Ska vi krossas av maktens hjul?

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl

”Jag tackar dig, att jag inte är något av maktens hjul, utan är ett med de levande varelser, som krossas av det.”

Rabindranath Tagore: Farande fåglar

Jag har den gångna veckan varit nere och grävt i den smuts och omoral som nu kännetecknar våra liv. Men hur ska en människa orka stå rak när allt pekar på att hon kommer att falla? Tagore menar att vi förr eller senare krossas av ”maktens hjul”, och jag tror att vi numera måste göra ett förtydligande. Maktens hjul är en samling nedbrytande effekter av fattade beslut. Besluten kommer inte bara från regering och riksdag utan också från lokala nivåer. 

Det som bryter sönder det svenska samhället visar sig i allt fler sektorer. Språket faller ner i obegripliga fragment. Skolorna anpassas till en fördumningsstandard som myndigheter beslutar om. Biblioteken är sedan länge tillhåll för den värsta pöbeln. Antalet afrikaner, araber och asiater som möter oss varhelst vi befinner oss, är inte bara oroväckande framtidstecken utan också, i allra högsta grad, uttryck för det som sker i nuet. Våldtäkter, enskilt och i grupp, liksom personrånen och ”galleriaterrorn” i form av helt öppna stöldräder i butikerna, inslagna butiksrutor, vapenvåld och sprängladdningar, kvälls- och nattbuskörningar i stadskärnorna som maktuppvisningar från unga aggressiva män, sådant och mer därtill präglar min verklighet. Andras med.

Ska vi låta oss krossas av maktens hjul? Har vi något alls att skydda oss med?

Manchesters arbetarklass. Utdrag ur min senaste bok

Egentligen är det osannolikt att man i Financial Times ska hitta en artikel om Manchesters arbetarklass. Men så är det. Simon Kuper har där publicerat sitt reportage A portrait of Europe’s white working class. Kupers egen historia är intressant i sammanhanget. Han föddes i Uganda av vita, sydafrikanska föräldrar 1969, och har efter uppväxten i Afrika också bott i Holland med sina föräldrar. Han är utbildad vid Oxford University i historia och tyska och lever numera i Paris.

Kuper skriver att arbetarklassen har blivit en av de minst förstådda och mest diskrimerande grupperna i samhället. För sextio år sedan flyttade May Snowden in i arbetarstadsdelen Higher Blackley, norra Manchester. Nu är hon 96, hennes man är död och hon har själv uppfostrat de två sönerna. Numera sitter hon mest i fåtöljen med te, kex och en bok inom räckhåll. Higher Blackley är fortfarande en stadsdel där vit arbetarklass lever, denna klass som är hårt drabbat av av-industrialiseringen, den ekonomiska krisen och välfärdsstatens sönderfall. Karikatyren av denna klass är rasistiska snyltare i träningsoverall som mjölkar välfärdsstaten från soffan.

Kuper säger det inte rent ut, men han menar att arbetarklassen gått från att vara en dominerande samhällskraft till att bli en diskriminerad och åsidosatt grupp. Dess röst måste bli hörd, det säger han rent ut.

May Snowden ställer frågan om hon är född med fel hudfärg. Hon lever i ett samhälle där man alltmer förlitar sig på varandra, därför att man inte kan räkna med samhällets stöd. Grannar och vänner finns där. Familjen är mer närvarande än i medelklassområdena, där människor har råd med barnskötare och åldringsvård. De flesta som bor här vill inte flytta till välbetalda jobb i London, de vill ha ett jobb här, med en lön man klarar sig på. Manchester är, säger Kuper, mer eller mindre ”en enpartistat”, där Labour alltid styr.

Kuper träffar en kvinna som säger att hon levde bättre på bidrag än nu när hon arbetar. Varför då arbeta? Det har med stolthet att göra. Hon vill visa sina barn att trots att hon gick ut skolan utan betyg så kunde hon göra något av sitt liv.

De flesta i området har “zero-hours contracts”, vilket innebär att de saknar garanterad inkomst men måste vara tillgängliga alltid. När din arbetsgivare inte behöver dig har du ingen inkomst.

En viktig iakttagelse i Kupers artikel är att brittisk tv inte driver med svarta eller judar, den driver numera bara med ”chavs”. Uttrycket är starkt nedsättande och klistras på arbetarklass och allmänt fattiga människor. Ordet går inte att direktöversätta, men enligt Oxford English Dictionary betecknar det en vårdslöst klädd människa med låg social status. Vi vet också i Sverige vem som åsyftas. Vi ser dem varje dag, människor i joggingbyxor eller jeans med hängbak där kalsongerna är synliga. Man kan inte heller låta bli att tänka på söndertatuerade kroppar, nitar och skruvar i öron och tungor. 

Klichén om chavs är inte bara nedsättande, den måste också betecknas som socialt effektiv. Det förakt som visas i brittisk tv är angrepp som har ett politiskt syfte. Ytterst hävdar det att fattigdom är de fattigas egen skuld. Som ett naturligt svar på detta slutar arbetarklassen att bry sig om samhällsfrågor. Man misstror inte bara politikerklassen, utan också medier och polis. Att de däremot skulle vända sig till partier som UKIP är en myt. 

Boken säljs nu till halva priset, 150:- inkl. frakt

 

La ligne droite - Moustaki & Barbara

Hur skapar man sig ett annat liv?

Foto: Astrid Nydahl

Två minusgrader på natten, sex på dagen. Klarblå himmel, försumbar vind. Allt som gjort för stunder av eftertanke ute på Landön. Jag sitter fortfarande i min stol med kaffe och smörgås. Blickar ut över havet och evigheten. Svanarna ligger stilla i bukten, liksom de hundratals gässen. Också de, för ovanlighetens skull, helt tysta.

På buskarna hänger ensamma nypon. Det röda speglar sig mot himlen. Jag vill försöka komma ut ur dödläget. Skrivandet står med pausknappen intryckt. Jag rotar i det albanska och känner att det tar emot.

Hur skapar man sig ett annat, "nytt" liv den sista tiden? Den kan bli en dag, en vecka, ett år eller tio år. Men något nytt är jag inte intresserad av. Jag vill bara uppnå friden och tystnaden. Befria kropp och själ från den galopperande ångesten, utan alkohol. Vara i stillhet. Förmå stillhet. 

Dagarna går. November bultar snart på våra portar. Befria mig från firanden med presenter. Befria mig från konsumismens helvete.

Revolutionsturist i Utopia

Albanskt landskap, sommaren 1978. Foto: Thomas Nydahl

Få unga människor - i eller utanför dagens vänster - är ens medvetna om vad den marxist-leninistiska och maoistiska rörelsen på 1970-talet stod för. För svenska organisationer som SKP och KFML(r) eller norska AKP (ml) var dogmen och disciplinen de två huvudpelarna. 

Där gavs inte mycket utrymme för idémässig oklarhet eller socialt flum. Man var, så sade de egna stadgarna, proletariatets förtrupp och det samhälle man ville ersätta kapitalismen med var en socialism som förverkligade proletariatets diktatur.

Inte heller de gamla kommunistpartierna – som svenska VPK, nuvarande Vänsterpartiet – hade något att erbjuda denna grupp unga revolutionärer på 1970-talet. Dessa gamla partier var fortfarande Moskvatrogna och reste i skytteltrafik till kongresser i östra Europa. De hade inget att emot att skåla med Kremls vänner.

Det som skilde ml-rörelserna och den gamla, revisionistiska rörelsen var vem man skålade med och utifrån vilka principer.

I svenska SKP och norska AKP (ml) var det främst Kina och Albanien som betraktades som "socialistiska förebilder" (eller som man sa om Albanien, "socialismens fyrbåk i Europa"). Men sedan de kinesiska kommunisterna lanserat sin teori om de tre världarna började sprickan uppträda och 1978 resulterade det i total brytning mellan länderna och partierna.

Det är i den verkligheten Rune Ottosen befinner sig. Han är aktiv i det norska ml-partiet. Han har centrala funktioner i AKP (ml)-pressen och han kommer 1978 till albanska Durrës för att vara platsansvarig för de revolutionsturister som kommer dit. Jag har själv samma uppgift för den svenska resegruppen. Vad som väntade oss kunde vi inte ens ana. Mitt i sommarsträndernas vila och revolutionsromantiken på rundresorna släpps den politiska bomben: Kina och Albanien bryter alltså med varandra och Kina ställer in all ekonomisk hjälp till det lilla Balkanlandet.

Ottosen har på senare år återvänt till Albanien. Han har utifrån de fyrtio år gamla erfarenheterna och de nyförvärvade kunskaperna utifrån möten och samtal, utifrån läsning och studier, skrivit en lysande bok om vad ideologi-trohet och dogmatism leder till. Att vår generation, rebellisk och antikapitalistisk, blev talespersoner för en av Europas grymmaste diktaturer kan se ut som en motsägelse. Men det är det inte. Tvärtom var det alldeles logiskt och förankrat i den stalinistiska ideologi vi bekände oss till. Vad en rebell egentligen var visste vi kanske inte så noga, däremot ville vi gärna se hur de ideologiska begreppen praktiserades. Det fick vi i Albanien. Varje vaken stund blev en skola i totalitärt förtryck, frånvaro av yttrande- och tryckfrihet, kulturell enfald, materiell nöd och total brist på likhet inför lagen (som tillämpades av domstolar som saknade varje form av självständighet och där varje avkunnad dom var politiskt motiverad).

Ottosen skriver kunnigt om det lilla Balkanlandet i sin bok Turist i Utopia. Reiser i ideologi og albansk landskap, dess historia och dess postkommunistiska verklighet. Han tar upp såväl diktaturårens omständigheter som nuets; korruptionen, stats- och medialögnerna, maffiaekonomien, det politiska våldet. Det kanske viktigaste han reder ut är det faktum att Albanien som nation och albanerna som folk aldrig gjort upp med diktaturåren och dess maktelit. Ett av skälen är att många av diktaturens maktmänniskor alltjämt sitter i orubbat bo, som politiker, domare, tjänstemän. Enver Hoxha må vara död, men albanismen som extremnationalism är i högsta grad levande. Ottosen visar oss också utifrån konkreta besök hur lidandet kunde se ut fram till 1991, då fängelserna överbefolkades och gruvorna hölls i drift av politiska fångar. 

Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att jag fann det intressant att läsa om mitt eget agerande i denna norska bok. Ottosen och jag var verksamma på samma plats vid samma tid den sommaren, 1978. I en kort sammanfattning visar han hur absurd situationen var för honom och mig: ”Den gangen på stranda i Durrës var vi bitre fiender fordi vi valgte å støtte to ulike diktaturer som var blitt uvenner.” Idag drar vi liknande slutsatser av det vi erfarit.

Ottosen valde Kina, jag valde Albanien. Men redan samma år började jag publicera texter i olika tidningar om hur det stod till i Enver Hoxhas Albanien. Jag skrev inte minst om avrättningarna i maktens centrum och blev förstås utesluten från Svensk-Albanska föreningen. Bara några månader tidigare hade jag uteslutits från SKP, det Kinatrogna svenska ml-partiet. 1978 blev därför – sett i backspegeln – ett bra år, där lades grunden för ett liv som fri intellektuell. Vänstern lade jag för alltid bakom mig. Vurmen för diktaturer och de totalitära idétraditionerna likaså. Umgänget med den albanska diktaturen vaccinerade mig för alltid mot sådana ideologier, vilket också gjort det lättare att genomskåda islamismen och dess slutna tankesystem.

Medlöparens albanska minnen

Tidig morgon i södra Albanien 1978. Foto: Thomas Nydahl

Det går inte att bortförklara. Möjligen förklara. Vi unga i den mest extrema delen av extremvänstern agerade medlöpare åt den albanska diktaturen på 1970-talet.

Det är dessa minnen som upptar mig nu, eftersom jag skriver bok på temat. Hur var det möjligt att Europas värsta förtryckare kunde få vår sympati?

Titta på bilden, i den finns en av många förklaringar. Ingen privatbilism. Ingen konsumism i form av reklam och butiker (det rådde istället svår varubrist). Tystnaden i städerna.

Vi lät oss bedras av en bild som var falsk. Det vi läste som positivt var uttryck för det mest negativa av allt. Men en tidig tyst morgon när människor går till jobb eller skola tänkte vi inte på de människor, i 99% av fallen oskyldiga till det de anklagades för, som torterades i fängelser och arbetsläger, vi tänkte inte på matbristen eller frånvaron av yttrande- och tryckfrihet. 

Så kan en medlöpare definieras. Jag var en sådan människa. Således har det sedan 1980 funnits massor att göra upp med. Den processen pågår fortfarande. 1978 var jag 26 år ung. Idag är jag 42 år äldre.

Jag har länge hävdat att den enda fördelen med dessa medlöparår har varit en växande förståelse för hur totalitära tankesystem ser ut, oavsett om de är politiska eller religiösa. Att jag tidigt förstod islamismen kan delvis förklaras av denna insikt, i kombination med studierna i Birmingham 1998 och den fortsatta läsningen. 

Känsla bygger ingen kunskap. Men en första känsla av obehag kan leda till studier, och dessa i sin tur till kunskap. De totalitära systemen är förbluffande lika varandra, oavsett vilken färg deras flaggor har, hela vägen från blodrött, över islamismens gröna till dödskulternas svarta. Bakom tygets färger döljer sig alltid en despot och/eller en massmördare. 

Staten som mamma o pappa. Obligatorisk förskola som skräckscenarie

Foto: Astrid Nydahl

Ivar Arpi tar sig an "folkförbättrartraditionen" på ett viktigt sätt. Tanken att barnens förskola ska vara obligatorisk är i högsta grad provocerande:

Skandalen här är alltså att endast 94 procent av alla tre- till femåringar går i förskolan. En chans till folkuppfostran som inte får förspillas. ”Det är faktiskt så att i Sverige utgår vi från att både kvinnor och män, mammor och pappor arbetar samtidigt som man har barn”, säger Anna Ekström.Väljer man att vara hemma med sitt barn längre än de anvisade föräldradagarna gör man alltså fel. Föräldrar ska arbeta, inte vara hemma och baka bullar med sina barn. Tänk på bruttonationalprodukten, lilla medborgare, inte trolldeg! Hon riktar sig mot utrikesfödda, men det är ett antal andra som även de halkar ut ur svenskheten med hennes snäva definition.

Varför måste vi fortsätta godta tanken att man kan vara två heltidsarbetande föräldrar samtidigt som man väljer att skaffa barn? Det är egentligen en ytterst pervers tanke. Kan det rentav vara så att den "livsstilen" lägger grunden till ännu en generation olyckliga, ångestridna och ensamma människor? Anna Wahlgren var den första författaren och mamman som ställde sig på barnens sida mot dagis-vänstern. Hon blev ett hatobjekt för alla dessa aktivister i min generation. Själv höll jag henne högt när hon stack ut hela sitt jag med Barnaboken. Då blev hon ännu mer hatad och i min familj reste sig vänner från matbordet och försvann ut i tystnaden när jag försvarade henne. Jag satte en ära i att en förälder alltid fanns hemma hos barnen, också när de kom hem från skolan, då maten alltid var klar och de fick vad de behövde. Ibland fanns vi båda två, eftersom jag som frilansare arbetade i hemmet.

Många vill nog koppla allt detta till socialdemokratins folkhemsidé "arbete åt alla och dagis till barnen". Arpi tar tag i den liberala eller snarare folkpartistiska traditionens inverkan:

Ändå är folkpartisterna, de så kallade Liberalerna, som vanligt värst. Bengt Westerberg, en nestor inom folkförbättrartraditionen, har tidigare föreslagit obligatorisk förskola från tre års ålder för alla barn. Barnen är trots allt små individer. Och i den folkpartistiska ideologin måste individen frigöras från alla andra band än till den stora, varma staten. Eftersom det har visat sig att barn till utrikesfödda och låginkomsttagare mer sällan sätter sina barn på förskolan måste dessa tvingas. Det vore orättvist mot dessa barn om de inte frigjordes så tidigt som möjligt från sina föräldrars klass och etniska bakgrund. Annars kan vi inte ”utjämna klasskillnaderna”. En god liberal är för allas lika möjligheter, vilket här tycks betyda att man tar barnen så tidigt som möjligt. Bara i statens försyn kan det bli rättvist.

Maria Emília - Casa de Fado

Det händer inte ofta, men när det händer slår den mig till marken. Fadon som jag levde intimt med i mer än 25 år och som jag skrev fyra böcker om. Idag är det en festdag och till det kalla, vita vinet tar jag fram denna fina fado.

Vilodag o festdag samtidigt. Aleksandar Hemon har något viktigt att säga

Foto: Astrid Nydahl

Vilodagen är här. Men festen börjar mitt på dagen. Så kan man kombinera när det behövs. Idag behövs det.

I DN publiceras Aleksandar Hemons text om Handkes Nobelpris. Den har perspektiv som inte alla debattörer kan använda:

Jag har inte kunnat läsa Handkes verk sedan han började ägna sig åt det hopplösa företaget Milosevic och Serbien. Genom att vara bosnier är jag inte lika europeisk som de visa svenskarna i Nobelkommittén, som nyligen utsåg Handke till pristagare. Jag misslyckas därför ständigt med att inte koppla ihop hans berättelser om, låt oss säga, en målvakt som lider av ångest inför straffsparken med hans uppfattning om att de som försvarade Sarajevo själva släppte bomber på marknader fulla av folk för att sedan kunna lägga skulden på serberna. 

Aleksandar Hemons har i många år varit en favorit för mig. Jag har i mitt bibliotek samtliga böcker som översatts till svenska, liksom de till engelska översatta. Jag rekommenderar honom, såväl för hans specifikt bosniska erfarenhet som för hans skruvade och högst personliga berättarstil. Romanerna säger något väsentligt om Europa och USA i samtiden.

Här mina texter om Love and Obstacles och Lazarusprojektet. Hemons tidigare översatta romaner, Frågan om Bruno och Nowhere Man vill jag också rekommendera.

Foto: Astrid Nydahl

Leonard Cohen - Happens to the Heart

Mångkulturen som illusion, relativismen och livets förgänglighet

Foto: Astrid Nydahl

I dimmor, regn eller solsken har veckan erbjudit vackra stunder vid kusten. Som alltid tvättar jag där bort mina plågor och bördor.

Sedan min guddotter fött sitt första barn har det varit oroliga dagar. Både för barnet och föräldrarna. Det tycks lätta nu.

Snart ska Sara Danius begravas och jag påminns om livets förgänglighet. Att skicka kondoleanser är en självklarhet, men något jag helst hade sluppit. I år är det för många dödsfall, för många kondoleanser.

Min trakt av Skåne är nu hårt drabbad av den poänglösa illusionen om mångkulturen. På en vecka ägde sex personrån rum i centrum. Bilar länsades, bilar brann, bilrutor sköts sönder. Det väpnade våldet är definitivt introducerat också här, med såväl skjutningar som sprängladdningar. Ute på Landön ser man inte spår av detta postmoderna elände. Inte en slöja, inte en moské i sikte. Hur länge friden får råda i det avseendet vågar jag inte ens sia om.

Jag drar mig till minnes vad han sa, Storbritanniens förre överrabbin Jonathan Sacks.:

”Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom (…) I en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.”

Det passar väl bra att nämna FN:s råd för mänskliga rättigheter just idag? Varför är lätt att förklara. Se här vilka som sitter i detta råd:

Saudi Arabia, Pakistan, Somalia, Nigeria, Qatar, Egypt, Cuba, China. Joining on January 1, 2020:Venezuela, Mauritania, Sudan,  Libya

Som alla vet har dessa länder ett helt fläckfritt uppförande just när det gäller mänskliga rättigheter. Det känns betryggande att de vakar över alla andra FN-medlemsstater.

Neil Young with Crazy Horse - I Do

Körskolor med larm och kommunal utbytescynism

Foto: Astrid Nydahl

Körskolor måste installera larm i bilarna, sägs det. Orsaken: missnöjda och misslyckade män som inte klarar uppkörning vill ha körkort ändå och slår helt enkelt lärarna sönder och samman.

De sektorer av det forna Sverige som faller samman går inte längre att räkna ens på bägge händernas fingrar.

Kan vi göra annat än se på, gömma oss och hänga tjocka gardiner för fönstren? De opinionssiffror som presenteras med jämna mellanrum säger ju ingenting om framtiden. Tvärtom, det pågår ett skred ner på minsta ortsnivå, som endast människorna just där får kännedom om. 

Senaste rapporten från två skånska småkommuner talar sitt tydliga språk: rika Vellinge skickar "sina" afghaner till fattiga Bromölla. Det står dem fritt att göra det, men är ju inte ens för Vellingeborna en lösning mer än ytterst kortsiktigt. Som exempel på politikens cynism är det dock sedelärande.

Vad vi nu ska med sådan lärdom.
 

SD är snart landets största parti. Vad var frågan? Fanns det ett svar?

Storkar på Byholmsvägen. Foto: Astrid Nydahl

Jag återvänder till den digitala världen och bläddrar i rubrikerna: 

Sverigedemokraterna får sin högsta notering hittills i DN/Ipsos oktobermätning. Med ett stöd på 23 procent är avståndet till Socialdemokraterna nu bara 1 procentenhet.

Med en sådan rubrik kan man förstås inleda ett resonemang. Vad är det en fjärdedel hoppas på av SD och vad är det en annan fjärdedel klamrar sig fast vid när de ger socialdemokratin sitt stöd?

Man kan säga att sosse-hoppet aldrig försvinner från de trogna. De har haft föräldrar och mor- och farföräldrar som alltid röstat socialdemokratiskt. Eller som min mamma sa: "Jag röstar som pappa". Kanske de trots allt tycker att det mesta är som det ska vara.

Den fjärdedel som kan tänkas rösta på SD kommer mer än ofta från samma politiska urkälla. Det är människor som vill ha folkhemmet tillbaka. De är inte bara trötta på profetens folk utan i allra högsta grad på kriminaliteten som spränger och skjuter sig fram över hela landet. De stirrar i sina nästintill tomma pensionsfonder, sitter halva dygn på akuten och märker att nästan inga tåg här i Skåne kommer fram (om de alls går). Det är ett tillstånd som följs av frågan "Vad hände?". 

Att ställa den frågan är bara början. Att sedan ge sig hän åt illusioner är återvändsgränden. Partipolitiken erbjuder inga alternativ, endast slagord, debattknep och annat rävspel i kombination med åsiktspiskan som förbjuder varje avvikelse. 

Går det att restaurera ett folkhem? Svaret är i alla lägen nej. Det är en omöjlighet. Det som är förstört är för alltid borta.

Foto: Astrid Nydahl

 

Dagens identitetspolitiska träsk

Foto: Astrid Nydahl

"Ungefär som då uppträder nu vänstern (och inte bara den yttersta vänstern) och den yttersta högern på en och samma gång som varandras fiender och allierade, fiender därför att var och en vill tillskansa sig makten, allierade därför att den ena såväl som den andra föraktar bestående samhällsordning och individen som individ. Ungefär som då utbreder sig nu identitetsfokus och identitetsfanatism, gruppidentitetsfokus och gruppidentitetsfanatism.

På vänsterkanten är arbetarklassen utbytt mot kvinnor, människor med annan hudfärg än vit eller annan sexuell läggning än hetero. På högerkanten är ”rasfrändskap” utbytt mot kulturell eller nationell hävdvunnen hemhörighet. På nytt har det blivit viktigare att tillhöra, stödja eller relatera till grupper än att odla sin personlighet och gå sin egen väg, än att hävda värdet av integritet, bildning, omdöme, måttfullhet och individuellt ansvar och än att misstro stamrepresentativitet, klanrepresentativitet, oomkullrunkeliga ideologier som sådana, enögd partism och totalitetstänkande som förr eller senare kommer att bli totalitärt." (Peter Luthersson i Axess)

Totalt obegriplig är samtiden för gamla vänster- och högermänniskor. Jag fördes in i vänstern som sjuttonåring och lämnade den för alltid drygt tio år senare. De erfarenheter jag gjorde vill jag inte vara utan.

Att lära och läsa sig till kunskap om hur politiken och makten ser ut, är ytterst viktigt. Man kan inte "känna" sig fram till ståndpunkter. Det är därför jag med sorg ser hur många människor i mina döttrars och söners generation som nöjer sig med känsla och därför navigerar helt fel. Vad som plågar Europa, och nu inte minst Sverige, kan de aldrig förstå. Så länge de vägrar läsning och studier irrar de runt i detta identitetspolitikens träsk. Det blir viktigare att positionera sig utifrån sexuell läggning än seriöst förhålla sig till samtidsproblemen.

BKT-vecka igen med nya komplikationer

Foto: Astrid Nydahl

Nog är det tre bokstäver som präglar Europa nu. B som i Brexit, K som i Kurdistan och T som i Turkiet. Även om endast Brexit kan sägas vara en europeisk fråga, så är Turkiets barbari i Kurdistan av yttersta vikt också för vår framtid.

Bara ren okunnighet kan betrakta dagens Turkiet som något annat än en diktatur och Erdogan som något annat än en diktator. Det farliga spel han bedriver inne på syrisk/kurdiskt territorium kan utan minsta ytterligare ansträngning försvåra situationen i regionen radikalt.

Brexit kan, så här tre år senare, betraktas som en nationalromantisk dröm. Men man ska till denna dröm också lägga mardrömmen. Britterna har inte sedan Irakinvasionen och Blairs förräderi, varit så splittrade som nu. Ruskiga bilder sändes under lördagen då endast en massiv polisring kunde hindra pöbeln från att skada eller döda Jacob Rees Mogg. Ska resultatet av dessa kostsamma och destruktiva "förhandlings"-rundor bara sluta i ett ekonomiskt och nationellt antiklimax? Om antisemiten som styr Labour lyckas förhala ytterligare väntar möjligen en ny folkomröstning eller ett val. Vad något av dessa alternativ skulle innebära vet vi inte, men kanske skulle de ändå göra Corbin till en andraklassens föredetting och Johnson till en starkare premiärminister. Och då väntar möjligen något helt annat.

 

Återbesök hos Imre Kertész i Ervin Rosenbergs översättning

Höst på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Viktiga böcker är tyngre än de flesta. Deras vikt har ingenting med sidantal eller andra yttre ting att göra, utan mäts i den betydelse och erfarenhet författaren låter verket präglas av. Imre Kertéz är kanske för många en i raden av olästa Nobelpristagare.

För mig har han alltsedan den första till svenska översatta boken varit av central betydelse för förståelsen av det judiska ödet, inte bara det som kan kopplas till förintelsen utan också, och i hög grad, till det som rör efterkrigstidens judiska liv, här specifikt i det östeuropa till vilket Ungern kom att höra, och till diasporans relation till Israel och judenheten globalt.

Hans dagboksroman Den sista tillflykten är inget undantag, tvärtom kan den, kanske för att den förmodligen blir hans sista bok, vara av ännu större betydelse i dessa avseenden, men också som ett vittnesbörd om Europas ohjälpliga förvandling och misär.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".

Mycket av bokens texter skrivs på andra orter än de ungerska. Kertész lever länge i Berlin, där han tycker sig finna ett mentalt klimat som är uthärdligt. Men han är också ofta på resande fot, som till Madeira för att tillsammans med hustrun få vila och frid, men kanske i högre grad och alltmer tröttande, till olika europeiska orter för uppläsningar, mässor och prisutdelningar.

Det stora priset, Nobelpriset, får han just som denna dagbok skrivs och han skildrar dubbelheten i detta, att gå från att vara författare till att bli ”en kändis”, detta vedervärdiga tillstånd som får allsköns medier att störa och irritera författaren så att hans vardagliga arbetsro smulas sönder av rubrikernas och löpsedlarnas hyenor.

Kertész med Torgny Lindgren o Ervin Rosenberg

Dagboken inleds i mars 2001 och sträcker sig fram till den nionde februari 2009. Då har Kertész sjukdom gått långt, han lider sedan länge av Parkinsson, och hans kropp lyder honom inte. Han misströstar och inser mer och mer hur skrivandet, ja själva kreativiteten, tas ifrån honom.  Medan han skriver dagbok skriver han också sina litterära verk. I andra halvan sliter han med Den sista tillflykten, romanen som ska bygga på dagböckerna vi läser, men som stannar vid fragment, vilka i sin helhet finns med i boken. Det sista fragmentet i boken leder tankarna direkt till Thomas Bernhard (och får mig att associera till en pastisch på hans stil). Bernhard nämns för övrigt som inspirationskälla för Kertész.

De fragment som skulle ha blivit en roman är klart och tydligt skilda från dagboken, med egna rubriker och avsnitt. Det är alltså dessa som är bokens roman, resten är en autentisk dagbok av samma typ som de dagböcker han tidigare utgivit, som Galärdagbok och Från Budapest till Berlin. Att dessa dagböcker inte är fiktiva förstår var och en som läser dem.

Det första årets dagbok i Den sista tillflykten skrivs förstås också när de epokinledande, spektakulära terrorattentaten mot USA äger rum, och Kertész befinner sig av en tillfällighet i Madrid när samma terrornätverk angriper morgontrafiken på järnvägen. Han och hustrun väljer att delta i en stor manifestation i staden. Den islamistiska terrorn påverkar honom starkt och är, som för många av oss, en ögonöppnare kring islam, dess ”heliga” bok och praktik. Men också närmandet till den israeliska verkligheten – vid sidan av en grundläggande judisk ”identitet” - är uppenbar som starkt incitament för hans vrede riktad mot islam.

Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:

"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"

Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Kertész skräder sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam.

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Nu ska man ändå inte dra slutsatsen att detta är en uteslutande politisk dagbok. I själva verket kunde man kalla den existentiell. Kertész skriver utifrån den egna existensens erfarenhet, som sträcker sig från tonårens vistelse i ett av nazisterna upprättat läger, via återkomsten till ett Ungern som blev en sovjetisk vasallstat, över åren som vuxen författare i ett klimat som antingen förbjöd eller förföljde och ett liv i ålderdomens tillbakablickande och fortsatta skapande. Hans författarskap spänner en båge mellan två ting som han ironiskt säger att Tyskland skänkt honom: Buchenwald och en förtjänstmedalj.

Också det faktum att han med Nobelpriset 2002 sakta förvandlas från tämligen perifer för de flesta av oss till att bli en celebritet ägnas många tankar och ruelser i dagboken. Han är, minst sagt, obekväm i denna roll och han skriver att han å ena sidan inte mottagit så mycket elakheter och förtal tidigare och å den andra att han tvingats sitta vid middagsbjudningar och andra tillställningar där de fulländade dumheterna serverats på löpande band. Men han börjar så småningom tacka nej. Han måste inte vara en förintelse-ambassadör.

Han visar avsky för själva resandet, men han gläds i lika hög grad av det som finns närmare i hans liv, som när hans svenska översättare Ervin Rosenberg ringer och visar ”begeistring över Dossier K. trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor.” Det är också i små pärlor som dessa man ser hans mänskliga belägenhet.

Han plågas allt mer av smärtorna och det som Parkinsson tar ifrån honom av både värdighet och rörlighet, han tvivlar alltmer på sin förmåga men blickar tillbaka med stolthet på sitt livsverk. Han har, som han själv formulerar det, ”en kär och god hustru”, och att också vardagslivet gnisslar och ibland präglas av de mellanmänskliga tillkortakommandena förtar inte intrycket av en man fast besluten att skapa.

Skapandet är per definition  något annat och större än att reducera sig till vittne. Det finns en allt översvämmande vittneslitteratur och några av Kertész egna verk kan utan tvekan hänföras dit. Men det finns bara en Imre Kertész – det livsverk han skapat kommer på ett eller annat sätt att finnas kvar för kommande generationer.

Brexit, anorexi och massakerglömska

Foto: Astrid Nydahl

Lördagens pressrubriker var, som de ofta är, alarmistiska på det lite fåniga sättet. Ödesdag-rubrikerna syftade förstås på Brexitdebatten. Jag vet inte hur många timmar jag lyssnat till dessa debatter från det brittiska parlamentet. De har alla varit inbäddade i en tjock dimma av "ödesstunder". Ändå satt jag och lyssnade under lördagseftermiddagen, ända fram till antiklimaxbeslutet om "tilläggen".

Vi vet hur det gick och kommer att gå. Ett Brexitbeslut blir synligt först för den som har rymdkikare.

Men så tänker jag på andra öden, som de rent familjära. Vår familj plågas sedan flera generationer tillbaka av en sjukdom som är både skam- och skuldbelagd. Nu säger helt ny forskning att "mammorna ska sluta skämmas" eftersom sjukdomen är genetisk och ärftlig. Jag talar förstås om anorexi. Sådan forskning kan, om inte annat, vara av stor betydelse för de framtida generationerna. Nog vet jag hur många människor som burit på just skuld, helt i onödan.

Jag har under den gångna veckan allt bättre förstått hur illa det står till i Svenska Akademien. Valet av Peter Handke visar att de inte lärt ett dugg och att de kommer att klampa vidare i "konst-för-konstens-skull"- spåret, leende och lyckliga. Må så ske, så kan vi strunta i nästa års utvalde.

Söndagar är vilodagar. Jag har alltid försökt hävda vikten av vilodagen. Uppvuxen i ett frireligiöst hem fick jag det inpräntat i mig. Men varför nu? Varenda galleria och shoppingcenter håller öppet som vanligt. När jag under lördagen passerade en ung mamma med barnvagn som stuckit mobilen mellan hakan och axeln sa jag till henne att det såg ut som om hon hade nackspärr. Hennes svar var, om inte dräpande så effektivt: "Så är det att vara ung mamma idag, man måste sköta 19 saker samtidigt".

Alfred Döblin: Resa i Polen ( Bokförlaget Faethon, översättning av Peter Handberg)

Samtidigt som Peter Handbergs egen polska resa publiceras (se bloggen igår den 18 oktober om Världens yttersta platser. Judiska spår) utkommer det verk som inspirerat Handberg: Alfred Döblins Resa i Polen från 1924. Det finns något kusligt i denna läsning. Boken är skriven åren före de stora pogromerna och den nazistiska folkmordspolitik som ledde till Förintelsen. Där vi i Handbergs bok möter områden, byar, städer som är ”Judenrein”, finner vi hos Döblin raka motsatsen, nämligen områden, byar och städer som sjuder av judiskt liv.

Döblin noterar, antecknar, funderar. Han blir vittne till en viktig judisk högtid, Sukkot eller Lövhyddohögtiden, och skriver:

En märklig fest för detta folk. Vet de vad de förbereder sig för här? Det är resterna av en naturfest. Vilket trist minne för ett folk av handlare och tänkare. Ingen mark, inget land, ingen stat. Ingen sådd, ingen skörd, ingen natur. På de mörka bakgårdarna bland soptunnor, på smala balkonger utan tak flyttar de in i eländiga trälådor (s.92)

Men han tränger också in i de filosofiska och religiösa resonemangen han möter bland judarna:

De mest genuina judarna har för länge sedan slutat vänta på ”staten”. Man kan endast vidmakthållas i det andliga, därför måste man förbli i det andliga. Det politiska kan inte uppfylla det himmelska, politik skapar inget annat än politik (s.124)

Språkfrågan är här akut, inte bara som en motsättning mellan jiddisch och hebreiska, utan också som en konkret klassmotsättning. Välbeställda hebraister föraktade den jiddishtalande underklassen.

Herrn menar: ingen hebraist tror på fullt allvar på det hebreiska språket i diasporan. Det finns ingen anledning att debattera hebreiskan i Palestina. Det är en konstgjord fråga (s.126)

Så fel den mannen och många med honom skulle få. Idag talas hebreiskan som vardagsspråk av miljoner människor! Det Döblin ser i de omfattande, judiska slumområdena chockerar honom. Han beskriver vad han ser och hans ord är inte ägnade att smeka medhårs:

Ingen som önskar detta folk något gott kan försöka att försköna något här. Att detta här har kunnat uppstå visar hur sned, olycklig och farlig, för sig och sin omgivning, den ekonomiska situationen är för judarna. Detta är effekterna av en politik som förts i århundraden. En återvändsgränd. En fysisk och ekonomisk degeneration förorsakad av andra. Det är en absolut plikt för de politiska ledarna att befria judarna från denna situation. Anblicken av denna fasliga judegata måste inpräntas i deras hjärnor. Och de ska slå sig för bröstet – de som har tvingat dessa människor till detta! (s.164)

Peter Handberg har skrivit ett mycket informativt förord till boken. I sin egen bok för han in resonemang om den beröringsskräck som präglar svensk samtidspolitik, och den stämpelkultur som avfärdar all kritisk diskussion som ”rasism”. 

Döblin ser de manipulativa hoten växa i 1920-talets Europa, han känner doften av en politisk sjukdom som sprider sig. Han skulle få fruktansvärt rätt drygt tio år senare. Lägg gärna hans varnande ord på minnet:

Men det finns något fruktansvärt i dagens nationalism. Jag tappar all lust att trösta och hota med ”gränser” som har ”tyrannens makt” och där jag urskiljer nationalismens tyranni. Här sitter de nu i skolorna, ukrainare, judar, vitryssar och jag vet inte vad. De olika folken är sönderslitna. Man låter dem inte utvecklas som de önskar. Och nu går allt på tok och snett. De kapslar in sig, är själsligt överhettade. Är besatta, besatta. Vilken förskräcklig olycka, tusenfaldig olycka som kommer ur allt detta. Istället för frihet ser man kamp och lidelse. Ack, alla dessa hundratals små språk! Och historia. Jag vet hur ”historia” lärs ut: storhetsvansinne förenas med okunskap. Jag vet hur ”frihet” lärs ut: med hat mot grannarna. Nationellt medvetande, nationell medvetslöshet (s.171)

Ur tid är ledan. Kärdes marxistiskt färgade världsåskning och Srebrenica

Foto: Astrid Nydahl

Ur tid är ledan. Ja, för det är ledan som drabbar mig när jag läser våra fyra rikslikare. Att också tiden är ur led är helt sant. 

Nu står de fram, en efter en, och relativiserar Handkes försvar av Milošević-regimen och den bosnisk-serbiska ledningens (som styrde från Belgrad, lägg det på minnet) beslut att döda alla män och pojkar i Srebrenica. De kallas bosniaker. Det gör jag gärna, även om pressen kallar dem muslimer. Muslimer är de för att den ottomanska ockupationsmakten tvångskonverterade dem. Länge sedan? Ack, allt är länge sedan. Men alldeles nu säljs Handkes resedagbok för 14.000:-.

Nu senast DN:s kritiker Rebecka Kärde, som också sitter i Akademiens ”Nobelkommitté”, som ur en ”marxistisk färgad världsåskådning” skriver: ”En omdömeslös, relativiserande vinkel på ett folkmord? Kanske det.” 

Å andra sidan kan man säga att det är ett klargörande från hennes sida. Hon lekte i flickrummet när Milošević-regimen förödde hela det forna Jugoslavien, inklusive den serbiska republiken, så jag antar att hon inte riktigt hunnit med att läsa på just den berättelsen, eftersom hon i DN idag säger att Nobelkommittén läst 70 böcker av Handke. 

Det tror jag förstås inte på. Min gamle vän Alvar Alsterdal sa en gång att bara Per Garthon läser så mycket på kort tid, men att han också läser som mest ungefär var femte sida i böckerna.

Medan massakern pågick fanns det en säger en vänsteraktivist som skrev, engagerade sig på plats, organiserade, det var Ulf B. Andersson på tidningen Arbetaren (som nu arbetar på Amnesty Press). Alla andra teg, tills det blev opportunt att tala. Kärde sitter nu i Akademiens ”Nobelkommitté”. 

Deras första beslutet i prisets historia som beslutats av denna utvidgade, allkloka kommitté, blir därför för 2019 precis så groteskt fel att bara de kan dela ut det. Låt dem göra det! Det finns mycket mylla att gräva ner sin skam i. Men Srebrenicas mödrar glömmer det inte.

Peter Handberg: Världens yttersta platser. Judiska spår (Bokförlaget Faethon, 359 sidor)

Omslaget visar en söndervittrad fasad i Lviv, med reklam på hebreiska för en hattmakare.

”Efter att jag kommit fram till slakthusområdet stod jag ett tag och försökte i mitt inre fixera den historiskt gigantiska oförrätten: Umschlagplatz, bödlarna med piskor, gevär och schäferhundar i händerna, SS-män, polisstyrkor i blå uniformer, frivilliga ukrainska Trawniki-män i svarta uniformer, järnvägspersonal som skötte växlar och lok.” (Handberg, s. 80)

Hur många meter av mitt bibliotek – fack- och skönlitteratur – handlar i något avseende om Förintelsen? Just så många som krävts för att jag för egen del skulle ha den nödvändiga kunskapen. Jag har sedan tidiga tonåren, av en rad skäl som hade med uppväxten på Lorensborg i Malmö att göra, läst och förkovrat mig i ämnet. Det var och förblir alldeles nödvändigt för oss som föddes årtiondet efter det barbari som Nazityskland stod för. Förintelsen är ett mörkt kapitel i människans moderna historia.

När jag läser Peter Handbergs nya bok Världens yttersta platser. Judiska spår slår det mig att jag inte läst något som ens liknar hans. Det är en mycket originell och djupt personlig resa till platserna för några av Förintelsens katastofala missdåd, och därtill en bok som ner i detaljer på gatu- och kvartersnivå berättar om vad som hände, och hur det påverkar dagens situation.

Handberg är en författare som alltid är väl påläst och som djupdyker i sina ämnen, oavsett om han vill gå i Thoreus fotspår, som i Jag ville leva på djupet, eller skriva Berlinmurens historia, som i Släpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin. Han är dessutom en fin skönlitterär författare och en översättare, främst från tyska, av hög klass. Just inför Världens yttersta platser har han översatt Alfred Döblins bok från 1925, Resa i Polen (som jag recenserar separat). Den självklara och geniala idén är förstås att resa i det som en gång var kulturellt och historiskt rika, men socialt fattiga och av misär präglade, judiska samhällen, som med Förintelsen i princip helt skulle komma att utplånas. 

Ur boken

Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.

Det är idag två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.

Ur boken

Peter Handberg tar tillfället i akt att diskutera vår samtid. Människor säger ju att de flesta av oss numera är rasister och att behandlingen av muslimska flyktingar påminner om vad judarna utsattes för. Handberg skriver detta, om vart Europa nu är på väg:

”En kontinent av yta, kommers och oförstånd; rädsla, och ledande politiker, politiskt korrekta räddharar utan bildning eller nyanser i tänkandet (…) Det komplicerade ordet ’kärlek’ har tömts på innehåll, ordet ’fascist’ har nötts sönder till leda och oigenkännlighet (…) Att det ibland krävdes att en stat var mer repressiv för att upprätthålla ordningen i riket och vid dess gränser, för att över huvud taget bestå, inordnades av de ’goda’ helt enkelt under ’fascism’”.

Peter Handberg är ingen populistisk agitator, men i små korta stycken som detta får han in också den samtida europeiska utvecklingen och ställer den mot en omfattande totalkatastrof. Det räcker inte att skrika fascist efter folk. Det är rent av skadligt eftersom det i sak oftast är fel. Jag läste just i en annan bok att de amerikanska flyktinglägren är lika fasansfulla "som koncentrationslägren". Skriver man så har man förlorat markkontakten och möjligen också den kunskap som fanns om koncentrationslägren.

Jag ska inte gå in i den konkreta Förintelseberättelsen i Polen och Ukraina. Iställer nöjer jag mig med att konstatera att detta är något av det mest gripande, omskakande och övertygande jag läst i ämnet. Handberg har inte gjort det lätt för sig, hans noggrannhet har säkert kostat honom mycket oro, vrede och sömnlöshet. Förintelsen är, vid sidan av allt annat, ett exempel på människans absolut vidrigaste sidor. Inga illusioner har jag, vi lär inte av historien som det ofta sägs, men på individnivå finns det sannerligen något att både lära och lägga på minnet.