Känna igen sig i sitt land? Jaså, inte

Foto: Astrid Nydahl

– Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att känna igen sig i sitt eget land. (Sydsvenskans f.d. kulturredaktör Rakel Chukri).

Man får väl säga äntligen, eftersom detta, så vitt jag vet, är första gången som en media-elitär människa med annan bakgrund än svensk sammanfattar den rådande situationen. Chukri är född i Jönköping i en assyrisk familj. Vi vet sedan länge att det är efter den inställningen vi ska leva om vi inte vill betraktas som extremister. 

Chukri har under åren skrivit bra om det turkiska folkmordet 1915. (Hon skrev till exempel här: "Fortfarande tvingas vi påtala att massmorden på de kristna minoriteterna – armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och greker – inte erkänns av alla. Att det i Turkiet fortfarande är förbjudet att använda ordet folkmord.") I den artikeln finns allt det viktiga att påpeka. Jag är den förste att hävda dessa minoriteters rätt till att få sina nationer och kulturer erkända. Och därför undrar jag varför Chukri inte tycker att det också vore en självklarhet för svenskar (och andra folk) som både vill vårda och leva i sin egen kultur och tradition, utan att någon utifrån river ner och förstör.

Nog talat om Chukri. Däremot tycker jag att vi ska diskutera hennes uttalande på den nyss avslutade Bokmässan i Göteborg.

Vad är innebörden av att känna igen sig i sitt land? Egentligen något väldigt grundläggande. När jag någon sällsynt gång besökt Malmö har jag känt igen stadsdelarna, husen i centrum, parkerna och annat. Men det var definitivt inte något att ”känna igen” på Seved, Lorensborg och Lindängen. Skulle det inte vara något elementärt som mänsklig rättighet att önska sig barndomsstaden fri från den grova kriminaliteten, skjutningarna, bomberna, våldtäkterna och de råa överfallsrånen? Då förstår jag inte vad det skulle vara. De politiker och journalister som mästrar oss – oavsett ålder och bakgrund – vet ju vad som pågår och vad det är som får oss att känna oss som främlingar. Alla vet - eller borde veta - varför vi inte längre känner igen oss.

Med sin attityd till de verkliga, omfattande och djupa problemen bidrar de aktivt till föraktet mot pressen, de enskilda journalisterna och alla som föredrar att vara instängda i åsiktskorridoren.

PS: Se här en intressant artikel som avslutas med denna ordväxling mellan Chukri och Ivar Arpi:

– Du säger att det inte är en mänsklig rättighet att känna igen sig i Sverige. Men det är heller ingen mänsklig rättighet att få komma till Sverige.

Rakel Chukri talade mycket om sin assyriska bakgrund, vilket ledde till följande replikskifte:

– Är det viktigt för dig att ha en assyrisk identitet? frågade Ivar Arpi.

– Ja, svarade Rakel Chukri.

– Men i Sverige har det varit skamfullt att vilja vara svensk, påpekade Arpi.

Kan man lita på allianser? Anders Björnsson reder ut frågan

Foto: Astrid Nydahl

Kan och ska man lita på allianser? Anders Björnsson skriver om saken på Alliansfriheten.se:

Låt oss vara tydliga. Säkerhet får inte grundas i ideologi. Ty makten är blind, oförutsägbar (liksom på sitt sätt rättvisan). Den räknar inte med lojaliteter och gör därför inga bindande utfästelser. Allianser har alltid varit spel för gallerierna. Vad hände med trippelalliansen 1914, med 1934 års tysk-polska pakt? Varför övergav det entofascistiska, antisemitiska Rumänien sin vapenbroder Tyskland i andra världskrigets slutskede? Ceaușescus stat närmade sig på sextiotalet åter den då reellt existerande förbundsrepubliken. Idag ger turkarna Washington huvudvärk. Och sådant är normaltillståndet i den internationella politiken. Nato har aldrig lyckats rucka på detta; Warszawapaktens broderliga hjälp var ett hån mot de svagare. Medlet mot tygellösheten är internationell diplomati, avspänning, ömsesidiga fördelar. Främsta prioritet för Sverige regering bör vara att inte skaffa sig fiender, inte välja sida och inlåta sig i korstågsföretag, alltid, alltid lyssna på den som tänker annorlunda.

Det jag här citerar är artikeln avslutning. Det intressanta med Björnssons artikel är att han grundar sitt resonemang på historisk erfarenhet. Han låter denna leda in i vår samtid, där han med konkreta exempel visar hur förrädiska allianserna kan vara:

Det är möjligt att Sverige känner mera samhörighet med Trumps Amerika och Johnsons UK än med Putins ryska federation eller Xis folkrepublik; och vad med demokratier om det rasifierade Sydafrika och det hindunationalistiska Indien? Men i intet fall kan detta få bestämma vårt lands säkerhets- och utrikespolitiska orientering. Den svenska regeringen har ingen annan uppdragsgivare och ansvarsutkrävare än det svenska folket. Våra förbindelser med andra länder måste bestämmas av detta folks välgång, inte av doktriner, inte av principer, inte av värdegrunder. Vänskapsband kan närsomhelst brytas. Våld är alltid grymmast inom familjer. Välgärningar premieras sällan när den nationella äran eller den ekonomiska nyttan står på spel.

Björnssons text har för övrigt rubriken "Låt inte svensk säkerhetspolitik styras av värdegrunder!"

M/S Estonia. 25 år sedan katastrofen

Skärmdump

Idag är det 25 år sedan Estonias undergång. Ingenting i vår efterkrigstid har ens varit i närheten av de dimensioner och avgrunder som därmed öppnade sig. Jag har läst mycket av det pressen skriver idag, men märkligt nog (?) är det få som ens berör de största frågetecknen. Jag har under årens gång undrat över den militära transporten ombord. Och hela tiden har nya frågor dykt upp.

Med anledning av dagen vill jag visa er på en bok som jag tycker har kvaliteter utöver det vanliga. Stefan Torssell är seriös, hans bok M/S Estonia. Svenska statens haveri bygger inte på konspirationsteorier som frodas kring Estonias haveri och den diskuterar istället det inträffade utifrån konkreta sakförhållanden och fakta, varför jag menar att den förtjänar en seriös recension.

Ändå vill jag börja med att säga att det inte är en lätt sak att skriva en sådan recension. Torssell känner sjöfart och fartyg efter ett helt liv i branschen. Han vet – kort och gott – vad han talar om. Redan som 15-åring gick han till sjöss, han har sjökaptensexamen och arbetade som byrådirektör på Sjöfartsverket.

Jag själv är en klassisk landkrabba och kan inte ens reda ut basala fakta om sjöfarten. Trots det tror jag att jag kan ge en något så när rättvis bild av Torssells bok. Poängen med facklitteratur är ju att vi som är okunniga på ett område kan lära av människor som har både kunskapen och erfarenheten.

Man bör lägga märke till bokens undertitel. Den säger att Estonias förlisning är svenska statens haveri. Därmed pekar den på att vi inte har att göra med vilken förlisning som helst, utan en som präglats av hysch-hysch och mörkläggning av fakta.

På sidan 224 finns det en mening som egentligen säger vad hela denna bok handlar om: ”Vi lär aldrig få veta sanningen”. Efter avslutad läsning tror jag att det är precis så illa, även om Torssell väljer att avsluta med förhoppningen att en oberoende utredning av katastrofen ska påbörjas.

För att grundligt diskutera en katastrof som dessutom blivit ett nationellt trauma måste man börja från början. Det gör Torssell i några kapitel om ro-ro-lastfartygens entré på haven och med en presentation av Estonias historia fram till den ödesdigra natten 28 september 1994. En politiker som kom att spela en viktig roll för skeendet diskuteras också. Hans namn är Carl Bildt, redan på 1970-talet anställd som omvärldsanalytiker på Salénrederiet, parallellt med studierna i statskunskap. Bildt kom 1991 att verka för en förändring av sjöfartens villkor, då han lade fram propositionen ”Inom kommunikationsdepartementets område avvecklas sjöfartsstöder och ersätts med ett internationellt register”, vilket skulle ge rederierna rätt att anställa utländska besättningar på svenska fartyg till utländska löner och avtal. Bildt nådde inte ända fram. Däremot lovade han att fartyget Nord Estonia skulle ersättas av ett nytt under svensk flagg och att Sverige skulle uppföra terminalen i Tallin. Bildt kallade fartyget Livlinan till Väst. Det handlade om Estonia. Fartyget hade tidigare seglat under namn som Silja Star och Wasa King. Först i februari 1993 fick fartyget, med falska certifikat, namnet Estonia för rutten Stockholm-Tallin.

Torssell fortsätter sedan i boken att följa Carl Bildt, hans handlande och icke-handlande, liksom han följer Ingvar Carlsson och Mona Sahlin. Och inte minst reder han ut var i utredningen som själva mörkläggningen påbörjas. En vid den tiden anonym tjänsteman på Sjöfartsverket, Johan Franson, pekas av Torssell ut som den direkt ansvarige för den processen. Han var omvittnat lojal. 

Många har säkert glömt det idag, men Torssell påminner läsarna om hur olika budskapen var från regeringshåll. Första budet var entydigt: alla kroppar skulle bärgas och begravas. Vi får klart för oss att också det tillsatta etiska rådet, med sådana som domprosten Caroline Krook, gick på den linjen. När nästa bud kom var det lika entydigt: fartyget skulle täckas över, området betraktas som en gravplats och beläggas med dykförbud. Då gick etiska rådet på den linjen med. Budordet var lojalitet, inte med offren och deras anhöriga, utan med makten och dess senaste bud, oavsett vilket.

I samband med katastrofen uppstod en rad märkliga situationer. Människor som kunde ses komma levande i land blev dödförklarade. En av dem var särskilt viktig, befälhavaren Avo Piht, som bland annat sågs i tyska nyhetskanalen ZDF, då han stiger ur en minibuss utanför Åbo Centralsjukhus. I högsta grad levande. Han förtecknades också på den namnlista på överlevande som Utrikesdepartementet i Stockholm upprättade. ”Därefter sänkte sig en stor tystnad över allt som rörde Avo Piht” skriver Torssell. Det finns idag en mycket intressant artikel i finlandssvenska Yle om saken. Där berättas till exempel detta häpnadsväckande:

Det var meningen att jag skulle jobba och att Tiina Müür skulle åka till Tyskland. Av någon anledning byttes våra arbetsuppgifter och nu är hon försvunnen, säger Martinson.

Tiina Müürs namn fanns på de första listorna på överlevanden. Där fanns också kapten Avo Pihts namn, men båda flyttades senare till listan på omkomna.

Martinson var familjebekant med Piht och kände redan på hotellrummet i Rostock igenom honom på nyhetsbilder från Utö.

Piht och Müür hör alltså till de ökända passagerare som sägs ha överlevt för att sedan ha försvunnit spårlöst.  

- Jag vet vad jag såg. Bilderna finns dessutom i arkiven och jag är helt säker på att det inte bara är någon som liknade honom. De får säga vad de vill.

Det finns åtskilligt annat i boken som skärper sinnena. En kritisk läsning kan göra att man googlar på uppgifter man inte känner igen eller tidigare hört talas om. Jag har gjort det med flera sådana och genast funnit andra källor till dem. Inte minst uppgifterna om vilka som överlevde och vilka som dog. Bland annat uppgavs de två systrarna Veide, anställda i baletten ombord, vara överlevande. En av systrarna, Hanka-Hanneke Veide, intervjuades på Huddinge sjukhus och hon uppgav då att också hennes syster räddats. De båda kom med i listorna på överlevande. Därefter angavs de som omkomna. Varför? Systrarna hade synts i samma livflotte som Avo Piht. Deras kroppar har inte hittats.

Jag vill gärna rekommendera Stefan Torssells sakliga men mycket kritiska bok om Estonia. Den väcker många nya frågor om vad som hände, varför maktens hantering och mörkläggning såg ut som den gjorde och gör, och vad som egentligen hände. Jag skulle själv kunna räkna upp mängder av märkligheter utifrån boken: försvunna dokument, bortklippta filmsekvenser, bottenfynd vid vraket, motsägelsefulla vittnesmål, regeringens undanflykter och tystnad, och en hel del annat. Jag nöjer mig med detta och hoppas att Torssells arbete kan initiera en ny, kritisk och saklig diskussion. Men egentligen tror jag inte att det kommer att ske. Alla de anhöriga kommer att få fortsätta sörja utan svar på de viktigaste frågorna. 

Sölvesborg och Bromölla. Två SD-styrda kommuner som omtalas på olika sätt

Foto: Astrid Nydahl

Det talas mycket om Sölvesborg som SD:s skyltfönster. Inte på något sätt är det svårt att förstå. Kommunalrådet Louise Erixon är sambo med partiledaren Jimmie Åkesson. Redan det blir ju rubriker i MSM. 

Erixon styr med mandat av en allians bestående, förutom av SD också M, KD samt Sölvesborg- och Listerpartiet. Det är inte märkvärdigare än att medborgarna i kommunen gav dem det förtroendet. 

Fasad på Ifö Center i Bromölla. Skapad av Thiago Goms från Brasilien.

I grannkommunen Bromölla styr också SD, där de har kommunalrådsposten i sin hand, förste vice är en sosse och andra vice en moderat. 

Det hojtas inte så mycket om dem, trots att de just invigt Sveriges absolut största konstverkstad (läs gärna om Ifö-center här, ett fantastiskt initiativ som lockar konstnärer från när och fjärran), har en bra biblioteksverksamhet samt infört tiggeriförbud i kommunen. 

Det är Erixons kommunhusflaggning och de eventuella inköpen av konst som sticker i ögonen. Ingen säger dock att sådana kommunala inköp är ytterst sparsamma, för att inte säga obefintliga, sedan långt före SD:s tid (Lars Vilks berättar här). 

Sölvesborg har t.ex. ingen budget för inköp av konst. Det är inte Erixons eller Samstyrets beslut.Och det är sällan man har Prideflaggor på kommunhusen. Erixon i DN:

– Det finns en rapport som visar att omkring 70 procent av Sveriges kommuner tillämpar en traditionell flaggningspolicy i dag. Men detta blev en så tacksam bild av det här onda styret som man absolut inte vill ha i andra kommuner.

Det behöver påpekas att Pride är ett privat initiativ. Inte ett kommunalt eller statligt. Att myndigheter väljer att gå med i dessa karnevaltåg är en helt annan sak. Vill militären, polisen och kyrkan förknippas så är det upp till dem. Men nog anser jag det anmärkningsvärt att svenska biskopar deltar i tävlingar som "Kast med liten dildo".

Man flaggar inte med Piratflaggor, IS-flaggor eller annat på svenska kommunalhus, oavsett om det finns invånare som så hade önskat.

Sölvesborg blev det nationella spöket. Bromölla talas det tyst om, trots det magnifika sättet att säkra och få köpa en gammal industribyggnad för skapandet av samtidskonst. Det är skönt att man kan fortsätta lördagsfika där. De konstintresserade tar sig direkt till Ifö Center och stannar inte för att diskutera andra ämnen med stadens gubbar och gummor. Själv sitter vi på uteplatserna under tak och betraktar den blygsamma huvudgatans händelser till kaffe och räksmörgås.

Skärmdump om Ifö Center och dess många kurser, här en betonkurs.

Humor, hälsa och brist på allvar

Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl

Vinden slet i ansiktet igår. Vi satt i lä i Tosteberga hamn. En befriande kylig vind från Östersjön öppnade alla porer när jag lämnade plankskyddet. Det är sådana förmiddagar som behövs för att alls komma igång. Flera av sommargästerna - de som bor i husbilar - stod kvar där i närheten av bryggan. Någon kom gående, som på en promenad, fast i ett lugnare tempo och med blicken öppen för det som hände. Vi hälsade, jag fortsatte och tog kepsen i handen för att inte förlora den åt vågorna.

Ivar Arpis humor passar bra idag:

Antiken är trams. Vad har antiken någonsin gett oss? Grekland, Rom, Egypten, Persien - vad visste de om klimatet? Om värdegrunder? Hade de ens mänskliga rättigheter?!

Å andra sidan kanske alla skämt nu blir tagna för allvar. Sverige är som bekant en mycket seriös nation, vilket inte minst bevisas av tv-utbudet för hösten och vintern. Inte ett skämt så långt ögat kan se (för att nu bara ta ett exempel)!

Fredag igen. Veckorna rullar in över mig och först på lördagen förstår jag att det är dags att slappna av med en fika på Café Böckmans i Bromölla. Ingen annanstans smakar en räksmörgås så bra som där, särskilt så länge det går att sitta på uteserveringen. Men kan jag verkligen slappna av? Inte helt eftersom de jämna plågorna finns hos mig dygnet runt. Har lovat mig själv att avstå från kliniken. För precis ett år sedan började en evighetslång vandring genom olika behandlingar. Inte igen, inte på några villkor. Jag fick godkänt på alla prover jag tog för en vecka sedan. Methotrexaten gör på sjätte eller sjunde året vad den ska, utan att lever och njurar tar stryk. Förmiddagarnas utflykter och sedan låst ytterdörr. Så ska jag ha det nu och resten av vinterhalvåret.

Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl

Skolan: Nu skrotar vi resten

Foto: Astrid Nydahl

I ämnet historia har momentet ”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700”, som nu lärs ut på högstadiet, strukits helt. Det innebär att antikens historia försvinner från undervisningen i grundskolan (...) Timmarna räcker inte till, säger Anna Westerholm, chef på Skolverkets läroplansavdelning, till SvD.

Tror man att någon håller ställningarna mot fördumningen tror man fel. Tror man att Skolverket skulle vara en sådan instans tror man ännu mer fel.

Varför läser man historia i skolan? Möjligen för att försöka lägga en aldrig så liten grund för framtida vuxna att stå på. Varför ska de ha en sådan grund? Därför att mänskligt handlande alltid handlar om kunskaper och lärdomar bakåt. 

Bort med det! In med mer lättlärt och lättsmält. Varför inte mer om allt det som rör sig i barn och ungdomars vardag utanför skolan?

Hur får du långa tidslinjer om du börjar 800 år efter Kristus? Antiken som har ett helt unikt historiskt och arkeologiskt källmaterial är verkligen den utgångspunkt som kan skapa de långa tidsperspektiven, säger Jenny Wallensten.  

Wallensten är forskare i antikens kultur och samhällsvetenskap vid Svenska institutet i Aten. Hon sätter fingret på den ömmaste av punkter. Ju grundare historiekunskaper, desto dummare människor.

Vad drar jag för slutsats? Den enklaste av alla: de människor som idag bär pärmar på Skolverket tillhör de två generationer som senast blev fördummade i den svenska grundskolan. Vad de gör är bara att försöka skynda på fördumningen och göra den ännu några avgrundssteg värre.  

I DN ställer Maria Schottenius frågan:

Hur har Anna Westerholm & co tänkt att eleverna ska begripa något om demokratins uppkomst utan att ha en susning om Sokrates, Aristoteles och Platon? Och litteratur och scenkonst, vad hade den varit utan Homeros, Sapfo och Sofokles?  

Krönikören tycks inte förstå att dagens viktigaste namn är Harry Potter, Zara Larsson, Avici och Jacqueline Woodson. De antika namnen är inte bara svåra att uttala, de är näst intill oläsbara. "Man fattar inte ett smack", så att säga. Inte heller har hon förstått att de prioriterade ämnesområdena från lågstadiet och uppåt är Genus, Miljö, Migration och Etnicitet.
 

FN:s klimatpanel om smältande isar och de viktiga frågorna att ställa

Foto: Astrid Nydahl

"Risken för globala förluster av glaciäris, smältande arktiska isar och upptinad permafrost bedöms som överhängande och sannolik. De smältande isarna och den höjda vattennivån och temperaturen kan få starkt negativa konsekvenser för ekosystemen på höga höjder och för vattennära städer och regioner. Risken för skogsbränder i tundraområden kommer även att öka till följd av den höjda globala medeltemperaturen." (Svenska Dagbladet om rapporten från IPCC, FN:s klimatpanel - I rapporten går 100 forskare i 30 länder igenom vad som redan har skett och vad som kan ske.)

Det behövs inga hysteriska mediauppträdanden för att man ska förstå vad som sker med "glaciäris, smältande arktiska isar och upptinad permafrost." Tvärtom, detta är ju ett fenomen som det rapporterats länge och väl om. Men de grundläggande frågorna ställs aldrig i pressens artiklar om sådana rapporter. Är dessa uppvärmingsfenomen av haven ett resultat av människans moderna aktiviteter? Skulle uppvärmningen inte ha ägt rum om industrialismens genombrott och allt den sedan är förbunden med, om vi levt kvar i bondesamhället? Jag ställer frågorna på allvar. Jag ställer dem varje dag till mig själv, och hur mycket jag än läser får jag aldrig några riktiga svar. Skälet till det är kanske enklare än man tror: det går inte att ge några hundraprocentiga svar. 

Adam Cohen & Lana Del Rey - Chelsea Hotel No. 2 (Tower of Song)

Gamla England och Boris Johnsons hopplösa Brexitkaos

Foto: Astrid Nydahl

”Ett stort industriföretag behöver många arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare, skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit. Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar.” 

(Friedrich Engels: Den arbetande klassens läge i England, 1845, svensk översättning 1983 översatt av av Claes-Eric Danelius)

 
När man reser runt med buss och tåg i England på väg till Wales kan man få två paustimmar på magiska platser som Shrewsbury.

Foto: Astrid Nydahl

Man behöver inte tala om berömdheter och fotbollslag, man kan bara strosa utmed stadens backiga gator och begrunda varför så gamla hus är så oerhört mycket vackrare och mänskligare än nutidens, och därmed varför själva miljön inger mig just det lugn som aldrig infinner sig i de moderna betongstäderna.

Idag är det en ödesdag för Boris Johnson och Brexit. Det är omöjligt för mig att inte ta fram bilder av allt det vackra man kan se i England, när jag tänker på vilket öde landet går till mötes. Vad ska hända nu?

Det är 36 dagar kvar. Corbyn lovar att han ska blockera en no-deal-brexit så länge det krävs. Det ser ut som om han har de andra partierna med sig. En genomröstad, parlamentariskt beslutad Brexit kommer således aldrig att äga rum. Leder det till Johnsons sorti? Går han i så fall frivillig eller blir han avsatt?

Frågorna blåser inte bort, men kanske gör svaren det. Vi får se.

Bibliotekens och folkbildningens haveri

Bellevuegårdens bibliotek i Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Vad händer med biblioteken? I tidskriften Författaren – mitt medlemsorgan i Sveriges Författarförbund – belyses frågan i en omfattande intervju med Anneli Jordahl. Hennes ord kunde gälla för många av oss, när hon säger att biblioteket räddade henne. Biblioteksaktioner av olika slag har i minst femtio år varit en del av förbundets verksamhet, nu senaste med försöken att rädda det unika Internationella biblioteket i Stockholm (som stängdes den 2 september).

Men om nu biblioteken läggs ner i ökande omfattning? Vem kan då räddas bokvägen?

Under tisdagen publicerades en rapport som ger mig kalla kårar. Samhället drar sig tillbaka – en rapport om arbetsmiljön på våra bibliotek. DIK har publicerat den (DIK kan du läsa om längst ner i denna bloggpost).

Låt mig vara personlig. Biblioteket som låg på Lorensborgsskolan i Malmö var min räddning i barndomen, på samma sätt som ett annat var det för Jordahl. Det flyttade sedan till Bellevuegården och jag var där nästan dagligen under åren jag bodde i området med min familj, fram till 1982 då vi lämnade Malmö för gott. Vid ett återbesök 2012 förstod jag att det omvandlats till ett slags servicecenter för invandrarbefolkningen. Kulturtidskrifterna var helt borta och hade bytts ut mot tidningar på olika språk, jag såg främst arabiska sådana, men också, vid sidan av olika balkanspråk några som möjligen kunde vara av afrikanskt ursprung (i detta ligger också en paradox eftersom de människor jag känner från Balkan följer sina gamla hemländers nyheter på satellit-tv). Kön av invandrarkvinnor ledde till kopieringsmaskinen, där bibliotekarierna vägledde till tryck på rätt knapp. Det f.d. tysta rummet - avsett för läsning och studier - hade förvandlats till lekrum. Folkbildning? Inte om du frågar mig.

I DIK-rapporten berättas det mycket skrämmande och upprörande. En stor majoritet av bibliotekarierna känner av hot och våld under arbetstid. Andelen som ”upplevt social oro” har ökat till 86% och på skolbiblioteken till hela 80%. Social oro, det betyder i klartext konflikter och våld mellan biblioteksbesökare! 83% av de svarande har varit med om ”aggressivt beteende” främst i storstäderna.

Var femte kvinnlig bibliotekarie har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp.

Anna Troberg, DIK:s ordförande. Foto: Stina Gullander.

36% har upplevt ”hot, våld och skadegörelse av rasistisk eller främlingsfientlig karaktär”. Just på den här punkten skulle jag vilja veta mycket mer. Vad är det konkret som då har hänt? I rapporten talas det om att människor velat påverka mediainköpen (till fördel för alternativa medier och mot medier om ”klimatförändringar, genusfrågor och fundamentalism”). 

Aha, där ligger det en hund begraven! Vem vill inte låna böcker om fundamentalism, och vem är emot att de finns på biblioteken? Knappast ”främlingsfientliga” skulle jag tippa.

Hela 47% av folkbibliotekens personal svarar ”att droghandel förekommer på deras bibliotek”.

Nu är detta en arbetsmiljörapport vilket innebär självklara begränsningar, inte minst när det gäller sociala, politiska och kulturella slutsatser. Men redan läsningen av den är kusligt. Jag rekommenderar er att göra det, den finns gratis för nedladdning.

***

Om DIK

DIK är facket för alla som arbetar eller studerar inom kultur och kommunikation. DIK har fler än 20 000 medlemmar runt om i landet och ingår i Saco, Sveriges akademikers centralorganisation. DIK är partipolitiskt obundet.

Att fira tystnaden i eget namn

Foto: Astrid Nydahl

"Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

Jag är verkligen ett missbrukat ord. Varför alla dessa jag? Därför att det är oundvikligt. Ordet jag är inte ett uttryck för egoism. Jag är själva utgångspunkten för en människa som talar/skriver/argumenterar, om den människan inte redan bytt till det politiskt korrekta vi, som artisten Sam Smith gjort i den sexuella frihetens namn. Han vill på engelska bli tilltalad med they eller them. Med sådana pretentioner blir det heller inte frågan om ett jag. Tidigare har vi mest sett sådant i president- och kungasammanhang. Nu sipprar det nedför den sociala stege som alltid slutar i popkulturen.

Att tala - nej, inte i egen sak - är att stå för något. Därför är ordet jag missbrukat av alla dessa anonyma hetsare som tror sig vara pålitliga bara för att de skriker. Det är nämligen precis tvärtom. Trovärdighet uppstår först med ordet jag och en namnunderskrift. Det öppna samtalet kan aldrig vara anonymt. Det kan bara hetsen, hoten och det vulgära vara. Just därför talar jag själv alltid i eget namn. Det är nämligen också förutsättningen för att, med Bo Carpelans ord, kunna "fira tystnaden".
 

Bob Dylan - I Pity The Poor Immigrant (Take 4) från Travellin´ Thru

Nog finns det anledning att kika på Robert Zimmermans novemberutgåva Travellin´ Thru, mest av allt för det samarbete med Johnny Cash som blottas i sin helhet (och som tidigare bara funnits med Girl From The North Country på Nashville Skyline). 

Detta är allt man kan smaka på än så länge, och det är inte annat än en alternativtagning på den gripande I Pity The Poor Immigrant som fanns med på LP:n John Wesley Harding. Vi befinner oss i perioden 1967 - 1969.

Gaëlle Josse: Den sista vakten på Ellis Island (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Ellis Island behöver ingen presentation. Inte heller den av franska staten skänkta statyn Frihetsgudinnan (Statue of Liberty) som invigdes 1886 till 100-årsminnet av den amerikanska självständigheten. 

Men efter det börjar det intressanta. Josses roman, som utkommer i fin svensk översättning idag, tar sig an föreståndaren John Mitchells historia. När mottagningscentret på Ellis Island upphör att vara verksamt får han berätta om alla sina år där ute. Det är november 1954 och mycket finns det lagrat i hans minne.

Ur rutinerna och vardagligheterna stiger så småningom individerna fram. De som drömt om la Merica och rest från Italiens fattiga bondland. Men han rör sig först runt det korta och tragiska äktenskap han ingår med sjuksköterskan Liz, som han förlorar under extrema omständigheter i mottagningslokalerna. Eller en anarkist som betraktas som livsfarlig men får se vad en tjänsteman kan göra för honom i all enkelhet. Eller den ungerska författaren och hans hustru (de är fiktiva gestalter) som har kommuniststämpeln på sig och nekas inresa.

Bokens andra halva blir utan tvekan den jag bär med mig efter läsningen. Där exploderar allt för Mitchell, han förvandlas från opartisk tjänsteman till en djupt och dramatiskt förälskad man. Föremålet för hans starka känslor är blott 19-åriga Nella från Italien. Hennes ankomst är långt ifrån enkel, ty hon har med sig en handikappad bror som hon vill göra allt för. Berättelsen ska jag inte återge. Men jag kan försäkra att den sätter sig i både hjärta och hjärna på läsaren. Bilderna den föder i mitt inre är så starka och gripande att de nästan går att vidröra fysiskt. 

Barnatro, ras och religion

Foto: Astrid Nydahl

När jag stiger upp denna söndag vet jag att det bara är för att vänta på nästa natt. Det som räddar mig undan tidens dårskap är just sömnen. I natt har jag drömt att jag alltid och överallt gick runt och sjöng Barnatro. Hur är det ens möjligt att barndomens sånger uppträder genom den egna personen i en dröm? Mamma sjöng varje dag dessa sånger när hon maniskt städade sig från rum till rum. Barnatro.

Men jag kunde aldrig anpassa mig till den. Det spelade ingen roll att jag omgavs av Missionsförbundet på mammas sida och Frälsningsarmén på pappas. Inte heller att jag gick i söndagsskola och konfirmerades och försökte vara en SMU-scout hjälpte. Jag hade en motvalls-gen i mig redan vid födseln. Är det därför jag reagerar med instinktiv avsmak när jag ser hur religiösa rörelser åter dominerar världens riktning?

När Jan Myrdal på 1970-talet skrev att framtiden skulle komma att präglas av "ras och religion" skrattade jag. Det tedde sig fullständigt otänkbart - då. Nu vet vi bättre. Så ser striderna ut, också i Europa. De mellanfolkliga sammandrabbningarna är just "ras och religion" i den tappning som Huntington pekade på, "civilisationernas kamp". Som framtidsprognoser kan båda dessa beskrivningar fungera. Och vi som vägrar låta oss inlemmas i de religiösa/politiska eller nationalistiska ideologierna, som rentav vägrar vara del av de totalitära tankefängelserna, och som vägrar ta ord som "ras" i våra munnar, vi har bara ett hopp och det är nattens sömn.

Vit? Då är man nazist. Svart klädsam rasism i Dagens Nyheter

Byst i Liverpool Metropolitan Cathedral. Foto: Astrid Nydahl

Det finns en stark rasism i vissa nordamerikanska, svarta rörelser. Black Panther Party odlade på sin tid sådana drag i sina framträdanden. Men i ännu högre grad har Nation of Islam, under sin ledare, Louis Farrakhan, det. Farrakhan kan för det mesta helt oblygt hetsa mot såväl vita i allmänhet som judar i synnerhet. Ibland blir han åtalad men går, tycks det mig, mest under radarn.

Men han är inte en rasistisk organisatör av det ordinära slaget. Han är ju också en muslimsk predikant, och som bekant brukar de som hatobjekt ha alla "otrogna", d.v.s. alla som inte bekänner sig till Profeten. Direkt upprörande var det att se honom bland hedersgästerna på Aretha Franklins begravning, där han satt på armlängds avstånd från Bill och Hillary Clinton och den legendariske skivproducenten Clive Davis som talade vid kistan.

Nå, varför tecknar jag denna bakgrund?

Det gör jag därför att jag inte inte sett några kritiska kommentarer till fredagens megareportage från USA. DN:s Björn af Kleen har besökt författaren Jamaica Kincaid. 

I detta reportage framstod det glasklart: bara du inte är vit kan du säga precis vad som helst. Och Kincaid öser verkligen sitt hat över allt som inte är svart. 

Jag blev bestört när jag läste vad hon säger. Mer tvättäkta rasism går inte att hitta idag. Jag använder i princip aldrig ordet rasist. Det är ett meningslöst skällsord idag. Men just i det här fallet tycker jag att det är mer relevant.

Det är alltså en gissning jag vågar mig på. Här nedan några citat bara (där understrykningarna är mina, och allt det lila i texten nedan är allltså citat ur DN-artikeln och inte mina ord):

"Hon betraktar Trump som ett svar på Obamas ”svarthet”. En vit politik som har till syfte att ”negera” företrädarens.

– Jag tror inte på det där med att vita skulle rösta på Trump för att de har förlorat sina arbeten på Ford. Svarta har alltid blivit av med sina jobb och aldrig röstat på förskräckliga människor. 

– Vi svarta säger inte tillräckligt ofta hur ouppfostrade vita är det i här landet. 

– Vita amerikaner är inte värdiga ett civiliserat samhälle. De vet inte hur man beter sig. Rasism är dåligt uppförande, weaponized by guns. Ras är det viktigaste i USA. Det dominerar allt (...)

Ingen vill väl vara del av en grupp som inte gillar en, antar jag. Och som en anständig vit person tvingas man fundera över vad det innebär att vara vit. Det är tillbaka till den nordiska rasen igen!

Jag har svårt att förstå varför någon skulle vilja säga att hon eller han är vit. Om man ser till historien är det som att säga att man är nazist, om du frågar mig."

På fasaden till Manchester Cathedral. Foto: A. Nydahl

Litteraturen är inte ett vapen. Litteraturen är en autonom zon

Foto: Astrid Nydahl

”Writing only works when you stop using it as a weapon” (Hisham Matar, London Review of Books, maj 2017). 

Uppvuxen i den malmöitiska vänstern fick jag alltid höra att ”skrivandet är ett vapen” och att pennan och skrivmaskinen var bättre för vissa än för andra (som då var ämnade för det dödande vapnet). Jag erkänner villigt att jag väldigt länge tänkte så, rentav i många år efter det att jag lämnat vänstern runt 1980. Men det skrivande som är ”ett vapen” är som oftast det politiska och/eller demagogiska. Det är ett skrivande som vill hamra in sitt ”budskap” i läsaren, alldeles oavsett om det handlar om texter som vill mobilisera en politisk krets eller om det vill förmedla ett moraliskt ställningstagande (vilket inte är ovanligt i motsättningen ”god” eller ”ond”).

De verk i modern tid som skrivits i Europa, utan en tanke på att vara vapen är förmodligen de mest långlivade. Den slutsatsen kan vi dra om vi ser tillbaka i litteraturhistorien. Kommer svenska storsäljare och löpsedelsfenomen som Stieg Larssons deckare och Jan Guillous romaner att stå sig vid sidan av europeiska verk skrivna av Adam Zagajewski, Imre Kertész, E.M. Cioran, Herta Müller, Nina Bouraoui eller Peter Handke och Thomas Bernhard för att bara nämna några? Föga troligt.

Om de gjorde det funnes det mycket starka skäl att helt misströsta. Den gör jag lika fullt ibland. Men jag har en känsla av att den litteratur (som förvisso rör sig i både politikens och filosofins sfärer) som vill något annat än att ”vara vapen” har betydligt bättre chans att överleva än den för löpsedlar, politiska kampanjer och folkuppfostran avsedda. Naturligtvis.

(De verk jag valde ovan är helt slumpvisa, jag hade lika gärna kunnat nämna andra stora, både svenska och europeiska, från Sara Lidman till Aksel Sandemose och Christa Wolf).

Leonard Cohen - The Goal (Official Video)

Leonard Cohens efterlämnade skisser blir cd med sonens hjälp. Här ett första smakprov, resten ska komma i november. Nog var Cohen fantastisk när han läste sina texter?

Czesław Miłosz idag också

Foto: Astrid Nydahl

Czesław Miłosz skriver i Mitt Europa:

”Jag beslöt mig för att skriva en bok om en östeuropé, som föddes ungefär då folkmassorna i Paris och London hyllade de första flygarna; om en människa som mindre än någon annan ryms inom stereotypa begrepp såsom tysk ordning och rysk ’âme slave’."

Och:

”Mina rötter är där, i öster, och detta är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklarar vem jag är, måste jag ändå försöka.”

Jag funderar på detta och tänker några tankar:

Den första är, om vi alls hade fått tillgång till Czesław Miłosz författarskap om han inte 1980 tilldelats Nobelpriset? Den andra är, hur kan det komma sig att han känns som en samtida när han sedan länge slutat sitt liv och det viktigaste han skrev finns i tryck ungefär när min barndom pågår?

Det kan inte ha med tid att göra. Tvärtom. Jag tror att det har med kultur och identifikation att göra. Och därför spelar det ingen roll att han talar om Östeuropa. Hans Europa, det han föds och växer i och det han skrev om och återvände till på ålderns höst, är ju också mitt Europa. Både Litauen och Polen är grannländer till oss. Kanske behövde en mur falla för att vi skulle förstå det?

Mitt Europa kom första gången på svenska 1981 och på nytt i Nobelbiblioteket/ Brombergs förlag. Översättningen är gjord av Stellan Ottosson, och förordet skrivet av Richard Swartz (se gårdagens blogg).

***

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: 

”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.
Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”

***

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: 

”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.