Gaëlle Josse: Den sista vakten på Ellis Island (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Ellis Island behöver ingen presentation. Inte heller den av franska staten skänkta statyn Frihetsgudinnan (Statue of Liberty) som invigdes 1886 till 100-årsminnet av den amerikanska självständigheten. 

Men efter det börjar det intressanta. Josses roman, som utkommer i fin svensk översättning idag, tar sig an föreståndaren John Mitchells historia. När mottagningscentret på Ellis Island upphör att vara verksamt får han berätta om alla sina år där ute. Det är november 1954 och mycket finns det lagrat i hans minne.

Ur rutinerna och vardagligheterna stiger så småningom individerna fram. De som drömt om la Merica och rest från Italiens fattiga bondland. Men han rör sig först runt det korta och tragiska äktenskap han ingår med sjuksköterskan Liz, som han förlorar under extrema omständigheter i mottagningslokalerna. Eller en anarkist som betraktas som livsfarlig men får se vad en tjänsteman kan göra för honom i all enkelhet. Eller den ungerska författaren och hans hustru (de är fiktiva gestalter) som har kommuniststämpeln på sig och nekas inresa.

Bokens andra halva blir utan tvekan den jag bär med mig efter läsningen. Där exploderar allt för Mitchell, han förvandlas från opartisk tjänsteman till en djupt och dramatiskt förälskad man. Föremålet för hans starka känslor är blott 19-åriga Nella från Italien. Hennes ankomst är långt ifrån enkel, ty hon har med sig en handikappad bror som hon vill göra allt för. Berättelsen ska jag inte återge. Men jag kan försäkra att den sätter sig i både hjärta och hjärna på läsaren. Bilderna den föder i mitt inre är så starka och gripande att de nästan går att vidröra fysiskt.