Akademien, firandet och döden

Tjurkalv på Landön den 13 oktober. Foto: Astrid Nydahl

Under hela Sara Danius mångåriga sjukdomstid, och inte minst det senaste halvårets svåra dagar, har jag stått i kontakt med hennes mamma Anna Wahlgren. Vi känner ju varandra sedan mer än trettio år. Men jag har inte skrivit ett ord offentligt någonstans om det som pågått. Den diskretionen har varit en självklarhet. När jag redan klockan fem i lördags morse fick mail från Indien visste jag. Hennes liv var över. Fem timmar senare började informationen nå ut. Sedan översvämmades hela media-världen av texter, från de TT-torrt sakliga till de djupt personliga.

Hela helgen har jag läst de mest förunderliga texter om Sara. Vänner, kollegor och andra har skrivit sådant som fått henne att stå fram i helfigur. Denna skarpt begåvade kvinna som kom att bli en förebild för så många andra.

Det lägger jag till minnesbilden av Sara Danius.

Allt det nedriga som hänt i Akademien och som i högsta grad varit en tung börda för många, men förstås särskilt för Sara Danius och andra som lämnade sina stolar, ska jag inte orda mer om. Jag vill gärna delta i min son Mikael Nydahls stora glädje och stolthet över att Olga Tokarczuk fick 2018 års pris. Vem mer än hon hade kunnat stå rak i den skur av frågor som just det årtalet väcker? Jag har inget bra svar, men desto flera funderingar. Däremot kan jag beklaga att Olga inte fick träffa Sara, jag tror nämligen att de kunnat ha det fint tillsammans, dessa skarpa, seriösa och begåvade litteraturmänniskor med humor.

Allt annat som måste sägas får anstå.