onsdag 4 september 2019

Frihet och framsteg - eller partipolitik?

Foto: Astrid Nydahl

"Men inga lidanden och kval väntar den som överger rättvisan och sanningen. Medan däremot partisystemet håller sig med de mest smärtsamma straff för ohörsamhet. Straff som slår mot nästan allt - karriär, känslor, vänskap, anseende, yttre ära, ibland till och med familjelivet." (Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande. Översättning av Thomas Andersson)

Ska man leva enligt partipolitikens principer blir det svårt att samtidigt hävda sin frihet. I själva verket omöjligt. Dessa principer strider nämligen till sitt väsen mot friheten.

Vilket är då alternativet? Jag kan ändå inte tro att det kan betraktas som ett uttryck för romantik eller utopism att hävda att det kunde finnas bättre sätt att styra ett land. 

Det som nu sker i Londons parlament, och det som sker i det svenska och tyska, mot bakgrund av mycket allvarliga samhällsproblem, visar väl tydligt att partipolitiken dödar framstegsmöjligheterna och befrämjar makthunger, snäva ekonomiska och sociala intressen, och mest av allt just de inskränkt partipolitiska möjligheterna. 

Boris Johnsons nederlag är ett av tusen exempel på partipolitik. Om ledamöterna var valda på personliga meriter hade det kanske förhållit sig annorlunda. Men det som hände igår kväll är partipolitikens signum: hot om uteslutning ur partiet om du inte lyder, nödvändiga partibyten annars. Det ser i mina ögon ut som ett spektakel och rävspel, men är förstås mycket allvarligare än så. Jag är ingen spågumma men tror ändå att detta slutar med att han manövreras bort och ersätts av någon syltrygg i samband med ett nyval som antisemiten Corbyn kan diktera villkoren för. I Bryssel slickar de sig om munnen.



1 kommentar:

  1. Motvikten skulle kunna vara mer direkt demokrati som i Schweiz.


    En annan idé: kontraktsbundna vallöften. Nyval/folkomröstning varje gång man inte kan infria.

    Eller begränsa rösträtten. Hur? Tja, ta bort den för utländska medborgare, ge de som avstår att nyttja sin rösträtt en belöning i form av frihet från att betala skatt.

    Det skulle förmodligen minska röstbenägenheten drastiskt. De drastiskt minskade skatteintäkterna skulle framtving stramare budgetar och prioritera det grundläggande; sjukvård, polis och dyl. Vi har ca 300 statliga myndigheter. Kanske skulle klara oss med tio. Bistånd till andra länder; hur många miljarder? Avgifter till EU; hur många miljarder? Presstöd behövs det? Kulturstöd? Många bäckar små, ge mig en rödpenna och jag lovar halvera den statliga budgeten. Eller kanske än mer. Men just nu vet vi ju att assistansbolag lurar staten på miljardbelopp. Hur omfattande är bidragsbedrägerierna? Och vad kostar asyl- och anhöriginvandring per år och långsiktigt?

    SvaraRadera