Malmö och Sverige: Vad var det vi hade, vad förlorade vi, vad återstår?

Jag och Leo på Bullen, 1980-tal.

För drygt 30 år sedan var jag med och firade en 50-åring på Bullen i Malmö. Där träffade jag bland andra min gamle klasskamrat Leo F. Det är vi två som samtalar på bilden. En sådan bild väcker många minnen till liv. Några av dessa minnen kunde sammanfattas i motsatsparet trygghet-kaos. Vill jag påstå att Malmö för 30 år sedan var en trygg plats? Det vore att överdriva, men när jag ser mig själv på bild med en gammal klasskamrat från Lorensborg vet jag hur det förhöll sig. Inte skulle någon av våra föräldrar ha oroat sig när vi gick över Stadionområdet till Lorensborgsskolan, eller senare cyklade utmed Pildammsparken till Kronborgsskolan. Inte skulle vi varit rädda. 
 

I pojkrummet på Stadiongatan 53B, Malmö, 1960-tal

Vi var djupt nersänkta i en kultur av gemenskap, familjer, gemensamma utrymmen för fritid, allt från de stora grönområdena och fotbollsplanerna invid Stadion, Missionsförbundets söndagsskola till Lorensborgs fritidsgård där vi lyssnade till levande musik och dansade. Det var i skolan våra olika livsvägar ändå utspelades i en gemenskap som var områdets. Kan man vrida klockan tillbaka? Kan välfärdssamhället och folkhemmet återerövras? 

Det är illusionsmakeri att hävda det. Och ändå vet vi att så många klänger sig fast vid sådana illusioner. Men jag medger att bilderna från det förflutna kan lura oss till det. Det enda som återstår är att erkänna att det vi nu ser är ett sönderslitet Sverige, en nation som slagits i bitar och ersatts av olika klaners och grupperingars illegala maktutövning. Denna sker ofta med vapen i hand. Skotten och bomberna har ersatt nattens tystnad. 

Men den sker också i moskéerna, där predikningarna utgör kittet i de parallellsamhällen som i alla avseenden strävar efter att inte leva i Sverige, utan i enklaver där profetens språk talas och bokens hatfulla anspråk styr, från minsta lilla familjedetalj till de stora, sociala sammanhangen.

Mot den bakgrunden ter sig hela mångkultur-projektet och dess filosofi som antingen ett medvetet bedrägeri eller ett monstruöst misslyckande. Jag drar mig till minnes vad han skrev, Storbritanniens f.d. överrabbin Jonathan Sacks:

”Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom (…) I en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.

Det enda som återstår är att inför sig själv och andra erkänna att illusionernas tid är förbi. Att se vad som pågår och att ta steget ut ur illusionen till den faktiska omständigheten. Relativismen måste bort. Realismen återkallas.

Foto: T.N.