickar instämmande om skånska grevar. Vad man kommer fram beror förstås på vem man själv är i förhållande till det förflutna. Magneten har som bekant flyttats.

Hanif Bali petas. Jag lagar soppa

Vid Olserödskusten på tisdagen. Mobilfoto: T.N.

Hanif Bali petas. Det hojtas överallt. Inte en rubrik är torr. Inte en "analytiker" är tyst. Är Bali ett exempel på något annat än partidisciplinens villkor? Nej, det är han inte. Partipolitiken har sina regler. En är att aldrig angripa en före detta Ledare. 

Jag ägnar mig åt annat. Det har nämligen varit hektiska dagar. Vill börja med att tacka läsekretsen för det stora intresse ni visade när jag lade ut tv-programmet från 1985 med Burgess och Singer. Det är mycket riktigt en timme som det gnistrar om, trots programledaren pinsamma "engelska".

Nå, jag lär mig baka en ny sorts bröd sedan igår. Så många ingredienser att jag inte kan räkna upp dem, men efter två timmar i ugnen blev de mycket goda. Nu ska jag ställa mig vid spisen och laga en fantastisk fisksoppa som när den är färdig ska dekoreras med räkor. Den flytande basen består av vitt vin och sedan tillsätts, bland tjugotalet andra ingredienser, Miso (som jag aldrig ätit förut). 

Andra ingredienser dessa dagar är rysk konst, ickefungerande postpaketinlämning, ny läsning från Västmanland och London.

Hanif Bali lär återkomma. Varje dag. Precis som de andra nygamla moderaterna, Heberlein med kompani och "Sverigevänner" (ett kordord för nationalist) som inte orkat ta steget fullt ut, trots att allt de säger kunde vara hämtat ur just den idéspannen. De tror att M är en trygg hamn på vägen, men om inte annat kommer M-ledningen att tvinga dem ut på öppet hav, förr eller senare. Då är det nog för sent, Åkesson vill inte ha dem.

Livet går kort sagt vidare. Och det är sannerligen mot alla odds.

Foto: T.N.

Lessons from Isaac Bashevis Singer

Burgess och Singer samtalar

Det fanns kvar en spillra av samtal på nivåer ovan brölet och hatet, detta är inspelat 1985. 

I.B. Singer var sin epoks stora berättare på jiddisch, det mesta han skrev finns översatt till svenska. Här kan du se nästan en hel timme, då han samtalar med Anthony Burgess på en bokmässa som kanske alltjämt hade något av vikt att berätta. Det är bara 34 år sedan och ändå känns det som om allt utspelat sig på en annan planet.

Ta glädjen på allvar - och bli utstött

Foto: Astrid Nydahl

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. 

Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta ett lönearbete. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen.

Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag om natten läser Carl-Göran Ekerwalds författarskap gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:

"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'" Således konsekvent: "Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."

Demokratins problem och alternativen

Foto:  Astrid Nydahl

Svaret på demokratins problem får inte vara diktaturen.

Svaret på frihetlighetens problem får inte vara det totalitära.

Borde inte den läxan ha fått sitt genomslag för länge sedan? Absolut inte. Varje gång diktaturen och det totalitära getts fritt spelrum som lösning har alla andra alternativ dränkts i brutalt förtryck och blodiga krig.

Ska de prövas igen? Det sker överallt runt om oss. Det är en omöjlighet att låta sig inspireras av ryska postsovjetmetoder, ungerska pilkorsarideal, polska katolskt grundade sanningsmetoder eller italienska fasces. Det är också en omöjlighet utanför dessa nationer och därmed omöjligt i Sverige.

Så grundläggande ting som eftertanke och återhållsamhet borde kunna efterlevas just i en demokrati. Om så skett skulle heller aldrig diktaturens symboler ha återupprättats. Nu har det gått så långt i Europa att de ter sig som självklara och nödvändiga. Mycket av förklaringen ligger i de öppna gränsernas politik. Frihetens fiender kan ibland beskrivas som ansvariga för just gränsfrihet. I Sveriges fall har det lett till ökat islamiskt inflytande, knappast ett godtagbart alternativ för den som vill slippa styras av Jungfru Maria och hennes jordiska sändebud. 

Enkelt matematik leder mig till slutsatsen att gränslöshet och gränsfrihet lett till en massiv och accepterad folkvandring till Europa. Finns det en bortre gräns? Inte i politikerklassens världsbild, trots att den fått sina mandat av "folket". Är då endast diktaturen och det totalitära svaret på demokratins problem? Det är kanske redan för sent att ge ett bra svar på den frågan.

***

För åskådlighetens skull bör man läsa Lars Åbergs artikel i GP, "Sveriges problem är inte planterade av Ryssland":

Det är bara att inse: Sverige är svårt segregerat och det hjälper inte att vi upprepar ordet integration tills våra ansikten blir blåa eller röda så länge inte några ordentliga initiativ tas för att bryta den här utvecklingen mot ökad separatism och splittring. Friskolesystemet skyddas och bidragsenklaverna förses med nya projekt. För närvarande existerar inte någon integrationspolitik och det är fullt möjligt att hela den tanken är illusorisk.

När vi säger att invandrare ska inkluderas kan vi inte längre förklara vad det betyder. I stället har det svenska systemet i tilltagande utsträckning kommit att inkluderas i ett mer kaotiskt globalt sammanhang.

Vägen till tyranniet

Mobilfoto: TN

I en mycket intressant krönika tar Lena Andersson oss med till Aten och några filosofer som går att studera också i framstående svenska översättningar

Under sommaren kom jag mig äntligen iväg till Aten för att finna lämningar efter stadens filosofiska storhetstid för 2 500 år sedan, då Sokrates, Platon och Aristoteles gjorde sina odödliga insatser för mänskligheten. Ingen av dem står högt i kurs i dag. Att söka den noggranna definitionen och fenomenets väsen är en föraktad hållning, den klandras för både folkmord och förtryck. Att påstå att allt inte är en flytande soppa av subjektivitet eller förtjänar samma respekt ses också med misstro, försåvitt saken inte gäller ens politiska fiendes ståndpunkter. Då dammas både hierarkierna och metafysiken i form av människovärde och gruppgemenskap av.

Det finns en viktig poäng i Lena Anderssons krönika, och den friläggs mot slutet av texten. Man skulle kunna säga att den griper direkt in i vår tid av kulturell och politisk nivellering. Vad är tyranniet? Vad är tygellösheten? Jag såg för bara några dagar sedan ett reportage från Zimbabwe där förtvivlade människor vittnade om eländet och tyranniet efter Mugabe. Ingenting har förändrats till det bättre, landet är alltjämt frukten av en så kallad befrielserörelses inbyggda nepotism, maktmissbruk, försnillande av nationell egendom. Vad kan vi lära? Lena Andersson skriver:

Till det orätta hör tyranniet. Det växer ur tygellösheten och det vaga, inte ur fast klarhet och ett balanserat sinnelag. Urtypen för den ”frihet” Platon kritiserar i demokratin är den enfaldiga rätten att gå gatan fram som en åsna och ”klampa rakt på den mötande om han inte går ur vägen”. Genom denna brist på hänsyn som så ofta förväxlas med frihet blir ”medborgarnas själar så känsliga att de upprörs över minsta antydan till lydnad och tvång … . Till slut föraktar de … både skrivna och oskrivna lagar … . Ingen får vara herre över dem på minsta sätt.” 

Inte förnuftet, den goda smaken, argumentet eller rimligheten. Ingen – utom folkledaren. ”Den saken är alltså alldeles klar … att när en tyrann växer fram har han sina rötter i folkledaren, ingen annanstans.” 

Först tar denne ledare från de förmögna, säger Sokrates, delar ut en del till folket men behåller det mesta själv. Sedan pratar han omkull massan och förgör sina fiender, varvid han står där i all sin prakt, ”omvandlad från folkledare till fulländad tyrann”. (Översättning Jan Stolpe.)

Schemat känns igen från mången befrielserörelse, där revolutionärer blivit diktatorer. Och från samtida rättviseaktivism och identitetsmissnöje, där det auktoritära bettet inte döljs bakom läpparnas jämlikhetstal.

Gundula Janowitz i Carmina Burana

Ur min diktsamling Fugor, landskap från 1985

Här kan ni lyssna till Gundula Janowitz i Carl Orffs Carmina Burana.

Omslaget på mitt och Carsten Hills bidrag till Colibri-serien på Kalejdoskop förlag

Cyklandet som köns-separatism

”Cyklande tilldrar sig ofta mäns uppmärksamhet och utsätter samhället för fördärvligt inflytande. Det går därför stick i stäv med kraven på kvinnors kyskhet och måste överges.”

Ur en fatwa av ayatolla Ali Khamenei, Iran

Här lär sig kvinnor cykla i ABF-regi i Malmö. Slutar de nu efter fatwan? Foto: Lennart Romberg

 

Vi som föddes på 1950-talet fick uppleva något som idag måste te sig otänkbart: vi växte upp i en formlig våg av genuina frihetssträvanden. Vi märkte av det i tonåren, hur allting liksom reste sig mot det som uppfattades som förlegat. En del var bra, annat var bara dumheter och naivitet i olyckliga kombinationer. Det som strävade mot frihet hade många olika nyanser: vissa hade med kön att göra, andra med klass. Vietnamkriget pågick och vi kände kväljningar av det vi såg. Den sovjetiska krigsmaskinen gav oss liknande känslor liksom de pågående kolonialkrigen. 

Men det var förstås framför allt i våra egna liv, just när vi skulle avknoppas från föräldrahemmet och på stapplande ben bilda eget, som de avgörande skeendena ägde rum. Jag har många vackra minnen från den tiden. Ett av dem handlar om cykelgerillan (som jag skildrat i min Malmöbok). Där hade vi en född ledargestalt i skådespelerskan Claire Wikholm. Vi älskade att flockas kring henne.

Tankar och minnen snurrar. Vad jag mest tänkte på var att den feministiska rörelsen var intimt förbunden med vänstern. Mer eller mindre, i de kretsar där jag växte upp var det definitivt mer.

Vem av oss hade ens kunnat gissa att vi i sextioårsåldern skulle leva med sådana dumheter som islams auktoriteter öser över världens människor. Särskilt tycks de vilja ösa dem över kvinnor. När jag läser den iranska fatwan om olämpligheten för kvinnor att cykla vill jag egentligen bara stänga datorn och ägna mig åt något helt annat. Men nu fick jag sagt detta och jag är alldeles säker på att fortsättning följer. Fatwans tid är nu och den kommer att pågå mycket länge, med eller utan vårt medgivande.

Hon tycks ha lyckats riktigt bra! Foto: Lennart Romberg