fredag 16 augusti 2019

Antecknat om Katarina Frostensons bok



Nej, det går inte att recensera Katarina Frostensons bok K. Det finns framför allt personliga skäl till det, till vilka jag återkommer. Men jag tillåter mig några reflektioner utifrån citat ur hennes bok.

”… att inte låta sig krossas av massan: ja, genom att stå emot.. Att tystnaden är något som inga vapen, ingen yxa rår på.” s.17

”Vi är ute ur Sverige. Ute ur den trånga stöveln.” s.17

”Anonyma röster skriker hot på telefonsvararen, att jag ska dra åt helvete, försvinna, dö.” s. 18

Dessa tre citat är skrivna i stundens intensiva hetta, då angreppen på Katarina Frostenson och hennes make Jean Claude Arnault är som intensivast. Den mediala stormen kommer att handla om både klubben Forum och om Svenska Akademien. Vittnesmålen, de flesta alltjämt anonyma, pekar entydigt mot att Arnault uppfört sig mycket opassande mot ett stort antal kvinnor. Eftersom jag har mycket trovärdig uppgifter om vad som pågick i källaren – utöver alla de förnämliga kulturarrangemangen i form av konst, musik, litteratur och annat – valde jag tidigt att lita till det väsentliga i vittnesmålen. Sexuella handlingar mot kvinnor som både överraskats, sagt nej eller försökt fly fältet. I högsta grad ovärdigt. Jag ville också tidigt i skeendet försöka förstå hur Frostenson under så lång tid kunnat tiga om makens beteende, och om det rentav var så att hon fann det både rätt och rimligt eftersom deras äktenskap och kärlek skulle präglas av frihet.

Katarina Frostenson gör tidigt i boken detta till en fråga om kollektivet, massan, pöbeln. Och hon tycks övertygad om att det i Sverige finns en särskilt föraktlig pöbel som måste skilja sig radikalt från andra europeiska länders.

”Den enda bok jag tar med mig på resan är Tyngden och nåden av Simone Weil.” s.19

”Det är Anne Sophie som ger oss nycklarna till sin ’havre de paix’ mitt i Pigalle. Hon är en av vännerna som räddar våra liv.” s. 22

Väl i Paris börjar ett påvert liv. Där väntar ingen Akademie-våning på dem. De har inte tillgång till gästvåningen, där flera av Arnaults övergrepp ska ha ägt rum. De kommer att bo trångt och primitivt, men de har räddat sig från landet S. 

I Paris har de vänner som genast sluter upp kring dem och bidrar till en syn som Frostenson med största glädje tar till sig. Den har också inslag av konspiration. "Kampanjen" skulle få vissa personer att ”nå in” i Akademien, ge dem både ”insyn" och "makt”.

”Hans analys är klar. Det är en kabal mot dig, mot er båda, orkestrerad av tidningen, säger han. En kampanj för att sänka er och genom er, med er som medel, nå in i Akademien och destabilisera den. Få insyn. Makt.” s. 23

”Sveden. Sektstaten. Avundens land och förtalets förlovade rike.” s. 26

”När man är, eller har varit, falskeligen anklagad är det svårt att särskilja känslor och tillstånd. Man blir misstrogen. En viss paranoia är normal.” s. 42

Frostensons utgångspunkt är självklar: alla anklagelserna, inklusive de uppgifter som svirrat runt också i pressen, om läckor gällande blivande Nobelpristagare, avvisar hon.

”Att försvara sig mot falska anklagelse – går inte. Det är ovärdigt en människa.” s. 43

”Har massan så enkla nöjen som skadeglädje, och det har den förstås – à la bonne heure! Det bjuder vi på.” s. 52

”Hopens värld, dess gråa, trista, mediokra massa.” s. 55

”Aldrig mer landet S, tänker jag. Aldrig mer något med bokstaven S.” s. 61

Att överleva detta handlar förstås, med amatörpsykologens terminologi, om att förneka, förskjuta, stå stolt i stormen. Boken skvallrar allra mest om sådant. Förnekelsen är monumental. Inget av det framförda stämmer. Några fel har hon aldrig gjort. Tvärtom har hon kallats ”diktardrottningen”, vad nu det gör för skillnad i det här fallet. Stoltheten blir att säga att jag nog vet vem jag är, vad jag är värd och vad jag stå kvar rakryggad. Men så kommer ju tvivlen ändå, de starka sugen i en nedåtgående spiral.

”Under några dagar uthärdar jag nästan inte. Jag är nära vattnet. Din röst, dina rop långt bortifrån och vännen U:s omsorger hämtar hem mig och drar mig bort från det.” s. 121

Det är sådana dagar som fällt många människor som stått i skurar av starka anklagelser. Brottslingar har tagit sina liv i cellerna därför att de inte kunnat leva med anklagelserna. Men Frostenson är ju ingen brottsling! Det spelar ingen roll. Det hon utsätts för är en kollektiv, stark anklagelse som medierna går i spetsen för.

”Programförklaringar stör. Liksom grupper.” s. 191

”Men den obehagliga, fega, onda tystnaden är något annat. Det är den kollektiva tystnaden: samtyckandet, eller samtigandet. Tystnaden som ska hålla samman en grupp. Den är avskyvärd.” s. 236

”Den lättkränkte är just – lättkränkt. Och det är ofta små oförrätter som leder till en seg, grym, enveten hämnd.” s. 148

”Svensken i gemen är en negation.” s. 155

I bokens andra halva försöker Frostenson både skriva sig ur fasan och upprätta sin makes heder. Han sägs förvisso inte alltid ha varit ”helt sedesam” men något våld, sexuellt eller annat har han inte gjort sig skyldig till. Att han sitter i fängelse kan inte bero på att han irrat i natten, men det är ett faktum.

”Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.” s.179

”Att framhärda dagar i fasa. Hur är det att leva i ständig skräck? Det är att aldrig vara säker, att vara förberedd på ett slag, ett anfall, ibland från helt oväntat håll.” s. 170

Och som avslutande allvarsord antecknar jag ur hennes bok, som naturligtvis också vittnar om vilka tragedier som utvecklas ur stora konflikter som denna inom och runt Svenska Akademien:

”Jag är som döv av mitt eget sorl och av min egen sorg.” s. 245

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar