Revolutionsturist i Utopia

Albanskt landskap, sommaren 1978. Foto: Thomas Nydahl

Få unga människor - i eller utanför dagens vänster - är ens medvetna om vad den marxist-leninistiska och maoistiska rörelsen på 1970-talet stod för. För svenska organisationer som SKP och KFML(r) eller norska AKP (ml) var dogmen och disciplinen de två huvudpelarna. 

Där gavs inte mycket utrymme för idémässig oklarhet eller socialt flum. Man var, så sade de egna stadgarna, proletariatets förtrupp och det samhälle man ville ersätta kapitalismen med var en socialism som förverkligade proletariatets diktatur.

Inte heller de gamla kommunistpartierna – som svenska VPK, nuvarande Vänsterpartiet – hade något att erbjuda denna grupp unga revolutionärer på 1970-talet. Dessa gamla partier var fortfarande Moskvatrogna och reste i skytteltrafik till kongresser i östra Europa. De hade inget att emot att skåla med Kremls vänner.

Det som skilde ml-rörelserna och den gamla, revisionistiska rörelsen var vem man skålade med och utifrån vilka principer.

I svenska SKP och norska AKP (ml) var det främst Kina och Albanien som betraktades som "socialistiska förebilder" (eller som man sa om Albanien, "socialismens fyrbåk i Europa"). Men sedan de kinesiska kommunisterna lanserat sin teori om de tre världarna började sprickan uppträda och 1978 resulterade det i total brytning mellan länderna och partierna.

Det är i den verkligheten Rune Ottosen befinner sig. Han är aktiv i det norska ml-partiet. Han har centrala funktioner i AKP (ml)-pressen och han kommer 1978 till albanska Durrës för att vara platsansvarig för de revolutionsturister som kommer dit. Jag har själv samma uppgift för den svenska resegruppen. Vad som väntade oss kunde vi inte ens ana. Mitt i sommarsträndernas vila och revolutionsromantiken på rundresorna släpps den politiska bomben: Kina och Albanien bryter alltså med varandra och Kina ställer in all ekonomisk hjälp till det lilla Balkanlandet.

Ottosen har på senare år återvänt till Albanien. Han har utifrån de fyrtio år gamla erfarenheterna och de nyförvärvade kunskaperna utifrån möten och samtal, utifrån läsning och studier, skrivit en lysande bok om vad ideologi-trohet och dogmatism leder till. Att vår generation, rebellisk och antikapitalistisk, blev talespersoner för en av Europas grymmaste diktaturer kan se ut som en motsägelse. Men det är det inte. Tvärtom var det alldeles logiskt och förankrat i den stalinistiska ideologi vi bekände oss till. Vad en rebell egentligen var visste vi kanske inte så noga, däremot ville vi gärna se hur de ideologiska begreppen praktiserades. Det fick vi i Albanien. Varje vaken stund blev en skola i totalitärt förtryck, frånvaro av yttrande- och tryckfrihet, kulturell enfald, materiell nöd och total brist på likhet inför lagen (som tillämpades av domstolar som saknade varje form av självständighet och där varje avkunnad dom var politiskt motiverad).

Ottosen skriver kunnigt om det lilla Balkanlandet i sin bok Turist i Utopia. Reiser i ideologi og albansk landskap, dess historia och dess postkommunistiska verklighet. Han tar upp såväl diktaturårens omständigheter som nuets; korruptionen, stats- och medialögnerna, maffiaekonomien, det politiska våldet. Det kanske viktigaste han reder ut är det faktum att Albanien som nation och albanerna som folk aldrig gjort upp med diktaturåren och dess maktelit. Ett av skälen är att många av diktaturens maktmänniskor alltjämt sitter i orubbat bo, som politiker, domare, tjänstemän. Enver Hoxha må vara död, men albanismen som extremnationalism är i högsta grad levande. Ottosen visar oss också utifrån konkreta besök hur lidandet kunde se ut fram till 1991, då fängelserna överbefolkades och gruvorna hölls i drift av politiska fångar. 

Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att jag fann det intressant att läsa om mitt eget agerande i denna norska bok. Ottosen och jag var verksamma på samma plats vid samma tid den sommaren, 1978. I en kort sammanfattning visar han hur absurd situationen var för honom och mig: ”Den gangen på stranda i Durrës var vi bitre fiender fordi vi valgte å støtte to ulike diktaturer som var blitt uvenner.” Idag drar vi liknande slutsatser av det vi erfarit.

Ottosen valde Kina, jag valde Albanien. Men redan samma år började jag publicera texter i olika tidningar om hur det stod till i Enver Hoxhas Albanien. Jag skrev inte minst om avrättningarna i maktens centrum och blev förstås utesluten från Svensk-Albanska föreningen. Bara några månader tidigare hade jag uteslutits från SKP, det Kinatrogna svenska ml-partiet. 1978 blev därför – sett i backspegeln – ett bra år, där lades grunden för ett liv som fri intellektuell. Vänstern lade jag för alltid bakom mig. Vurmen för diktaturer och de totalitära idétraditionerna likaså. Umgänget med den albanska diktaturen vaccinerade mig för alltid mot sådana ideologier, vilket också gjort det lättare att genomskåda islamismen och dess slutna tankesystem.