fredag 2 augusti 2019

De döda i våra liv

Foto: Astrid Nydahl


I gårdagens Svenskan skrev Per Wästberg i sin krönika:
Dikta är att minnas även det som inte har inträffat. Mycket riktigt syns många författare skriva om det de helst velat slippa vara med om.
Mycket finns omkring oss som vi inte märker förrän det är förbi. Stjärnorna är droppar ur ett ändlöst förflutet. De lyser för oss, fast de har slocknat. De har försvunnit, fast vi ser dem. Så är det med de döda i våra liv.
När jag läser detta drabbas jag åter av en känsla jag just hade skakat av mig. Känslan att jag dygnet runt – vaken eller sovande – befinner mig i en plågsam och nästan tvångsmässig dialog med de döda i mitt liv. Min yngste son talar särskilt uppfordrande till mig och jag vaknar med känslan av förlust i en alldeles specifik mening: det jag aldrig fick sagt eller gjort förblir denna plåga. 

Vi hade ju bara haft 28 år tillsamman, jag som hans far och han som min yngste, och snart fem år senare inser jag att Wästberg träffar huvudet på spiken: De har försvunnit, fast vi ser dem.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar