Bibliotekens och folkbildningens haveri

Bellevuegårdens bibliotek i Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Vad händer med biblioteken? I tidskriften Författaren – mitt medlemsorgan i Sveriges Författarförbund – belyses frågan i en omfattande intervju med Anneli Jordahl. Hennes ord kunde gälla för många av oss, när hon säger att biblioteket räddade henne. Biblioteksaktioner av olika slag har i minst femtio år varit en del av förbundets verksamhet, nu senaste med försöken att rädda det unika Internationella biblioteket i Stockholm (som stängdes den 2 september).

Men om nu biblioteken läggs ner i ökande omfattning? Vem kan då räddas bokvägen?

Under tisdagen publicerades en rapport som ger mig kalla kårar. Samhället drar sig tillbaka – en rapport om arbetsmiljön på våra bibliotek. DIK har publicerat den (DIK kan du läsa om längst ner i denna bloggpost).

Låt mig vara personlig. Biblioteket som låg på Lorensborgsskolan i Malmö var min räddning i barndomen, på samma sätt som ett annat var det för Jordahl. Det flyttade sedan till Bellevuegården och jag var där nästan dagligen under åren jag bodde i området med min familj, fram till 1982 då vi lämnade Malmö för gott. Vid ett återbesök 2012 förstod jag att det omvandlats till ett slags servicecenter för invandrarbefolkningen. Kulturtidskrifterna var helt borta och hade bytts ut mot tidningar på olika språk, jag såg främst arabiska sådana, men också, vid sidan av olika balkanspråk några som möjligen kunde vara av afrikanskt ursprung (i detta ligger också en paradox eftersom de människor jag känner från Balkan följer sina gamla hemländers nyheter på satellit-tv). Kön av invandrarkvinnor ledde till kopieringsmaskinen, där bibliotekarierna vägledde till tryck på rätt knapp. Det f.d. tysta rummet - avsett för läsning och studier - hade förvandlats till lekrum. Folkbildning? Inte om du frågar mig.

I DIK-rapporten berättas det mycket skrämmande och upprörande. En stor majoritet av bibliotekarierna känner av hot och våld under arbetstid. Andelen som ”upplevt social oro” har ökat till 86% och på skolbiblioteken till hela 80%. Social oro, det betyder i klartext konflikter och våld mellan biblioteksbesökare! 83% av de svarande har varit med om ”aggressivt beteende” främst i storstäderna.

Var femte kvinnlig bibliotekarie har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp.

Anna Troberg, DIK:s ordförande. Foto: Stina Gullander.

36% har upplevt ”hot, våld och skadegörelse av rasistisk eller främlingsfientlig karaktär”. Just på den här punkten skulle jag vilja veta mycket mer. Vad är det konkret som då har hänt? I rapporten talas det om att människor velat påverka mediainköpen (till fördel för alternativa medier och mot medier om ”klimatförändringar, genusfrågor och fundamentalism”). 

Aha, där ligger det en hund begraven! Vem vill inte låna böcker om fundamentalism, och vem är emot att de finns på biblioteken? Knappast ”främlingsfientliga” skulle jag tippa.

Hela 47% av folkbibliotekens personal svarar ”att droghandel förekommer på deras bibliotek”.

Nu är detta en arbetsmiljörapport vilket innebär självklara begränsningar, inte minst när det gäller sociala, politiska och kulturella slutsatser. Men redan läsningen av den är kusligt. Jag rekommenderar er att göra det, den finns gratis för nedladdning.

***

Om DIK

DIK är facket för alla som arbetar eller studerar inom kultur och kommunikation. DIK har fler än 20 000 medlemmar runt om i landet och ingår i Saco, Sveriges akademikers centralorganisation. DIK är partipolitiskt obundet.