”Cyklande tilldrar sig ofta mäns uppmärksamhet och
utsätter samhället för fördärvligt inflytande. Det går därför stick i stäv med
kraven på kvinnors kyskhet och måste överges.”
Ur en fatwa av ayatolla Ali Khamenei, Iran
![]() |
Här lär sig kvinnor cykla i ABF-regi i Malmö. Slutar de nu efter fatwan? Foto: Lennart Romberg |
Vi som föddes på 1950-talet fick uppleva något som
idag måste te sig otänkbart: vi växte upp i
en formlig våg av genuina frihetssträvanden. Vi märkte av det i tonåren, hur
allting liksom reste sig mot det som uppfattades som förlegat. En del var bra,
annat var bara dumheter och naivitet i olyckliga kombinationer. Det som
strävade mot frihet hade många olika nyanser: vissa hade med kön att göra,
andra med klass. Vietnamkriget pågick och vi kände kväljningar av det vi såg.
Den sovjetiska krigsmaskinen gav oss liknande känslor liksom de pågående
kolonialkrigen.
Men det var förstås
framför allt i våra egna liv, just när vi skulle avknoppas från föräldrahemmet
och på stapplande ben bilda eget, som de avgörande skeendena ägde rum. Jag har
många vackra minnen från den tiden. Ett av dem handlar om cykelgerillan (som
jag skildrat i min Malmöbok). Där hade vi en född ledargestalt i
skådespelerskan Claire Wikholm. Vi älskade att flockas kring henne.
Tankar och minnen snurrar.
Vad jag mest tänkte på var att den feministiska rörelsen var intimt förbunden
med vänstern. Mer eller mindre, i de kretsar där jag växte upp var det
definitivt mer.
Vem av oss hade ens kunnat
gissa att vi i sextioårsåldern skulle leva med sådana dumheter som islams
auktoriteter öser över världens människor. Särskilt tycks de vilja ösa dem över
kvinnor. När jag läser den iranska fatwan om olämpligheten för kvinnor att
cykla vill jag egentligen bara stänga datorn och ägna mig åt något helt annat.
Men nu fick jag sagt detta och jag är alldeles säker på att fortsättning
följer. Fatwans tid är nu och den kommer att pågå mycket länge, med eller utan
vårt medgivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar