Det är flera år sedan sist, men jag har skäl skriva några ord om kommentarfältet i bloggen. Det kan förstås vara helt öppet, men då får man också in all den smörja man vill leva utan. Politisk, mental, kulturell smörja.
Jag har istället valt ett mellanalternativ: ett kommentarfält där granskning sker före publicering. Det är en anständig form som medger fri debatt men håller det störda och förstörda på armlängds avstånd.
Jag lägger ut kommentarer så snart jag kan. Är jag hemma vid skrivbordet under dagtid gör jag det bums. Men är jag utanför hemmet får det vänta. Det finns tider och situationer som står betydligt högre på min prioriteringslista än bloggen. Just nu är det mycket annat. Således får kommentarerna vänta.
Av erfarenhet vet jag att det brukar både förstås och godtas.
Helt okej. Ibland, fast sällan, blir mina kommentarer opublicerade. Blir aldrig sur. Snarare gör det mig glad, för det bevisar att vad jag än är, inte är jag småsint. Vilket erinrar om ett favorit-citat: "Om du retar dig på saker som är små, är du väl inte större än så". (Alf Henriksson)
SvaraRadera