Vilse i bokens värld, eller behovet av litteratur på liv och död

Nymö kyrka. Foto: Astrid Nydahl

Engelska TLS ställer en fråga på sin sistasida: "Who was the first Singer to win the Nobel Prize in Literature? Bob Dylan? Think again."

Själv missade jag det versala S:et och kunde inte svara på frågan. När svaret kom så var det via årtalet 1978. För vem fick Nobelpriset i litteratur det året om inte Isaac Bashevis Singer. Humor är inte min starka sida, men jag tror att TLS har rätt när de hävdar att den frågan kommer att dyka upp bland favoriterna "at pub quizzes". 

Men hans syster Esther Kreitman har vi inte hört talas om. Också hon var författare. I Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket läser jag om henne, från en text brodern skrev:

"Hun var en hasid i skørter, men hun led af hysteri och havde milde anfald af epilepsi. Til tider syntes hun at være besat af en dibbuk (forbandet ånd)."

Just en sådan kvinnogestalt skapade I.B. Singer för sin roman Satan i Goraj. Esther använde sig aldrig av broderns berömmelse. I eget namn - med makens "oälskade" efternamn - publicerade hon bland annat romanen Deborah.

*

Jag tillhör Bokens folk. Det är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk. Religiöst definierat syftar det på det judiska folket.

Varje gång jag ser ett banalt tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen. I litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den tryckta texten. Är det bokens magi? Är det själva boktryckarkonstens mysterium? 

Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram. Så lite den generationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om limningar och bindningar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när ögat möter de tryckta orden, så lite den generationen förstått.

Ändå måste man – just nu, just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i staplar i handeln, och som handlar om livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips, olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått från Bokens folk till Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med min egen förståelse av vad det är som betyder något.

*

Idag fyller min äldsta, långvarigaste och bästa vän, som varit det ända sedan 1970-talets skarv in i det kommande, författaren Per Helge, hela 74 år. Han har alltid varit en äldre bror och stundom mentor för mig. Han är av samma sort som jag, tillhör litteraturens folk. Grattis Per!