tisdag 13 augusti 2019

”Det blir aldrig revolution i det här landet" sa Lenin och log

Foto: Astrid Nydahl

”Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson avböjer att kommentera det faktum att regeringen inte har något sätt att mäta effekterna av den nya lagstiftningen.” (Dagens Eko 3 augusti 2019)
När man slutat tro att verkligheten kan överträffa dikten kommer detta. Vi har en regering som i största nit fattar det ena galna beslutet efter det andra. De ser förstås varken effekterna av ny lagstiftning eller konsekvenserna av ett politiskt naivt och "medmänskligt" omoget sätt att hantera en global nord-sydmotsättning, vilken tar sig uttryck i omfattande folkvandringar från syd till nord.

I Svenska Dagbladet skriver Tove Lifvendahl:
”Kortsiktighet och ansvarslöshet har präglat politikområdet (migrationspolitiken) på ett sätt som får en att vilja gråta, eftersom konsekvenserna blir förödande – på många plan. Lagstiftning som gymnasielagarna, som drivs igenom på tvärs mot starka avrådanden från tunga remissinstanser, blir både orättvis och oförutsägbar. Lagstiftning som leder till kompetensutvisningar, går emot varje rimlig uppfattning om proportionalitet och incitamentsstrukturer. Misstron drabbar i båda fall inte bara de direkt berörda; även förtroendet för politikens förmåga att hantera verkligheten kommer på skam.
Sedan den 20 juli har de nya reglerna för familjåterförening börjat gälla (…) Vart och ett av partierna har motiverat sitt ställningstagande, men ingen har, tänka sig, redovisat någon konsekvensanalys.”
Livfendahl tillhör själv den politiska klassen. Det är kanske anmärkningsvärt att just hon riktar denna skarpa och principiella kritik mot maktens destruktivitet. Men det är det inte alls. Det är en redaktionell linje på Svenskan. Hon har kollegor som talar ur skägget på ett mer konsekvent sätt, sådana som Ivar Arpi. Men de läses på sin höjd av huvudstadens politiskt intresserade intellektuella, och den lilla krets i maktsfären som alls förmår tänka fritt och annorlunda. Vem är de? Ingen aning, eftersom de inte ger sig till känna.

Missförstå mig inte, jag är ingen anhängare av Lenin. Men jag skrattar varje gång jag blir påmind om vad han sa när han åkte tåg med Branting genom ett koloniområde utanför Stockholm: ”Det blir aldrig revolution i det här landet.” Det är en synnerligen träffande iakttagelse som är giltigt, fast på ett annat sätt, också 2019. Man skulle kunna säga att det i Sverige aldrig kommer en folklig missnöjesyttring värd att tala om, så länge den agendan styr politikerklassen och dess valboskap. Alltid sosse, tycks parollen vara, och sedan kan valsedeln hamna hos någon annan som anslutit sig. Partiet är inte det viktiga eftersom samtliga politiska partier verkar inom en ideologisk och politisk ram som bestäms av kortsiktiga intressen och politiskt naiva beslut, som gör att alla förväntas sitta lugnt i båten. Morgan Johansson må sakna instrument för att förstå effekterna av den strategin, men det förändrar ingenting, lugnet tycks bestå i det stora, och bilden störs "bara" av dagliga eruptioner av våldtäkter, övergrepp och mord.

Inga kommentarer: