Sorj Chalandon: Faderns yrke (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Elisabeth Grate har för vana att introducera omistliga franska författarskap på sitt förlag. Nu har hon, det hävdar jag bestämt, sett till att ett oerhört viktigt och gripande författarskap finns på svenska, med utgivningen av Sorj Chalandon. Han har en handfull böcker bakom sig, är gammal journalist född i Tunis 1952. För dagstidningen Libération har han bland annat bevakat Libanon, Iran, Irak, Somalia och Afghanistan, nationer som med den stora invandringen blivit högaktuella också för oss i Sverige.

Han har belönats för sina reportage från Nordirland. Som författare måste han befinna sig i samma övre skikt som journalisten. Faderns yrke är något av det mest drabbande jag läst på mycket länge. Titeln låter oss redan den förstå att vi här bekantar oss med ett verk skrivet ur barnets perspektiv. Den lille pojken, Émile, endast tolv år gammal, dras in i faderns sjuka värld av vanföreställningar och lögner. Det spelar nästan ingen roll vad, Émile beundrar honom så som söner brukar göra. Men det ska visa sig att den värld han erbjuder sin son är extrem. Den är sjuk och den är farlig. Den rör sig i avkoloniseringens kölvatten, Algeriet spelar en huvudroll i hans fiktiva värld och ett politikermord finns inskrivet i hans drömda planer. Émile berättar så att man under huden känner spänningen, hotet och galenskapen. Chalandon skriver en prosa som är så raffinerad och skenbart enkel att det inte går att värja sig mot den.

Vill man förstå lite av Frankrike under 1960-talet ska man absolut läsa Chalandons bok. Den är dessutom en gripande och lärorik berättelse om barnets skyddslöshet inför en vuxenvärld som tappat fotfästet helt. Jag läste de 280 sidorna på två kvällar. Det säger något om hur en gripande bok tvingar sin läsare att bara fortsätta.