torsdag 15 augusti 2019

Historien undervisar men har inga elever. Vad innebär det?

Foto: Astrid Nydahl


1971 skrev Ingeborg Bachmann i romanen Malina: ”Historien undervisar men har inga elever”. Kan man sammanfatta den mänskliga belägenheten bättre? Varken då eller idag. Så fort någon säger att ”vi inte lär av oss historien” brukar jag tänka att de människor som lever nu inte är desamma som formade de bittra lektionerna. Hur skulle vi kunna lära om vi föds som blanka ark? Man kan påpeka att mänskligheten har ett gigantiskt arkiv att hämta lärdom från, inte minst i litteraturens värld där ”historien undervisar”. Född blank bör inte vara detsamma som att leva hela livet blank, obildad och obildbar. I den meningen ska historien alltid ha sina elever.

Nå, fragmentet från Bachmann flyter upp i Ben Hutchinsons artikel om Aleida Assmanns bok Der Europäische Traum. Vier Lehren as der Geschichte (TLS no. 6069).

Hutchinson tar fasta på bokens berättelse om EU, skildrat utifrån ett tyskt perspektiv (han påpekar att ”vi britter inte syns på europeisk radar” och att boken därför inte ens nämner Brexit).

Boken pekar ut det europeiska perspektivet: varför blev kol-stålavtalet till, hur kom EU att bildas, växa och hamna där unionen är idag. Hon utgår från fyra ”lektioner”: om fred, demokrati, minne och mänskliga rättigheter. Genom hela hennes bok ekar orden ”Aldrig mer”. Nog kan man säga att EU som fredsprojekt har hållit ur de europeiska stormakternas perspektiv. Tyskland och Frankrike lär inte föra krig mot varandra. Men annars då? Är inte de post-jugoslaviska krigen en dyr läxa? Där stod EU handfallet och det blev i vanlig ordning USA som fick ingripa för att få stopp på dem (Bosnien, Kosova).

Men från och med 1945 blev det europeiska projektet fr.a. en fråga om minne/hågkomst. Skulle Förintelsen få upprepas? Skulle de kommunistiska staternas folkmord få upprepas? Man vill med hela handen peka på hur det samtida judehatet driver stora grupper judar att lämna Europa (Sverige, England, Tyskland, Frankrike). Vad gör EU för att hejda eller dämma upp för den tragedin? Jo, släpper in ytterligare hundratusentals antisemitiska muslimer varje år, medan politikerklassen försöker få oss att bortse, och istället talar om nynazism. Minne/hågkomst? Vilket hån!

Assmanns bok sägs vara en ”hyllning av europeiska
värden” och kallas av Hutchinson för en Gutmensch-handling. Assmann lägger sig så nära den officiella EU-bilden att problematiseringa inte ryms. Hon har ingen plats för djupgående kritik mot EU, t.ex. i dess egenskap av vad Hutchinson kallar ”a capitalist club”. Så fick hon också, tillsammans med maken Jan, ta emot "Peace Prize of the German Booktrade". De betraktas båda som pionjärer inom disciplinen "kulturellt minne" (beskriver en kollektiv minnesprocess), hon i Tyskland och han i Egypten.

Är det en tillfällighet att det just i Tyskland ges ut denna typ av litteratur? Förmodligen precis tvärtom, eftersom man sedan 1945 och i ännu högre grad efter 1989, distanserar sig från ett mycket ont och mordiskt förflutet. Min generations tyskar, födda årtiondet efter krigsslutet, bär på ett minne som de helst vill utplåna, och metoderna kan alldeles för ofta beskrivas i termer av pacifism, eftergivenhet och det tidigare nämnda Gutmensch-handlandet. På kort sikt och ytligt betraktat kan det te sig sympatiskt. Men på lång sikt, vilka kan konsekvenserna bli? Oreflekterad "godhet" kan, har vi lärt oss de senaste tjugo åren, lätt slå över i ett samhällsklimat där varje kritisk diskussion stämplas som det ena eller andra föraktliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar