En bakgrund om den albanska frågan

Tirana centrum 1978. Ingen privatbilism alls gav ekande tomma gator. Foto: Thomas Nydahl

Här en liten bakgrund till den bok jag nu skriver om den albanska frågan. Bok förresten, det vet jag inte om det blir, kanske nöjer jag mig med ett mindre privattryck. Men denna text ingår i ett inledande kapitel som tecknar bakgrunden för mitt eget livslånga intressen (texten är i sin helhet avsevärt längre):

Första fokus blev Kosovo (som vi sedan lärde oss att stava Kosova). Det var ingen tillfällighet.Vi hade goda kunskaper om vad som pågick i den autonoma serbiska provisen. Under Tito hade albanska Kosovo och ungerska Vojvodina en särskild status inom den sydslaviska federationen. De fick aldrig åtnjuta den status av republik inom federationen som tillkom Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina och Serbien. Tito själv var kroat men styrde i både serbiskt och federativt intresse.

Det skulle visa sig att andra politiker gömde sig bakom Tito, och när han dog steg de fram, en efter en. Den aggressivaste nationalisten av dem alla var Slobodan Milošević som också kom att bli den nya ministatens president, och den som utlöste de förödande krigen. Hans första mål var förstås att till varje pris – också med militärt våld – hålla samman federationen. Men det blev öppet krig med Kroatien.

Sedan stod Bosnien på tur. Där våldtogs, misshandlades, fördrevs och mördades människor i den värsta etniska rensning Europa sett sedan andra världskriget. Slobodan Milošević hade ett par villiga bödlar som styrde detta fasansfulla angreppskrig. Den självutnämna serbisk-bosniska federationen, Republika Srpska, som styrdes av ”poeten” och psykiatrikern Radovan Karadzic och översten i den federala armén, Ratko Mladic.

Det skulle som bekant komma mer, efter att Daytonavtalet givit Bosnien-Hercegovina en bräcklig fred (eller snarare vapenvila) efter kriget 1992-1996.

Det var Kosovo/Kosovas tur 1998. Vid den tidpunkten hade Slobodan Milošević sedan länge hållit ett dramatiskt ödestal på Kosovo Polje (Trastfältet), där han lovade att ”ingen ska någonsin slå en serb mer”. Bilden av Kosovo som kablades ut av serbiska medier var att serberna i provinsen var svårt förtryckta av den albanska majoriteten. I själva verket var det precis tvärtom. Då hade jag i mer än ett årtionde skrivit artiklar om förtrycket av Kosovo-albanerna. 

Jag hade redan i mitten av 1980-talet träffat några av de män som sedan skulle komma att bilda den albanska befrielserörelsen UÇK. Jag fick besök av dem i vårt lantliga hem söder om Kristianstad, de hade då med sig väpnade livvakter, vilket jag hade den största förståelse för (jugoslaviska säkerhetstjänsten hade redan lönnmördat albanska aktivister i Tyskland och Österrike). Jag träffade också några av dem i Zürich en sen kväll 1984. Det var just där som UÇK skulle komma att grundas.