 |
| Storkar på Byholmsvägen. Foto: Astrid Nydahl |
Jag återvänder till den digitala världen och bläddrar i rubrikerna:
Sverigedemokraterna får sin högsta notering hittills i DN/Ipsos oktobermätning. Med ett stöd på 23 procent är avståndet till Socialdemokraterna nu bara 1 procentenhet.Med en sådan rubrik kan man förstås inleda ett resonemang. Vad är det en fjärdedel hoppas på av SD och vad är det en annan fjärdedel klamrar sig fast vid när de ger socialdemokratin sitt stöd?
Man kan säga att sosse-hoppet aldrig försvinner från de trogna. De har haft föräldrar och mor- och farföräldrar som alltid röstat socialdemokratiskt. Eller som min mamma sa: "Jag röstar som pappa". Kanske de trots allt tycker att det mesta är som det ska vara.
Den fjärdedel som kan tänkas rösta på SD kommer mer än ofta från samma politiska urkälla. Det är människor som vill ha folkhemmet tillbaka. De är inte bara trötta på profetens folk utan i allra högsta grad på kriminaliteten som spränger och skjuter sig fram över hela landet. De stirrar i sina nästintill tomma pensionsfonder, sitter halva dygn på akuten och märker att nästan inga tåg här i Skåne kommer fram (om de alls går). Det är ett tillstånd som följs av frågan "Vad hände?".
Att ställa den frågan är bara början. Att sedan ge sig hän åt illusioner är återvändsgränden. Partipolitiken erbjuder inga alternativ, endast slagord, debattknep och annat rävspel i kombination med åsiktspiskan som förbjuder varje avvikelse.
Går det att restaurera ett folkhem? Svaret är i alla lägen nej. Det är en omöjlighet. Det som är förstört är för alltid borta.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Hur ska gemene man överleva, fri och med tillförsikt? Hur ska den svenske 'statsindividualisten' organisera sig - och med vem - för att ta sig an särintresset (fienden?) politikerklassen och de invällande samt konsoliderande klanerna i en tilltagande rättslös stat, vars gränser luckras upp av både inrikes gränslöshet och EU-federalistiska, globalistiska strävanden? Har det svenska civilsamhället en chans?
SvaraRadera