Helena von Hofsten är tillbaka. Åren 2003 till 2009 utgav hon tre böcker, Andra sidan väggen (2003), Om jag kunde skriva skulle jag skriva en bok om människans största lycka och olycka (2007) och Jorden snurrar bara framåt (2009), som
blev omtyckta av läsarna och fick fina recensioner. Dessutom drev hon
förlaget Tusculum mellan 2007 och 2011, tills sjukdom gjorde att både
förlaget och hennes författarskap försvann in i tystnaden.
Nu är hon tillbaka med en roman som bygger på anteckningar från de olika vårdperioderna, Hon hör inte hemma här.
Platsen hon hamnar på får i den nya boken kort och gott heta Psyket,
och också namnet analyseras och diskuteras klokt av henne.
Vi
har att göra med en mycket skarp, poetisk och drabbande skildring av
livet på en sluten psykiatrisk avdelning. De manualer och den personal
som där härskar ställs i skarp kontrast till patientens enkla, små men
livsviktiga drömmar: att få duscha med duschslang, att få låna
hårsprayen. Men hon ställer också det hårda i den tillvaron mot det
lysande och mjuka i det tidigare livet, det som kallas hemmet, huset,
kärleken. Där planteras det blommor, där umgås man och gör saker
tillsammans. Och som om inte det fasansfulla sjukdomen skulle räcka
driver hon också läsaren in i det som kallas kärleken, som också ska
visa sig bära på och utlösa det värsta sveket.
Det
är då ensamheten och övergivenheten slår till. Det gör det förstås inte
lättare att vara svårt sjuk i den situationen. Men det är så det ser ut
för huvudpersonen Grace. Också hennes namn är omsorgsfullt valt av von
Hofsten. Finns det ett enda namn som starkare markerar att också den
sjuka och övergivna både kan kräva och förväntas bära på en stolthet,
som är människans självklara? Grace är stil och nåd. Grace är skönhet
och ynnest. Så kan man sammanfatta Helena von Hofstens mycket starka och
övertygande återkomst till litteraturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar