 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Writing only works when you stop using it as a weapon” (Hisham Matar, London
Review of Books, maj 2017).
Uppvuxen i den malmöitiska
vänstern fick jag alltid höra att ”skrivandet är ett vapen” och att pennan och
skrivmaskinen var bättre för vissa än för andra (som då var ämnade för det
dödande vapnet). Jag erkänner villigt att jag väldigt länge tänkte så, rentav i
många år efter det att jag lämnat vänstern runt 1980. Men det skrivande som är ”ett
vapen” är som oftast det politiska och/eller demagogiska. Det är ett skrivande
som vill hamra in sitt ”budskap” i läsaren, alldeles oavsett om det handlar om texter
som vill mobilisera en politisk krets eller om det vill förmedla ett moraliskt
ställningstagande (vilket inte är ovanligt i motsättningen ”god” eller ”ond”).
De
verk i modern tid som
skrivits i Europa, utan en tanke på att vara vapen är förmodligen de
mest långlivade. Den
slutsatsen kan vi dra om vi ser tillbaka i litteraturhistorien. Kommer
svenska storsäljare och löpsedelsfenomen som Stieg Larssons
deckare och Jan Guillous romaner att stå sig vid sidan av europeiska
verk skrivna av Adam Zagajewski, Imre Kertész, E.M. Cioran, Herta Müller, Nina Bouraoui eller Peter Handke och
Thomas Bernhard för att bara nämna några? Föga troligt.
Om de gjorde det
funnes det mycket starka skäl
att helt misströsta. Den gör jag lika fullt ibland. Men jag har en
känsla av
att den litteratur (som förvisso rör sig i både politikens och
filosofins
sfärer) som vill något annat än att ”vara vapen” har betydligt bättre
chans att
överleva än den för löpsedlar, politiska kampanjer och folkuppfostran
avsedda.
Naturligtvis.
(De
verk jag valde ovan är helt slumpvisa, jag hade lika gärna kunnat nämna
andra stora, både svenska och europeiska, från Sara Lidman till Aksel
Sandemose och Christa Wolf).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar