Peter Handberg: Världens yttersta platser. Judiska spår (Bokförlaget Faethon, 359 sidor)

Omslaget visar en söndervittrad fasad i Lviv, med reklam på hebreiska för en hattmakare.

”Efter att jag kommit fram till slakthusområdet stod jag ett tag och försökte i mitt inre fixera den historiskt gigantiska oförrätten: Umschlagplatz, bödlarna med piskor, gevär och schäferhundar i händerna, SS-män, polisstyrkor i blå uniformer, frivilliga ukrainska Trawniki-män i svarta uniformer, järnvägspersonal som skötte växlar och lok.” (Handberg, s. 80)

Hur många meter av mitt bibliotek – fack- och skönlitteratur – handlar i något avseende om Förintelsen? Just så många som krävts för att jag för egen del skulle ha den nödvändiga kunskapen. Jag har sedan tidiga tonåren, av en rad skäl som hade med uppväxten på Lorensborg i Malmö att göra, läst och förkovrat mig i ämnet. Det var och förblir alldeles nödvändigt för oss som föddes årtiondet efter det barbari som Nazityskland stod för. Förintelsen är ett mörkt kapitel i människans moderna historia.

När jag läser Peter Handbergs nya bok Världens yttersta platser. Judiska spår slår det mig att jag inte läst något som ens liknar hans. Det är en mycket originell och djupt personlig resa till platserna för några av Förintelsens katastofala missdåd, och därtill en bok som ner i detaljer på gatu- och kvartersnivå berättar om vad som hände, och hur det påverkar dagens situation.

Handberg är en författare som alltid är väl påläst och som djupdyker i sina ämnen, oavsett om han vill gå i Thoreus fotspår, som i Jag ville leva på djupet, eller skriva Berlinmurens historia, som i Släpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin. Han är dessutom en fin skönlitterär författare och en översättare, främst från tyska, av hög klass. Just inför Världens yttersta platser har han översatt Alfred Döblins bok från 1925, Resa i Polen (som jag recenserar separat). Den självklara och geniala idén är förstås att resa i det som en gång var kulturellt och historiskt rika, men socialt fattiga och av misär präglade, judiska samhällen, som med Förintelsen i princip helt skulle komma att utplånas. 

Ur boken

Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.

Det är idag två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.

Ur boken

Peter Handberg tar tillfället i akt att diskutera vår samtid. Människor säger ju att de flesta av oss numera är rasister och att behandlingen av muslimska flyktingar påminner om vad judarna utsattes för. Handberg skriver detta, om vart Europa nu är på väg:

”En kontinent av yta, kommers och oförstånd; rädsla, och ledande politiker, politiskt korrekta räddharar utan bildning eller nyanser i tänkandet (…) Det komplicerade ordet ’kärlek’ har tömts på innehåll, ordet ’fascist’ har nötts sönder till leda och oigenkännlighet (…) Att det ibland krävdes att en stat var mer repressiv för att upprätthålla ordningen i riket och vid dess gränser, för att över huvud taget bestå, inordnades av de ’goda’ helt enkelt under ’fascism’”.

Peter Handberg är ingen populistisk agitator, men i små korta stycken som detta får han in också den samtida europeiska utvecklingen och ställer den mot en omfattande totalkatastrof. Det räcker inte att skrika fascist efter folk. Det är rent av skadligt eftersom det i sak oftast är fel. Jag läste just i en annan bok att de amerikanska flyktinglägren är lika fasansfulla "som koncentrationslägren". Skriver man så har man förlorat markkontakten och möjligen också den kunskap som fanns om koncentrationslägren.

Jag ska inte gå in i den konkreta Förintelseberättelsen i Polen och Ukraina. Iställer nöjer jag mig med att konstatera att detta är något av det mest gripande, omskakande och övertygande jag läst i ämnet. Handberg har inte gjort det lätt för sig, hans noggrannhet har säkert kostat honom mycket oro, vrede och sömnlöshet. Förintelsen är, vid sidan av allt annat, ett exempel på människans absolut vidrigaste sidor. Inga illusioner har jag, vi lär inte av historien som det ofta sägs, men på individnivå finns det sannerligen något att både lära och lägga på minnet.