Brexit, anorexi och massakerglömska

Foto: Astrid Nydahl

Lördagens pressrubriker var, som de ofta är, alarmistiska på det lite fåniga sättet. Ödesdag-rubrikerna syftade förstås på Brexitdebatten. Jag vet inte hur många timmar jag lyssnat till dessa debatter från det brittiska parlamentet. De har alla varit inbäddade i en tjock dimma av "ödesstunder". Ändå satt jag och lyssnade under lördagseftermiddagen, ända fram till antiklimaxbeslutet om "tilläggen".

Vi vet hur det gick och kommer att gå. Ett Brexitbeslut blir synligt först för den som har rymdkikare.

Men så tänker jag på andra öden, som de rent familjära. Vår familj plågas sedan flera generationer tillbaka av en sjukdom som är både skam- och skuldbelagd. Nu säger helt ny forskning att "mammorna ska sluta skämmas" eftersom sjukdomen är genetisk och ärftlig. Jag talar förstås om anorexi. Sådan forskning kan, om inte annat, vara av stor betydelse för de framtida generationerna. Nog vet jag hur många människor som burit på just skuld, helt i onödan.

Jag har under den gångna veckan allt bättre förstått hur illa det står till i Svenska Akademien. Valet av Peter Handke visar att de inte lärt ett dugg och att de kommer att klampa vidare i "konst-för-konstens-skull"- spåret, leende och lyckliga. Må så ske, så kan vi strunta i nästa års utvalde.

Söndagar är vilodagar. Jag har alltid försökt hävda vikten av vilodagen. Uppvuxen i ett frireligiöst hem fick jag det inpräntat i mig. Men varför nu? Varenda galleria och shoppingcenter håller öppet som vanligt. När jag under lördagen passerade en ung mamma med barnvagn som stuckit mobilen mellan hakan och axeln sa jag till henne att det såg ut som om hon hade nackspärr. Hennes svar var, om inte dräpande så effektivt: "Så är det att vara ung mamma idag, man måste sköta 19 saker samtidigt".