Kan vårt land räddas?

Det är inte bara vid Östersjön det stormar. Foto: Astrid Nydahl

Vi kan se en markant förskjutning i opinionen nu. De allt fler skjutningarna, morden, bränderna och bomberna får också de mildaste att ta till orda. Med Wilhelm Agrells artikel i Svenskan blir denna förskjutning som tydligast:

Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.

Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas. Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var. Det som nu krävs nu är en krishantering där motåtgärderna är inriktade på den hoteskalation vi ännu inte upplevt och vill slippa behöva uppleva.

Det finns en nyckelmening i denna text som vi ska begrunda på största allvar: "Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas." (min kursivering). Men det finns, trots många kloka och tänkvärda texter den senaste veckan ett ämne som aldrig kommer på tal. Medan Sverige slits sönder av dessa maffia-grupper talar vi nämligen inte om att inflödet av människor från våldskulturerna fortgår. Så länge det sker finns det heller inte minsta hopp om förändring. 

Inte ens i ett minimum av anständighet ser vi sådana möjligheter. Maktdemonstrationerna sker också i vardagen. Gruppvåldet mot enskilda, de grova och brutala rånen och våldtäkterna eskalerar. Tydligast är det i storstäderna, men för den som inte bär skygglappar är det marknat närvarande också på de minsta orter. Det är bokstavligt talat hela landet som plågas av detta, skapat och byggt av en självförstörande politikerklass, monumentalt okunnig om mekanismerna och förhållandet mellan orsak och verkan.