söndag 18 augusti 2019

Demokratins problem och alternativen

Foto:  Astrid Nydahl

Svaret på demokratins problem får inte vara diktaturen.
Svaret på frihetlighetens problem får inte vara det totalitära.

Borde inte den läxan ha fått sitt genomslag för länge sedan? Absolut inte. Varje gång diktaturen och det totalitära getts fritt spelrum som lösning har alla andra alternativ dränkts i brutalt förtryck och blodiga krig.

Ska de prövas igen? Det sker överallt runt om oss. Det är en omöjlighet att låta sig inspireras av ryska postsovjetmetoder, ungerska pilkorsarideal, polska katolskt grundade sanningsmetoder eller italienska fasces. Det är också en omöjlighet utanför dessa nationer och därmed omöjligt i Sverige.

Så grundläggande ting som eftertanke och återhållsamhet borde kunna efterlevas just i en demokrati. Om så skett skulle heller aldrig diktaturens symboler ha återupprättats. Nu har det gått så långt i Europa att de ter sig som självklara och nödvändiga. Mycket av förklaringen ligger i de öppna gränsernas politik. Frihetens fiender kan ibland beskrivas som ansvariga för just gränsfrihet. I Sveriges fall har det lett till ökat islamiskt inflytande, knappast ett godtagbart alternativ för den som vill slippa styras av Jungfru Maria och hennes jordiska sändebud. 

Enkelt matematik leder mig till slutsatsen att gränslöshet och gränsfrihet lett till en massiv och accepterad folkvandring till Europa. Finns det en bortre gräns? Inte i politikerklassens världsbild, trots att den fått sina mandat av "folket". Är då endast diktaturen och det totalitära svaret på demokratins problem? Det är kanske redan för sent att ge ett bra svar på den frågan.

***

För åskådlighetens skull bör man läsa Lars Åbergs artikel i GP, "Sveriges problem är inte planterade av Ryssland":
Det är bara att inse: Sverige är svårt segregerat och det hjälper inte att vi upprepar ordet integration tills våra ansikten blir blåa eller röda så länge inte några ordentliga initiativ tas för att bryta den här utvecklingen mot ökad separatism och splittring. Friskolesystemet skyddas och bidragsenklaverna förses med nya projekt. För närvarande existerar inte någon integrationspolitik och det är fullt möjligt att hela den tanken är illusorisk.
När vi säger att invandrare ska inkluderas kan vi inte längre förklara vad det betyder. I stället har det svenska systemet i tilltagande utsträckning kommit att inkluderas i ett mer kaotiskt globalt sammanhang.

2 kommentarer:

  1. Idag har jag landssorg på grund av dels skjutning på Uttermarksgatan i Eskilstuna (barndomsmarker) och Sergel väg i Ribersborg (där jag tillbringade några av min lyckligaste barndomsår) Så det här har gått mig djupt till sinnes. Å andra sidan läste jag för några år sen om att en av våra Malmöadresser våren 1958, Aglaiavägen i Rosengårdsstaden, drabbats av skottlossning mot ett hus. Och så där kan man fortsätta. Bodde nära Möllevången som vuxen, och det ju inte heller ett speciellt lugnt område, numera. Finns det några trygga områden kvar? Nyligen ringde mitt 19-åriga barnbarn från Stocksund och sade åt mig att inte vara orolig på grund av att en man skjutits ihjäl utanför lokala ICA. Och i våras kom polis och polishund uppspringande från skogen till min altan i jakt på några villarånare. Och en bekant blev påhoppad av ett "gäng" ungdomar, helt oprovocerat, när han kom ut från en restaurang här i centrum. Och så där fortsätter det! Man får alltmer anknytning, så att säga, till platser där hemska brott begås. Ja, tag Örebro och dess Vivalla. Fanns inte på min tid. Och ändå twittrar Morgan Johansson om minskat våld. Det blir surrealistiskt och provocerande. Lite Bagdad-Bob över det hela. Men tack kära svenska folk för att ni väljer politiker som för en politik som bryter ned hela samhället!

    SvaraRadera
  2. Ja du, det är detsamma för mig. Ribersborg var min barndoms badplats, och där flyktbilen hittades brinnande var min barndomsadress mellan 5 och 17 år, Stadiongatan.

    SvaraRadera