Manchesters arbetarklass. Utdrag ur min senaste bok

Egentligen är det osannolikt att man i Financial Times ska hitta en artikel om Manchesters arbetarklass. Men så är det. Simon Kuper har där publicerat sitt reportage A portrait of Europe’s white working class. Kupers egen historia är intressant i sammanhanget. Han föddes i Uganda av vita, sydafrikanska föräldrar 1969, och har efter uppväxten i Afrika också bott i Holland med sina föräldrar. Han är utbildad vid Oxford University i historia och tyska och lever numera i Paris.

Kuper skriver att arbetarklassen har blivit en av de minst förstådda och mest diskrimerande grupperna i samhället. För sextio år sedan flyttade May Snowden in i arbetarstadsdelen Higher Blackley, norra Manchester. Nu är hon 96, hennes man är död och hon har själv uppfostrat de två sönerna. Numera sitter hon mest i fåtöljen med te, kex och en bok inom räckhåll. Higher Blackley är fortfarande en stadsdel där vit arbetarklass lever, denna klass som är hårt drabbat av av-industrialiseringen, den ekonomiska krisen och välfärdsstatens sönderfall. Karikatyren av denna klass är rasistiska snyltare i träningsoverall som mjölkar välfärdsstaten från soffan.

Kuper säger det inte rent ut, men han menar att arbetarklassen gått från att vara en dominerande samhällskraft till att bli en diskriminerad och åsidosatt grupp. Dess röst måste bli hörd, det säger han rent ut.

May Snowden ställer frågan om hon är född med fel hudfärg. Hon lever i ett samhälle där man alltmer förlitar sig på varandra, därför att man inte kan räkna med samhällets stöd. Grannar och vänner finns där. Familjen är mer närvarande än i medelklassområdena, där människor har råd med barnskötare och åldringsvård. De flesta som bor här vill inte flytta till välbetalda jobb i London, de vill ha ett jobb här, med en lön man klarar sig på. Manchester är, säger Kuper, mer eller mindre ”en enpartistat”, där Labour alltid styr.

Kuper träffar en kvinna som säger att hon levde bättre på bidrag än nu när hon arbetar. Varför då arbeta? Det har med stolthet att göra. Hon vill visa sina barn att trots att hon gick ut skolan utan betyg så kunde hon göra något av sitt liv.

De flesta i området har “zero-hours contracts”, vilket innebär att de saknar garanterad inkomst men måste vara tillgängliga alltid. När din arbetsgivare inte behöver dig har du ingen inkomst.

En viktig iakttagelse i Kupers artikel är att brittisk tv inte driver med svarta eller judar, den driver numera bara med ”chavs”. Uttrycket är starkt nedsättande och klistras på arbetarklass och allmänt fattiga människor. Ordet går inte att direktöversätta, men enligt Oxford English Dictionary betecknar det en vårdslöst klädd människa med låg social status. Vi vet också i Sverige vem som åsyftas. Vi ser dem varje dag, människor i joggingbyxor eller jeans med hängbak där kalsongerna är synliga. Man kan inte heller låta bli att tänka på söndertatuerade kroppar, nitar och skruvar i öron och tungor. 

Klichén om chavs är inte bara nedsättande, den måste också betecknas som socialt effektiv. Det förakt som visas i brittisk tv är angrepp som har ett politiskt syfte. Ytterst hävdar det att fattigdom är de fattigas egen skuld. Som ett naturligt svar på detta slutar arbetarklassen att bry sig om samhällsfrågor. Man misstror inte bara politikerklassen, utan också medier och polis. Att de däremot skulle vända sig till partier som UKIP är en myt. 

Boken säljs nu till halva priset, 150:- inkl. frakt