Känna igen sig i sitt land? Jaså, inte

Foto: Astrid Nydahl

– Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att känna igen sig i sitt eget land. (Sydsvenskans f.d. kulturredaktör Rakel Chukri).

Man får väl säga äntligen, eftersom detta, så vitt jag vet, är första gången som en media-elitär människa med annan bakgrund än svensk sammanfattar den rådande situationen. Chukri är född i Jönköping i en assyrisk familj. Vi vet sedan länge att det är efter den inställningen vi ska leva om vi inte vill betraktas som extremister. 

Chukri har under åren skrivit bra om det turkiska folkmordet 1915. (Hon skrev till exempel här: "Fortfarande tvingas vi påtala att massmorden på de kristna minoriteterna – armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och greker – inte erkänns av alla. Att det i Turkiet fortfarande är förbjudet att använda ordet folkmord.") I den artikeln finns allt det viktiga att påpeka. Jag är den förste att hävda dessa minoriteters rätt till att få sina nationer och kulturer erkända. Och därför undrar jag varför Chukri inte tycker att det också vore en självklarhet för svenskar (och andra folk) som både vill vårda och leva i sin egen kultur och tradition, utan att någon utifrån river ner och förstör.

Nog talat om Chukri. Däremot tycker jag att vi ska diskutera hennes uttalande på den nyss avslutade Bokmässan i Göteborg.

Vad är innebörden av att känna igen sig i sitt land? Egentligen något väldigt grundläggande. När jag någon sällsynt gång besökt Malmö har jag känt igen stadsdelarna, husen i centrum, parkerna och annat. Men det var definitivt inte något att ”känna igen” på Seved, Lorensborg och Lindängen. Skulle det inte vara något elementärt som mänsklig rättighet att önska sig barndomsstaden fri från den grova kriminaliteten, skjutningarna, bomberna, våldtäkterna och de råa överfallsrånen? Då förstår jag inte vad det skulle vara. De politiker och journalister som mästrar oss – oavsett ålder och bakgrund – vet ju vad som pågår och vad det är som får oss att känna oss som främlingar. Alla vet - eller borde veta - varför vi inte längre känner igen oss.

Med sin attityd till de verkliga, omfattande och djupa problemen bidrar de aktivt till föraktet mot pressen, de enskilda journalisterna och alla som föredrar att vara instängda i åsiktskorridoren.

PS: Se här en intressant artikel som avslutas med denna ordväxling mellan Chukri och Ivar Arpi:

– Du säger att det inte är en mänsklig rättighet att känna igen sig i Sverige. Men det är heller ingen mänsklig rättighet att få komma till Sverige.

Rakel Chukri talade mycket om sin assyriska bakgrund, vilket ledde till följande replikskifte:

– Är det viktigt för dig att ha en assyrisk identitet? frågade Ivar Arpi.

– Ja, svarade Rakel Chukri.

– Men i Sverige har det varit skamfullt att vilja vara svensk, påpekade Arpi.