Bombskadat land till salu

Samma hav i närbild. Foto: Astrid Nydahl

Jag vill säga några ord till på temat från igår. När jag öppnade tidningen idag såg jag att en restaurang i idylliska lilla Åhus rånats under vapenhot på söndagskvällen. Och i Malmö blev en ny bostad beskjuten utifrån.

Polisen meddelar att kvinnan som blev svårt skadad av bomben i Lund har fått sitt ansikte förstört. Arma kvinna, student i Lund med framtidsdrömmar, får allt raserat på någon sekund.

Vem skulle köpa vårt land ens till rea-pris? Undrar om det finns någon president som är intresserad. Allvarligt talat: hur är det möjligt att ersätta en välfärdsnation med en kaotisk dystopi? Varför går svenska folket till urnorna varje val och ger denna politikerklass sitt förtroende? Det är för mig en gåta.

Janne Josefsson vet förstås, av lång livserfarenhet och ett gediget journalistiskt arbete, vad han talar om:

Sverige är inte ett land längre. Det är skilda världar. Det kan ju inte vara avsiktligt. Tvärtom är det ett politiskt fulländat misslyckande. Oavsett vilken regering vi haft, som alla har lovat att ta i tu med utanförskapsområdena eller de särskilt utsatta områdena som de kallas, så har segregationen tilltagit. Vems barn ska växa upp där, vara grannar med unga killar i skyddsvästar med tillgång till granater och vapen? Mina, dina, andras barn?

När det skjuts i Sverige på gator och torg förfäras vi alla. Nu mest i Europa.

Men förnekelsen av utvecklingen byts nu ut mot extremt hårda ord från höga politiker, till och med i regeringen. Vi kan inte utesluta att militär kanske måste sättas in i vissa områden, säger statsministern Löfven. Mordet på mamman i Malmö leder till att justitieminister Morgan Johansson pratar om jakt på ”avskyvärda odjur”.

Orden från politikerna blir allt grövre och hårdare, mer desperata och populistiska ju mindre de vet om hur det sociala läget i landet ska kunna lösas.

Vi får det samhälle vi förtjänar. När har krutröken lagt sig i Sverige?

Det finns bara ett problem med Josefsson. Han är en journalist som nöjer sig med frågor och diagnoser. Och det gör han med den äran, alltid!

Sällan eller aldrig visar han på orsaker och samband. Han nöjer sig i denna text med att säga att politikerna blir grövre och hårdare, men säger inte ett ord om att det är just de och deras partiapparater som är ytterst ansvariga och de politiker och makthavare som orsakat situationen. Vem ska göra det?