tisdag 6 augusti 2019

Östen Warnerbring och Kvällsposten




Det fanns ett gäng Malmöpågar som alla hade något slags konstnärlig ådra. Pappa, Gösta Nydahl (1925-2008) introducerade mig för några av dem. Leif Uvemark (1939-1996), Leif Smokerings Andersson (1925-1999), konstnären Max Walter Svanberg (1912-1994), skulptören Thure Thörn (1918-2005).

Två av dem djupt förankrade i jazzens storbandstradition. Uvemark en lysande trumpetare. Den andre Leif blev Smokerings med hela svenska folket. Hans veckovis återkommande radioprogram hade många lyssnare. Jag lärde mig älska den äldre jazzen och jag fick en fin Duke Ellington-LP av honom. De är alla borta, också Max Walter Svanberg, en av de stora imaginisterna.

Östen Warnerbring, Eva Rydberg och hennes make Tony Johansson. Foto: Lennart Romberg

Thörn var säkert en fin skulptör (och stridbar företrädare för skånska konstnärer) men jag minns att jag som barn blev rädd för honom, han bullrade. Så fanns det en lite yngre man, född 1934 i Malmö, alldeles i samma kvarter som Uvemark och i samma generation som han, som sjöng schlagers. Du måste köpa dig en tyrolerhatt, ack ja. Men han hade en annan sida. Få minns att han turnerade med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. När han blev äldre fann han också en djupare ådra i visans tradition.

Först då kom jag i kontakt med honom. Jag hade sedan många år bevakat danskt kulturliv för Kvällspostens kultursida. Östen Warnerbring, så hette artisten, sände mig glada rop om att jag skulle fortsätta, eftersom KvP var den enda tidning som hade en kultursida “anpassad för turare i Helsingborg."



Östens mail till kollegorna, en snabbt gjord avskrift av min recension i Kvällsposten.

Nå, jag fick förhandslyssna på Östens skiva Piraten, Bombi Bitt och jag. Som framgår av den avskrift (med hans egna stav- och tolkningsfel som tack och lov inte fanns i tidningen) som Östen gjorde av min recension och skickade till de medverkande musikerna, var jag mycket entusiastisk. Är så än idag (även om jag skulle ha avstått en och annan frasfrenesi). Det är en mycket fin skiva. Den kom 2003.



Brevet här intill, med bild och allt, fick jag som tack av Östen. Nu är förstås också han borta, sedan 13 obegripliga år. Han avled direkt efter en konsert på en turistanläggning på Kanarieöarna i januari 2006. Ungefär samtidigt hoppade jag av Kvällsposten som förvandlats till en lokalvariant av Sveriges värsta kvällstidning, Expressen.

Ja. De är alla borta. Också Cornelis och Fred. När jag rotar bland böcker och skivor så ser jag hur många skånska konstnärsvänner och bekanta jag haft genom åren. Nog känner jag att allt närmar sig fullbordan.


4 kommentarer:


  1. Tack Thomas, att du delade med deg någon glimt av en nu försvunnen epok. Men vilket vemod jag känner. När jag läste dessa dina rader, om en tid som nu inte längre är. Med så starka kultur personligheter. Som hade något betydande att berätta och förmedla. Men samtidigt en så naturlig kontakt, med sitt publikum. Något så genuint som nu försvunnit i det stora bruset....

    SvaraRadera
  2. Tack Antti! Nog behöver vi påminna oss vad som fanns alldeles nyss och som försvann i en blinkning.

    SvaraRadera
  3. Måste nämna Östens fina tolkning av Hjalmar Gullbergs "Till en näktergal i Malmö". Den skrevs 1944 när Gullberg var inlagd på gamla MAS, där jag själv blev inlagd den 20 maj 1958 efter en svår cykelolycka och skrevs ut efter ca tio dar, med plastikopererad näs-och pannben. En kväll tittade jag ut över sjukhusparken och bort mot gatan utanför och tyckte mig se min pappas bil fara förbi och fylldes av det vemod Gullbergs dikt så briljant gestaltar.

    SvaraRadera
  4. Tack för ett vackert minne!

    SvaraRadera