Peter Handke och Milošević

Foto: Astrid Nydahl

 Nog var vi några som trots allt visste var "anständighetens gräns" gick någonstans (trots att vi av aktivister på den serbiska angriparens sida, som Sören Sommelius och Jan Øberg, blev kallade för "krigshetsare"). Mitt förlag lade det mesta av annan utgivning åt sidan för att under Bosnienkriget ge ut så mycket som möjligt om vad som dolde sig under begrepp som "etnisk rensning".    

Jag fortsatte sedan med liknande utgivning under Kosovo-kriget. Luften var full av krigspropaganda och medialögner, men jag tror ändå att offrens historia blev hörd och sedd. De Balkanmänniskor jag känner har alla vittnat om sympatiyttringar från svenskar sedan de kommit hit (ett ämne jag också tar upp i den bok om albanerna jag i vinter arbetar med). 

Min utgivning under Bosnienkriget

 Nu finns det en historierevisionistisk skola som förnekar såväl koncentrationslägren som de största och värsta massakrerna i detta folkmord. Uppenbarligen ansluter sig någon i Akademien till denna revisionism. Hur har då Peter Englund resonerat? Han deltog i Sarajevo-listans arbete under kriget. Jag har mycket svårt tro att han röstat för priset till etnofascism-anhängaren Peter Handke, väl medveten om hur besluten tas och tystnadsplikten som råder om man varit oenig. Ändå undrar jag vem i den utökade priskommittén som fört fram Handke. Jag tittar på dem, jag försöker förstå, och vet ganska snabbt vem som inte kan ha gjort det. 

Däremot finns det en stark kandidat som var med på vår presskonferens i Stockholm då jag hade den amerikanske krigskorrespondenten Roy Gutman på besök (hans bok Vittne till folkmord gav jag ut och den fick bra respons från såväl medier som läsare). 

Den kandidaten, som sitter i Akademiens externa grupp och heter Kristoffer Leandoer, angrep och ifrågasatte Gutman rätt hårt. Jag minns att jag blev illa berörd av det. Gutman undrade hur en "svensk intellektuell" kunde bli så upprörd av en bok som avslöjade och beskrev Bosnienkrigets värsta läger, Omarska.

Nätet är fullt av viktiga artiklar i frågan. Jag vill särskilt rekommendera krigskorrespondenten Peter Maas i DN, som var på plats under kriget och fäller hårda ord, inte minst om Akademien:

Det finns många prisbelönta författare som hyser dumma politiska idéer, och som stundtals skriver dåliga böcker. Sådant diskvalificerar varken från Nobelpris eller från Martiniluncher med förlagsredaktören. Det är inte vad vi talar om här. Vi talar om att förneka ett folkmord – att ställa historien på huvudet, göra förövare till hjältar och offer till brottslingar.

Peter Handke får tro vad han vill. Han kan ljuga och låtsas hur mycket han vill. Det är hans rättighet. Men jag kan bara inte fatta att Svenska Akademien har gjort det den har gjort. Deras oansvariga ställningstagande för tankarna till kapitalister som säljer de rep de kommer att hängas i. Esteterna i Svenska Akademien har gjort ett val som – med all rätta – kommer att ödelägga deras pris. 

Dessutom den tysk-kroatiska författaren Alida Bremer som i Sydsvenskan/HD bland annat skriver:

Men Handke har gärna spelat rollen som Balkanexpert – ointresserad av fakta, men med diktarlegitimation. Han tog frasen ”Alla är serber, överallt” på allvar och kallade kroaterna för ”katolska ustasja-serber”; han frågade sig om ”de serbokroatisktalande bosniska muselmanerna med rötter i Serbien nu verkligen ska föreställa ett folk” (Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien, Suhrkamp 1996). Och detta i en text där han också ställde rapporterna från och om Srebrenica i fråga: ”Och varför, istället för att utröna orsakerna, … om och om igen ingenting annat än denna utförsäljning av nakna, sensationskåta, marknadsanpassade fakta och skenfakta?”

Handke kommenteras också av den bosniskfödde men sedan flykten 1992 tyskspråkige författaren Saša Stanišić som just mottagit Deutscher Buchpreis 2019, för Herkunft: (tacktalet finns utlagt på svenska i väsentliga delar hos Bodil Zalesky)

In seinem Text, der über meine Heimatstadt Visegrad verfasst worden ist, beschreibt Handke unter anderem:

"Milizen, die barfuß nicht die Verbrechen begangen haben können, die sie begangen haben."

Diese Milizen und ihr Milizenanführer, der Milan Lukic heißt und lebenslang hinter Gittern sitzt, wegen Verbrechen gegen die Menschlichkeit, erwähnt er nicht. Er erwähnt die Opfer nicht. Er sagt, dass es unmöglich ist, dass diese Verbrechen geschehen konnten. Sie sind aber geschehen.

Mich erschüttert so was, dass so was prämiert wird. Ich stehe nicht allein mit dieser Erschütterung da, und das freut mich auch. Die katholische Kirche hat Handke schon gratuliert.

Die katholische Kirche hat dem Handke gratuliert und ihm zu einer Ehrung jenseits der politischen Korrektheit gratuliert – die katholische Kirche! Passt ja eigentlich (min understrykning).