Tobbes död - fem år gångna

Idag är det fem år sedan din syster Catarina hittade dig död Tobbe. Det var en obegripligt svår dag. Många tankar, många tårar och många samtal senare förstår jag att det nu, fem år senare, har uppstått en mycket djupare saknad. 

Jag tänker på dig mest varje dag, jag drömmer ofta om dig. Vi är ute på resa, vi skrattar tillsammans. Vi går på konserter. Vi ser och hör Leonard Cohen och du är lycklig i den stunden. De skuggsidor som sjukdomen gav ditt liv var vi alla medvetna om. Vår delade glädje när vi målade fasaden på ditt nybyggda garage, din lycka när du cyklade på din specialbyggda liggcykel från Tollarp till Viby och sedan hem via Åhus och Degeberga, en för mig obegripligt lång sträcka.

Tobbe med Simon i Birmingham 2008

Dina fasansfulla epileptiska anfall. Ditt mod inför de svåra hjärnoperationerna. Ömheten i dina händer när du kom hem till katten och höll henne mot din kind. Din pliktkänsla på jobb. Din generositet gentemot syskonbarn, vänner i byn, arbetskamrater. Inte minst minns jag din svarta och tidvis mycket sarkastiska humor, som av vissa tolkades som elakhet (den var aldrig elak, men alltid vass som rakblad). 

Allt det jag minns av dig är vackert. Men din smärta fick du bära ensam. Hur svårt du hade det förstod vi inte förrän efteråt.

Jag tänder ljus för dig idag. Hela dagen.