söndag 18 augusti 2019

Vägen till tyranniet

Mobilfoto: TN

I en mycket intressant krönika tar Lena Andersson oss med till Aten och några filosofer som går att studera också i framstående svenska översättningar
Under sommaren kom jag mig äntligen iväg till Aten för att finna lämningar efter stadens filosofiska storhetstid för 2 500 år sedan, då Sokrates, Platon och Aristoteles gjorde sina odödliga insatser för mänskligheten. Ingen av dem står högt i kurs i dag. Att söka den noggranna definitionen och fenomenets väsen är en föraktad hållning, den klandras för både folkmord och förtryck. Att påstå att allt inte är en flytande soppa av subjektivitet eller förtjänar samma respekt ses också med misstro, försåvitt saken inte gäller ens politiska fiendes ståndpunkter. Då dammas både hierarkierna och metafysiken i form av människovärde och gruppgemenskap av.
Det finns en viktig poäng i Lena Anderssons krönika, och den friläggs mot slutet av texten. Man skulle kunna säga att den griper direkt in i vår tid av kulturell och politisk nivellering. Vad är tyranniet? Vad är tygellösheten? Jag såg för bara några dagar sedan ett reportage från Zimbabwe där förtvivlade människor vittnade om eländet och tyranniet efter Mugabe. Ingenting har förändrats till det bättre, landet är alltjämt frukten av en så kallad befrielserörelses inbyggda nepotism, maktmissbruk, försnillande av nationell egendom. Vad kan vi lära? Lena Andersson skriver:
Till det orätta hör tyranniet. Det växer ur tygellösheten och det vaga, inte ur fast klarhet och ett balanserat sinnelag. Urtypen för den ”frihet” Platon kritiserar i demokratin är den enfaldiga rätten att gå gatan fram som en åsna och ”klampa rakt på den mötande om han inte går ur vägen”. Genom denna brist på hänsyn som så ofta förväxlas med frihet blir ”medborgarnas själar så känsliga att de upprörs över minsta antydan till lydnad och tvång … . Till slut föraktar de … både skrivna och oskrivna lagar … . Ingen får vara herre över dem på minsta sätt.” 
Inte förnuftet, den goda smaken, argumentet eller rimligheten. Ingen – utom folkledaren. ”Den saken är alltså alldeles klar … att när en tyrann växer fram har han sina rötter i folkledaren, ingen annanstans.” 
Först tar denne ledare från de förmögna, säger Sokrates, delar ut en del till folket men behåller det mesta själv. Sedan pratar han omkull massan och förgör sina fiender, varvid han står där i all sin prakt, ”omvandlad från folkledare till fulländad tyrann”. (Översättning Jan Stolpe.)
Schemat känns igen från mången befrielserörelse, där revolutionärer blivit diktatorer. Och från samtida rättviseaktivism och identitetsmissnöje, där det auktoritära bettet inte döljs bakom läpparnas jämlikhetstal.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar