Återbesök hos Imre Kertész i Ervin Rosenbergs översättning

Höst på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Viktiga böcker är tyngre än de flesta. Deras vikt har ingenting med sidantal eller andra yttre ting att göra, utan mäts i den betydelse och erfarenhet författaren låter verket präglas av. Imre Kertéz är kanske för många en i raden av olästa Nobelpristagare.

För mig har han alltsedan den första till svenska översatta boken varit av central betydelse för förståelsen av det judiska ödet, inte bara det som kan kopplas till förintelsen utan också, och i hög grad, till det som rör efterkrigstidens judiska liv, här specifikt i det östeuropa till vilket Ungern kom att höra, och till diasporans relation till Israel och judenheten globalt.

Hans dagboksroman Den sista tillflykten är inget undantag, tvärtom kan den, kanske för att den förmodligen blir hans sista bok, vara av ännu större betydelse i dessa avseenden, men också som ett vittnesbörd om Europas ohjälpliga förvandling och misär.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".

Mycket av bokens texter skrivs på andra orter än de ungerska. Kertész lever länge i Berlin, där han tycker sig finna ett mentalt klimat som är uthärdligt. Men han är också ofta på resande fot, som till Madeira för att tillsammans med hustrun få vila och frid, men kanske i högre grad och alltmer tröttande, till olika europeiska orter för uppläsningar, mässor och prisutdelningar.

Det stora priset, Nobelpriset, får han just som denna dagbok skrivs och han skildrar dubbelheten i detta, att gå från att vara författare till att bli ”en kändis”, detta vedervärdiga tillstånd som får allsköns medier att störa och irritera författaren så att hans vardagliga arbetsro smulas sönder av rubrikernas och löpsedlarnas hyenor.

Kertész med Torgny Lindgren o Ervin Rosenberg

Dagboken inleds i mars 2001 och sträcker sig fram till den nionde februari 2009. Då har Kertész sjukdom gått långt, han lider sedan länge av Parkinsson, och hans kropp lyder honom inte. Han misströstar och inser mer och mer hur skrivandet, ja själva kreativiteten, tas ifrån honom.  Medan han skriver dagbok skriver han också sina litterära verk. I andra halvan sliter han med Den sista tillflykten, romanen som ska bygga på dagböckerna vi läser, men som stannar vid fragment, vilka i sin helhet finns med i boken. Det sista fragmentet i boken leder tankarna direkt till Thomas Bernhard (och får mig att associera till en pastisch på hans stil). Bernhard nämns för övrigt som inspirationskälla för Kertész.

De fragment som skulle ha blivit en roman är klart och tydligt skilda från dagboken, med egna rubriker och avsnitt. Det är alltså dessa som är bokens roman, resten är en autentisk dagbok av samma typ som de dagböcker han tidigare utgivit, som Galärdagbok och Från Budapest till Berlin. Att dessa dagböcker inte är fiktiva förstår var och en som läser dem.

Det första årets dagbok i Den sista tillflykten skrivs förstås också när de epokinledande, spektakulära terrorattentaten mot USA äger rum, och Kertész befinner sig av en tillfällighet i Madrid när samma terrornätverk angriper morgontrafiken på järnvägen. Han och hustrun väljer att delta i en stor manifestation i staden. Den islamistiska terrorn påverkar honom starkt och är, som för många av oss, en ögonöppnare kring islam, dess ”heliga” bok och praktik. Men också närmandet till den israeliska verkligheten – vid sidan av en grundläggande judisk ”identitet” - är uppenbar som starkt incitament för hans vrede riktad mot islam.

Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:

"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"

Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Kertész skräder sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam.

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Nu ska man ändå inte dra slutsatsen att detta är en uteslutande politisk dagbok. I själva verket kunde man kalla den existentiell. Kertész skriver utifrån den egna existensens erfarenhet, som sträcker sig från tonårens vistelse i ett av nazisterna upprättat läger, via återkomsten till ett Ungern som blev en sovjetisk vasallstat, över åren som vuxen författare i ett klimat som antingen förbjöd eller förföljde och ett liv i ålderdomens tillbakablickande och fortsatta skapande. Hans författarskap spänner en båge mellan två ting som han ironiskt säger att Tyskland skänkt honom: Buchenwald och en förtjänstmedalj.

Också det faktum att han med Nobelpriset 2002 sakta förvandlas från tämligen perifer för de flesta av oss till att bli en celebritet ägnas många tankar och ruelser i dagboken. Han är, minst sagt, obekväm i denna roll och han skriver att han å ena sidan inte mottagit så mycket elakheter och förtal tidigare och å den andra att han tvingats sitta vid middagsbjudningar och andra tillställningar där de fulländade dumheterna serverats på löpande band. Men han börjar så småningom tacka nej. Han måste inte vara en förintelse-ambassadör.

Han visar avsky för själva resandet, men han gläds i lika hög grad av det som finns närmare i hans liv, som när hans svenska översättare Ervin Rosenberg ringer och visar ”begeistring över Dossier K. trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor.” Det är också i små pärlor som dessa man ser hans mänskliga belägenhet.

Han plågas allt mer av smärtorna och det som Parkinsson tar ifrån honom av både värdighet och rörlighet, han tvivlar alltmer på sin förmåga men blickar tillbaka med stolthet på sitt livsverk. Han har, som han själv formulerar det, ”en kär och god hustru”, och att också vardagslivet gnisslar och ibland präglas av de mellanmänskliga tillkortakommandena förtar inte intrycket av en man fast besluten att skapa.

Skapandet är per definition  något annat och större än att reducera sig till vittne. Det finns en allt översvämmande vittneslitteratur och några av Kertész egna verk kan utan tvekan hänföras dit. Men det finns bara en Imre Kertész – det livsverk han skapat kommer på ett eller annat sätt att finnas kvar för kommande generationer.