Mitt Europa? Mitt Europa! Czesław Miłosz klassiska essäer omlästa

Foto: Astrid Nydahl

När man åldras börjar man om från början. Tidigt började min läsning av Czesław Miłosz. Han var en av de första författare jag fick äran att recensera när jag började som frilansare. Han hade fått Nobelpriset 1980. Året därpå utgavs hans Mitt Europa av Brombergs förlag i svensk översättning av Stellan Ottosson. Det var den jag skulle recensera sedan jag börjat med Issadalen. Och så kom alla de andra böckerna.

Nu känner jag tiden krympa och livet drar ihop sig i en blandning av väntan och uppgivenhet. Naturligtvis går jag då till Czesław Miłosz igen. Mitt Europa kom för sju år sedan i en fin nyutgåva i serien Nobelklassiker. Richard Swartz skrev ett högst angeläget förord och jag läser i det:

I ungdomens Vilnius växer han upp tillsammans med polacker, litauer, judar, ryssar eller tyskar, en erfarenhet som gör honom otillgänglig för all slags nationalism. Den polska, uppsydd på historiens eget stoff, ofta en uniform eller en tvångsjacka lik, passar honom illa; han vägrar att dra den på sig. Många skulle aldrig förlåta honom för det.

I stället skriver han någonstans att nationalismen är "farlig" och att den nationalistiska doktrinen är vad som etableras "när alla andra svikit".

Skulle man inte med just dessa ord kunna bilda sig en uppfattning om det som sker i Europa just nu, och därtill bättre förstå varför? Hur svikna kan vi bli utan att tappa fattning och kontroll?