Malmös judiska minoritet. På andra sidan bordet, drömlikt

Jacques Werup samtalar på samma 50-årsfest som jag visade igår. 1980-tal, Malmö

På andra sidan bordet från bilden jag visade igår, satt Jacques Werup, en av våra bästa författare och estradörer. Jacques avled 2016 i sviterna av cancer. Han kom att bli en kär vän, men vi träffades rätt så sällan och talade desto mer i telefon. Han kunde prata hur länge som helst, gärna om den stad han tyckte mest illa om, Nordpolen kallad, vilket alltså var hans namn på Stockholm.

Jag har fler bilder från den festen. En sak som slår mig när jag tittar på dem är att någon skånsk jude finns med. Leo F. igår var son till en judisk skräddare som hade rötterna i Ryssland. Själv blev han forskare och kännare av HIV-mysteriet. Jacques var barnbarnet i en bulgarisk-judisk matthandlarfamilj som kommit till Sverige redan i samband med Baltiska utställningen 1914, de kom att avknoppa två legendariska butiker i stan, Werups mattor och Nessims mattor. Med på festen var förstås också legendariske Karl Berman, son till en litauisk klädhandlare och en av den danska judenhetens räddare under naziockupationen av vårt grannland. Berman dog 2004.

Skriften om Karl Berman jag skrev och utgav. Klicka på bilden för läsbar version.

Så såg det ut i mitt Malmö. På Lorensborg fanns det flera judiska familjer som kommit med Folke Bernadottes Vita bussarna från nazisternas koncentrationsläger. Deras barn kom att bli våra klasskamrater, födda i början på 1950-talet som de var. Inte bara Leo gick i min klass, det gjorde också Paula, och i parallellklasserna gick flera andra judiska barn. 

Man kan säga att dessa femtiotalister är de få överlevandes fysiska seger över nationalsocialismens barbari. Den mörka bakgrunden kunde inte döljas. Ty Hitlers regim hade verkligen för avsikt att hela förinta det judiska folket, människa för människa oavsett var de bodde eller verkade. Med bussarna till Malmö kom många trasiga människor, inte alla blev hela eller lyckliga. Men de individer som bildade familj efter några år, fick alltså barn som blev våra klasskamrater.

Judisk sabbat visste vi förmodligen ingenting om, men ibland undrade vi nog varför de inte var med ute på Malmös klubbar om fredagarna. Det skulle bli klargjort mycket senare för oss.

Idag vet vi hur det ser ut för Malmös judar. Församlingen dör bort, människor flyr Malmö för andra orter och andra länder. Vem kan klandra dem när de givit upp efter trakasserier och terror från stadens islamister. Senaste påbudet från Malmöpolisen är att judarna efter högtiderna i synagogan inte får stanna kvar utanför i samtal. De måste skingras genast, för att minska risken för attentat. Vem orkar leva så? Varför accepterar vi att dessa människor tar över hela städer och gör livet till ett helvete för oss andra, judar eller inte?