måndag 5 augusti 2019

Lågintensivt inbördeskrig. En påminnelse


Jari Norvanto skrev igår i en kommentar här i bloggen om det begrepp vi ofta använder, lågintensivt inbördeskrig. Jag hade med ett avsnitt om boken i Black Country 2012. Det handlar om Hans Magnus Enzensbergers bok Inbördeskrig (Aussichten auf den Bürgerkrieg). Jag repriserar därför detta högaktuella avsnitt idag. Boken utkom redan 1993 och måste betraktas som en av de allra tidigaste analyserna i bokform av hur det ”nya” Europa såg ut och vart det var på väg.

Detta har ännu en gång aktualiserats den gångna veckan med de två fasansfulla attackerna i Tyskland, och sedan de två massmorden i USA i helgen (det andra och senaste dådet i Ohio, utfört av Connor Betts, kan självklart räknas in i denna kategori, trots hans "motiv"-bild, att "döda alla fascister" och att "införa socialism" ter sig minst sagt förbryllande).
 
Här börjar avsnittet ur min bok:
Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig, och jag undrar om inte de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.
Enzensberger skrev:
”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”
Och vidare:
”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”
Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund av att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL gjorts till förövare, när de i själva verket aktivt gått till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:
”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”
Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att ”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar