onsdag 9 oktober 2019

Självmordsbombaren i Manchester

Manchester Arena, platsen för självmordsbombarens attack. Foto: Astrid Nydahl

Det är den 22 maj 2017. Ariana Grande har just sjungit sin sista sång, Dangerous Woman, den som hela turnén har sitt namn efter, belysningen i den väldiga Manchester - arenan har tänts. De många i publiken, inte minst flickor och unga kvinnor, de var fler än 14.000 i lokalen, har börjat strömma ut genom entrédörrarna på väg till sina väntande tåg, bussar och privatbilar. Då kommer den våldsamma explosionen. 22-årige libyern Salman Ramadan Abedi har utlöst sin dödliga bomb. Vittnen berättar om den extrema ljudbangen. Gary Walker från Leeds, som besökt konserten med sin hustru och två döttrar, uppger för pressen att det också kom ett mycket starkt ljussken. Bredvid honom låg hans skadade hustru. Bredvid henne fanns mycket metallfragment på golvet, de skvallrade om spikbombens innehåll. Sasina Akhtar berättar: ”Vi såg blodiga flickor runt oss, alla skrek och människor flydde för sina liv.” Sådana vittnesmål kom det hundratals av.

Ariana Grande själv klarade sig oskadd, men hennes manager uppgav att hon var ”hysterisk” efter bomben. Alla fortsatta konserter ställdes in och managern skickade ut ett kort pressmeddelande: ”Vi sörjer de barn och älskade anhöriga som förlorade sina liv i denna fega attack.”

En av de första identifierade döda var 8-åriga Saffie Rose Roussos. Hon dog skild från sin mamma och syster. Det skulle visa sig att hon blev självmordsbombarens yngsta offer. Hon dog tillsammans med alla de andra, och utöver de många döda (officiell siffra: 22), sårades mer eller mindre allvarligt nästan 150 personer. Med psykiska skador inräknat drabbades runt 800 personer av bombens effekter. IS tog på sig massakern.

Självmordsbombaren, brittisk-libyske Salman Abedi gick i Didsbury-moskén i Manchester. En libysk journalist – Reda Fhelboom - som levde i Manchester fram till 2011 har sagt att de alla tillhörde en starkt sammanhållen grupp som hade kvällskurser för sina barn, så att de i framtiden skulle kunna flytta till Libyen. Och Didsbury-moskén sägs vilja ”uppmuntra integration”. Men det hjälpte ju inte det minsta. Orden och deklarationerna är en sak. Handlingarna en helt annan. Ändå är det förstås väldigt långt från segregation till terror. För vissa individer och grupper tycks det däremot vara ett radikalt slut på försöken till samlevnad. Abedi är ett av många konkreta exempel på det. 

Didsbury Mosque. F.d. Metodistkyrkan.
Didsbury-moskén är ursprungligen en kristen metodist-kyrka, "Albert Park Methodist Chapel”. Den nuvarande imamen deltog i Libyenkriget som ”rådgivare” åt rebellgrupper som arbetade för att störta Kaddafis. Flera kända jihad-krigare har deltagit i moskéns arbete, förutom Manchesterbombaren, också al-Qaidamannen Abd al-Baset Azzouz och IS-krigaren Raphael Hostey. 2017 greps Mohammed Abdallah i moskén och dömdes till tio års fängelse för medlemskap i IS där han var specialutbildad prickskytt. Manchesterbombarens äldre bror, Ismail Abedi, har varit lärare i moskéns Koranskola.

Det har riktats kritik mot Didsbury-moskén för att den predikar en salafistisk lära. I maj 2017 skrev Tim Hume i Vice News att moskén bär ett ansvar för radikaliseringen av självmordsbombaren Salman Abedi, då en libysk grupp med starka kopplingar till Muslimska Brödraskapet en tid styrde den. Hume uppger att sammanlagt 16 jihadkrigare och terrorister fostrats i den. Att människor som kommer till Didsbury-moskén snart ansluter sig till våldsamma salafistgrupper anser Hume inte vara det minsta märkligt, eftersom de är bärare av samma hatfyllda och kompromisslösa ideologi som de kriminella gängen i stadsdelarna där de bor. Han nämner särskilt Moss side som idag har en mycket stor befolkning av libyer, somalier och afghaner och där den utbredda arbetslösheten och känslan av meningslöshet är den perfekta grogrunden för salafismen. Moskén har förstås ett Sharia Department som utfärdar fatwor.

Imamen i Didsbury Mosque där självmordsbombaren och hans familj kom till bön, bad de församlade att ta till ”väpnad jihad” sex månader innan bomben sprängdes på Manchester Arena. Imamen Mustafa Graf uppmuntrade sina anhängare att skrida till handling den 16 december 2016. 

”Jihad i Allahs namn är en källa till stolthet och värdighet för denna nation” sa han och manade församlingen att ”göra någonting”. 

***

Denna text är hämtad ur min nya bok Från All My Loving till Allahu Akbar. Den finns nu att köpa till halva priset, 150:- inklusive frakt, och du kan läsa mer om den här.


2 kommentarer:

Stefan Lundin sa...

När det mesta tenderar att malas ner i informationsfloden är det bra att påminnas om de hemska terrordåd som genomförts och, inte minst, vilka krafter som ligger bakom dem.

Anonym sa...

Som nu i Halle - Tyskland
GS