Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk

Robban med ålar i händerna. Mölle 1971. Foto: T.N.

Jag var nitton år 1971. Med tre jämnåriga kom jag till Mölle den sommaren. Vi skulle "ut och dansa". Men på eftermiddagen klängde vi lite på klipporna. Jag, Claes och Lasse stannade kvar medan Robban sa att han kunde fånga ål med bara händerna, och för att bevisa det tog han på sig en våtdräkt, snorkel och annat. Han kom upp med två ålar, en i varje hand. Vi trodde inte våra ögon. Han skrattade åt vår klentrogenhet och släppte ålarna fria.

Jag kom att tänka på den här episoden när jag nu läste ut Patrik Svenssons debutbok Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Det är en i sin genre - naturskildring, fiskeberättelse - mycket stark bok. Svensson får mig i ett fast grepp från första sidan, lika fast som jag lärde mig av Robban att man måste hålla en ål. 

Svensson berättar utifrån sin egen barndom om ålens betydelse, som mat på bordet och som kulturhistoria. Han inventerar förstås den skånska ålkusten mellan Åhus och Stenshuvud, den vi så ofta besöker, och hela den ålfiskar-kultur som här frodats i så långa tider men nu ser ut att strypas och sakta dö ut. Han tar oss sedan med till andra ålfiskar-kulturer, t.ex. i Baskien och Irland, och visar övertygande hur maktens män, ibland kolonisatörer, använt fiskerättigheterna för att befästa makt och få ekonomisk vinning. De skåneländska fiskarna under danska kronan förlorade allt när Skåne blev svenskt. Det gjorde de irländska, katolska fiskarna också, när den brittiska kronan stal rättigheterna. Bland protestanterna kom det att heta att varje ålfiskare var medlem i IRA.

Men bokens röda tråd är det som kallas ålafrågan. Hur lösa ålens mysterium? Många har känt sig kallade, från amatörer till vetenskapsmän, under århundradena, men ingen har lyckats. Är Sargassohavet dess lekplats? Är det där allt sker, inklusive döden för de ålar som lekt och reproducerat sig? Ja, det är vad man antar, men ingen har någonsin sett ålar där. Ålens många metamorfoser gör saken än mer förbryllande.

Vill man läsa en ögonöppnande fackbok i höst sätter jag gärna den här högt på listan över böcker jag rekommenderar. Och det gör jag inte för att jag fysiskt befinner mig så nära ålkulturen eller för att den rökta ålen alltid funnits med på festbord här hemma. Jag gör det för att den är gripande och stark som kulturhistoria. Och för att jag tror att det inte blir fler ålar på tallriken min.