Att fira tystnaden i eget namn

Foto: Astrid Nydahl

"Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

Jag är verkligen ett missbrukat ord. Varför alla dessa jag? Därför att det är oundvikligt. Ordet jag är inte ett uttryck för egoism. Jag är själva utgångspunkten för en människa som talar/skriver/argumenterar, om den människan inte redan bytt till det politiskt korrekta vi, som artisten Sam Smith gjort i den sexuella frihetens namn. Han vill på engelska bli tilltalad med they eller them. Med sådana pretentioner blir det heller inte frågan om ett jag. Tidigare har vi mest sett sådant i president- och kungasammanhang. Nu sipprar det nedför den sociala stege som alltid slutar i popkulturen.

Att tala - nej, inte i egen sak - är att stå för något. Därför är ordet jag missbrukat av alla dessa anonyma hetsare som tror sig vara pålitliga bara för att de skriker. Det är nämligen precis tvärtom. Trovärdighet uppstår först med ordet jag och en namnunderskrift. Det öppna samtalet kan aldrig vara anonymt. Det kan bara hetsen, hoten och det vulgära vara. Just därför talar jag själv alltid i eget namn. Det är nämligen också förutsättningen för att, med Bo Carpelans ord, kunna "fira tystnaden".