Max Porter: Lanny (Sekwa/ Etta, översättning av Marianne Tufvesson).

Huvudpersonen heter Lanny. Men är han ensam huvudperson? Max Porters nya roman är en underbar, snårig, vackert berättad historia om lille Lanny som lever i sin egen värld och tas om hand av mamma och pappa. Men en minst lika viktig person i Lannys verkliga och drömda värld är gamle Pete, Mad Pete kallad, som skapar och leker tillsammans med honom. Och så får man förstås inte glömma Dead Papa Toothwort som väl mer är träd är mänsklig varelse, nog så viktig. Det är bara det att denna varelse yttrar sig minst sagt märkligt och det sätter sina spår i typografin. Och denna lilla by, där de lever, kan se ut som en vykortsidyll, men nog finns hoten redan uttalade. Inte minst hos den äldre dam, Peggy, som är övertygad om att de vackra gamla husen ska ersättas av moderna skräckkonstruktioner.

Ungefär halva Lanny är en vacker och ställvis mycket rörande historia. På sidan 115 vänder det mot ett mörkare håll. Lanny är försvunnen. Man ropar kollektivt och utgår ifrån att han är någonstans där man vanligen hittar honom, under en säng eller uppe i en trädkoja. Ingenting med Lanny kan förvåna. Som när han försvinner in i en 40-minuterslabyrint och är framme på en tiondel av tiden. Rundvandringen och dörrknackningar leder till saker, men inte hittar man Lanny. Hela denna del av boken är en skickligt komponerad mix av röster, tankar och handlingar, oupphörligen fascinerande.

Resten av berättelsen är så finurlig att jag inte ska orda om den. Men nog upplöses gränser både i tid och rum! Max Porter är en angenäm och överraskande bekantskap, först med Sorgen bär fjäderdräkt, och nu med Lanny.

Zygmunt Bauman: Konsumtionsliv (Daidalos, översättning Sven-Erik Torhell)

Foto Öland: Astrid Nydahl

Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Är man en konstig människa om man inte vill ha mobiltelefon, fiberanslutning eller andra moderniteter? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skriver nog Zygmunt Bauman, som i sin bok Konsumtionsliv tar sig an ämnet.

Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".

I konsumismens epok har också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.

Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga. Så ser konsumismen som livsstil ut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini. Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?

Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som passar mig, som räddar mig undan konsumtionens dårskap. Zygmunt Baumans bok visar hur mörk framtidsprognosen måste bli.

Leonard Cohen: Thanks for the dance

“Listen to the hummingbird/ Whose wings you cannot see/ Listen to the hummingbird/ Don’t listen to me,” “Listen to the mind of God/ Which doesn’t need to be/ Listen to the mind of God/ Don’t listen to me.” 

Javier Mas, Malmö 2010. Foto: Astrid Nydahl

Dessa rader viskade/sjöng Leonard Cohen till en journalist i New York, kort före sin död. Han visste att den kom snart och han beklagade att han inte skulle hinna färdigställa den. Det har nu sonen Adam Cohen gjort, liksom åtta andra sånger. De är alla ett gripande återseende med pappa Cohen. Sonen har tagit med sig de bästa musikerna och vokalisterna till inspelningsstudion för att göra sånger av dessa skisser, med allt från synagogan Shaar Hashomayims kör som var med på You want it darker, till Jennifer Warnes, Beck och Javier Mas från Barcelona (som hade en central roll i hans två längre turnéer, som skulle bli de sista, som bland annat tog honom till Sverige), som här verkligen lyser, inte minst när han spelar på Cohens gitarr och sin egen luta.

Jag tror att det nog bara är Cohen som kan kombinera en sådan körs medverkan och erotiskt laddade texter. Som här:

 “I had a pussy in the kitchen/ And a panther in the yard”

“In the prison of the gifted/ I was friendly with the guards/ So I never had to witness/ What happens to the heart.”

“The Night of Santiago” är kanske det enskilt starkaste numret, både musikaliskt och lyriskt. Det är en lovsång. Kvinnan visar sig vara både gift och mamma, men han lovsjunger henne. Hon ger honom en falsk bild av sig själv:

“Said she was a maiden/ That wasn’t what I’d heard/ For the sake of conversation/ I took her at her word.”

Texten är mer fysiskt konkret. Kvinnans bröst sover, han väcker dem till liv och mottagande:

“her nipples rose like bread”.

Sedan kommer omkvädet som leder tankarna till den mycket tidiga sången Suzanne, fast det då var hon som förde honom ner till floden. Nu heter det:

“Took her to the river/ As any man would do,”

“I wasn’t born a gypsy/ To make a woman sad.”  

Leonard Cohen på scen i Malmö 2010. Dubbelexponerad bild av Astrid Nydahl

Men livet, också Cohens, går mot sitt slut. Cancern är en stor plåga, men han får medicinsk hjälp: “Living on pills/ For which I thank God”.

Och som alltid i hans böner och sångtexter finns Kvinnan med stort K där. Också döden är en kvinna:

“My page is too white /.../ “My ink is too thin/ The day wouldn’t write/ What the night pencilled in/ But I know she is coming/ I know she will look/ And that is the longing/ And this is the hook.” 

Vackrare än så kan det kanske inte sägas på en postum skiva. Jag lyssnar med tacksamhet till den, begrundar orden, njuter av musiken och viskningarna. 

Leonard Cohen på scen i Malmö 2010.

Adorno om omöjligheten av mänskliga relationer i maskinkulturen

Foto: Astrid Nydahl

1944 påpekade Adorno att redan Goethe insett ”omöjligheten av mänskliga relationer i det annalkande industrisamhället”. Själv menade Adorno att humaniteten undertrycks av ”bilägarnas och radiolyssnarnas blinda konformism”. I det hela kan man nog dra slutsatsen att det var moderniteten Adorno ville beskriva; ett samhälle alldeles likt det begynnande 2000-talets, men med andra uttryck för en teknik som ytterligare gjorde människor till främlingar för varandra. Han var vaken för den paradox som uppstod med en teknik som ytligt sett förde människorna närmare varandra, men samtidigt gjorde dem till främlingar, i och med att en alltför stor intimitet ledde till ett främlingskap orsakat av ”att distansen försvinner”. 

Idag lever vi i en modern kultur präglad av extremt snabb digital kommunikation. Eftersom jag själv fattat beslutet att stå utanför den mobila telefonins ständigt närvarande tjatter har jag också ställt mig utanför en kultur, som i kraft av sina maskiner, basmullrande stereoanläggningar, kraftigt förstärkt populärkultur i det offentliga rummet (inte minst stadsfestivalernas terror), telefoni och ett globalt tv-nät av likformig underhållning, är ett slags förstadium till det Adorno kallar ”fascistiska misshandelsorgier”. Min mobil används nu, i november 2019, till enstaka samtal i hemmiljö och för sms mellan mig och familjemedlemmar. Den är aldrig påslagen i butiker, restauranger, caféer eller bussar. Gränsen blir allt viktigare att markera. Tjattret befrämjar den rena dumheten.

Kunde Adorno formulera denna civilisationskritik redan 1944 är det en plikt för oss, som nu ser maskinkulturen på sin kanske högsta nivå, att uttrycka ett slags teori om vad den ständiga närvaron i den elektroniska och delvis fiktiva rymden gör med oss som individer och som samhälle. Det är kanske särskilt viktigt för oss som driver bloggar. Hur hushålla med det, så att det inte tar över tankar och handlingar?

Matilda Gustavsson: Klubben. En undersökning

Nej, jag ska inte recensera Matilda Gustavssons bok. Den är en privat läsning.

Men jag vill göra några reflektioner kring den. Först vill jag ha sagt att Gustavsson visar prov på journalistisk instinkt. Hon skriver ett väl sammanhållet och starkt reportage.

Under hela 2019 följde jag Sara Danius kamp mot cancern och döden. Det gjorde jag genom hennes mamma Anna Wahlgren. Jag lovade mig själv att inte recensera Katarina Frostenssons bok så länge Sara levde. Jag höll det löftet. Vad jag gjorde var att skriva ner mina reflektioner, de finns här. Och jag inledde dem med orden: "Nej, det går inte att recensera Katarina Frostensons bok K. Det finns framför allt personliga skäl till det, till vilka jag återkommer. Men jag tillåter mig några reflektioner utifrån citat ur hennes bok."

Matilda Gustavsson skrev det reportage i DN som fick allt att brisera 2017 (och som förstärktes av den internationella metoo-rörelsen). Vi behöver inte orda mycket mer om det. Konsekvenserna ser vi alltjämt. Den som tror att Akademiens heder är tillbaka lever i en drömvärld. En våldtäktsman som skyddas av hustrun som är ledamot av Akademien och av flera andra ledamöter, har hela tiden stått i centrum för anklagelserna. Han fängslades. Frostensson sägs "leva i landsflykt". Horace Engdahl och hans kumpaner gick fria och fortsätter härja.

Men om man inte förstod det tidigare, så gör den här boken det klart, att skandalen inte enbart handlade om sexuella övergrepp. Paret Frostensson-Arnault ägnade sig också åt simpel ekonomisk brottslighet, stölder av viktiga och i Forum-källaren utställda konstverk, och bedrägerier i andra avseenden. De saker jag syftar på finns alla utförligt beskrivna i boken.

Sara Danius är död. Jag minns henne med glädje. Jag är ledsen att det slutade så för hennes del. Men jag vill betona att hennes sjukdom inte hade någon förbindelse med Arnault eller Akademien. Jag tror uppriktigt att Sara kommer att bli ihågkommen länge, eftersom många kvinnor, inte minst de yngre, inspirerades av henne.

Skändligheterna skildras mycket övertygande i Gustavssons bok. Jag rekommenderar er att läsa den eftersom den ytterst berättar om något av tillståndet i en väsentlig del av det svenska kulturlivet. Man har alltid nytta av den kunskapen, också i framtiden. Och man kan se på Svenska Akademien med mindre högtidlighet.

Överrabbinen och ärkebiskopen varnar för Corbyn i brittiska valet

Skärmdump

Jeremy Corbyns antisemitism är idag inte någon nyhet utan ett välkänt faktum. Den går långt tillbaka i tiden och rymmer allt från hyllningar av Hamas till judefientliga uttalanden på hemmaplan.

Nu går den brittiske överrabbinen Ephraim Mirvis ut med en varning och säger att Corbyn som premiärminister skulle vara en katastrof. Här finns artikeln jag refererar till. 

Han får stöd av ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby. Båda artiklarna jag länkar till är läsvärda, inte minst för att de belyser en europeisk sjuka som hamnat i strålkastarljuset genom att illustrera ett mycket gammalt problem: det judehat som leder till pogromer och massmord. Kunde Europa lära av denna utveckling skulle det inte bara påverka Corbyn och hans parti, utan också de nationer, inte minst vår egen, som importerat hundratusentals judehatare från den muslimska världen. Men det vore att hoppas för mycket. 

Sömnen, också den inbillade, som räddning undan förfallet

Foto: Astrid Nydahl

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst (...) Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.” Fernando Pessoa

Om det är medicinerna, depressionen eller den existentiella uppgivenheten kan kvitta. Jag går som en sovande genom tillvaron. Det rycker i ögonlocken när jag är utomhus, som om de ville uppmärksamma mig på något. 

Jag är vaken timmarna runt midnatt. Verkligen vaken, eftersom det är då jag huvudsakligen läser. Sedan återgår jag till handlingsförlamningen. Trots den städar jag, lagar mat, diskar, växlar några ord, tar emot något i telefonen, skalar en clementin, för att sedan försvinna och sjunka in i ett svart ark papper och inbilla mig att det är verkligheten, den enda giltiga.

 

 

Iraks försvarsminister och andra bedragare + något om Platon

Foto: Astrid Nydahl

Lilla Nyheter idag avslöjade vad den irakiske försvarsministern och hans hustru har som inkomst. Att det är svenska Försäkringskassan som står för utbetalningarna blev en internationell nyhet i förra veckan. Många har ställt frågan, jag ställer den också: hur många som han finns det och varför betraktas det som rimligt att svenska skattepengar används och missbrukas på det sättet? Finns det ingen instans som har minsta koll?

De flesta har också blivit uppmärksammade på den typ av brottslighet som nu härjar Malmö i form av kidnappade butiker. DN hade under söndagen ett reportage om saken, där det framgår att maffiamännen efter att ha utpressat butiksägare i många år, plötsligt stiger in i lokalerna, slår ägaren sönder och samman, kastar ut vederbörande och helt sonika tar över butiken som narkotikacenter. 

– Vissa områden, som Lindängen, Seved och ett par gator vid Möllevången, har varit hårt ansatta. Och vi tror att mörkertalet är stort. De som driver de här butikerna utsätts för hot och våld, det är kanske inte heller alla gånger som butiksinnehavaren har förtroende för myndigheterna. De vänder sig inte till polisen utan väljer att leva utifrån de här förutsättningarna.

Det Sverige som faller sönder utan att någon som helst motåtgärd sätts in, måste betraktas som ett rekordland, när det gäller politisk och kulturell naivitet. Har vi verkligen en regering? Har vi verkligen territoriella gränser? Har vi ens kvar minsta lilla försvarsinstinkt?

Att leva i detta är sannerligen inte lätt. Jag läser Platons Staten nu, i översättning av Jan Stolpe. Nej, det är ingen verksam motmedicin, men det ger perspektiv och beskydd under en tid.

I Staten diskuterar Platon genom sitt språkrör Sokrates hur ett idealt samhälle bör vara beskaffat - vilka grupper som bör ingå och vilka kvalifikationer som de måste uppfylla. De styrande i denna statsutopi ska filosoferna vara. De har ensamma kunskap om det goda. Framställningen pendlar mellan dialogiskt resonerande och mytiska berättelser och liknelser som exempelvis den berömda skildringen av grottan i sjunde boken, där invånarna sitter vända mot en vägg och betraktar skuggor av levande gestalter på en vägg. 

Platons Staten har haft ett stort och närmast oöverskådligt inflytande i västerlandets idé- och samhällsdebatt och skriften läses och diskuteras ivrigt än i dag. Verket utges nu i Jan Stolpes nya översättning med förord och utförliga förklarande noter av översättaren. 

Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation

Östersjön vid Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.” (Imre Kertész, översättning av Ervin Rosenberg)

Vill man lära sig av författarna som i den judiska traditionen ser tillbaka på pogromerna och massmorden kan man med fördel välja just Imre Kertész. Hans texter, oavsett när de är skrivna, kastar ett ljus över det skeende vi själva bevittnar just nu. Hur förhålla sig till mördarna? Hur förhålla sig till den senaste massakern?

Imre Kertész talar om ett accepterande av "minoritetssituationen". Han gör det därför att han vet att man kan befinna sig i minoritet oavsett vad. Det behöver, som han säger, inte definieras "rasmässigt" eller med "etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga". I minoritet befinner man sig när man analyserat situationen och dragit lärdom av den. Kertész levde i en tydligt markerad minoritet i det kommunistiska Ungern. När landet befriades från Berlinmurens isolering lämnade han så småningom för Tyskland. Sedan vände han, gammal och sjuk, tillbaka till Ungern, för sin sista tid i livet.

Oavsett var han slagit sig ner, levt och arbetat, har han befunnit sig i minoritetssituationen. Därmed har han delat villkor med alla andra som definierar sig som en minoritet; de som frivilligt valt ensamheten, de som valt att avstå konsumism och popkultur, liksom de som av sociala eller andra skäl stötts ut ur en gemenskap de fötts in i, därför att de valt en kontroversiell väg i ett eller annat avseende. 

Men det som alltid skiljer sådana minoriteter från den judiska är att de första alltid kan väljas inom ramen för en anonymitet, medan de islamistiska mördarna alltid söker upp och dödar judarna, just för att de är - judar. Kertész kallar sitt val frivilligt, förvisso, och hans andliga livsform bygger på "den negativa erfarenheten", och därmed har han sagt att hans val har att göra med det judiska ödet. Ändå måste man komma ihåg att den islamistiska ideologin alltid har oss andra, oavsett vilket folk vi tillhör, som måltavlor, eftersom det som förenar oss är att vi är otrogna, orena och därmed betraktade som "fiender" till profeten. Vi är kuffar.

Efter varje massaker är det viktigt att påminna sig själv och andra om detta.

Norska romaner om ö-liv, ockupation och umbäranden

Roy Jacobsen: Vitt hav (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

”Mars är den månaden på året som det är minst användning för. Människorna ser solen stiga och låter sig bedras av ljuset, som bara gör vintern synligare.” (Ur Vitt hav)

Jag hade redan läst Roy Jacobsens roman De osynliga. Det var en sällsynt stark läsupplevelse. Jag har valt att lägga ut hela recensionen av den boken nederst i denna bloggpost, eftersom den hänger så intimt samman med den följande utkomna svenska översättningen av Vitt hav, som utspelar sig på samma nordnorska ö, Barrøy, och i samma familjekrets.

Fokus är nu satt på andra världskriget och den nazityska ockupationen av Norge. Året är 1944. Huvudpersonen är Nelly, nu en ung men vuxen kvinna som ska hantera ö-livet mer eller mindre ensam. Romanen är indelad i tre delar. I den första ligger Jacobsens metod och ton väldigt nära De osynliga. Det är korta, kärva prosastycken som lyckas förmedla det hårda livets villkor. I del två och tre händer något annat med berättelsen, som mer övergår i en bekant prosaform som vill famna alla de människor som berörs av händelseförloppet. Men Jacobsson är så otroligt skicklig att han med planterandet av en förlist båt också för in ett dramatiskt skeende och en spänning som håller sig ända fram till slutet.

Det vore mycket dumt att närmare beskriva det. Men det handlar om graviditet och barnafödsel och hela denna vackra process utvecklas mot bakgrund av krigets tragedier. Jacobsens skildring av de nordnorska flyktingarna – från de av tyskarna nedbrända samhällena – är mästerlig. Den luktar och den smakar av smuts, kyla och ensamhet.  Flyktingarna kommer med fartyget Salthammer, en kombinerad valfångare och bankfiskebåt. När romanens Ingrid kommer till fartyget har det redan varit på väg med sin människolast i en vecka.

Också denna gång har Jacobsen fått en fin översättare i Staffan Söderblom. Större än så här blir knappast den moderna skandinaviska litteratur som vägrar gå i navelskådandets och kroglivets ledband.

***

Roy Jacobsen: De osynliga (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

Jag har alltid levt med föreställningen om att en ö är världen i miniatyr. Den föreställningen har inte motsagts av de två öar där jag vistats, och Öland där jag i många år varit veckovis, sommar som vinter, har bekräftat den.

I så fall är Roy Jacobsens ö i De osynliga en mycket liten värld (så liten att Öland skulle se ut som ett stort rike vid en jämförelse). Den är inte större än att det går att minnas namnen på de människor som bor och verkar på Barrøy. Jacobsen skildrar dem med stor inlevelse och ömhet.

På Barrøy får man ingenting gratis. Den tid som skildras är kärv och fattigdomen sitter både i huden och kläderna. Vi får gå runt hundra år tillbaka i tiden för att föreställa oss hur en självförsörjande fiskarfamilj lever på en sådan ö, som trots sin litenhet ”är ett kosmos i ett nötskal, där stjärnorna sover i gräset under snön”.

Hans Barrøy försörjer sig och sin familj på fiske och på att vintertid också delta i Lofotenfisket. Han har andelar i en båt och det blir några mörka och hårda månader där uppe. Familjen är inte helt frisk. Också det frestar på. Och de är alla beroende av att kunna sälja till fiskfabriken. Där inne, på ”bygden”, finns också handelsboden och prästgården. Hans Barrøy vill placera flickorna där som pigor. Det går inte alltid så bra. Villkoren är minst sagt förnedrande. Och för en av dem slutar det i något som det inte vore överdrivet att kalla katastrof.

Jag ska inte säga något om själva händelseförloppet i romanen. Istället vill jag betona att denna roman är något av det starkaste jag läst på länge, både när det gäller trovärdigheten i tidsatmosfären och i person- och miljöteckningen. Här finns några hårda vinterstormar skildrade så övertygande att man nästan kan känna hur man själv sveps med av dem. Och de minst sagt olyckliga människoödena väcker inte bara medkänsla utan också en större insikt om hur villkoren såg ut. Jacobsen skriver:”Allt av värde på en ö kommer utifrån, bortsett från jorden, men det är inte på grund av den som de är här, det är öborna pinsamt medvetna om.”

Odlar gör de således, men det är inte mycket, och hästen måste de avliva och begrava. Människor förs också till sista vilan i denna berättelse, och för de unga män och kvinnor – barn skulle man vilja kalla dem – som blir kvar återstår ännu en generation av hårda och kärva dagar, av slit och fattigdom. Det är en väldigt fin bild av villkoren Jacobsen tecknar i slutet av romanen, då den täta dimman lättar en smula och solen ger sig tillkänna, som om öborna ”fått en helt ny dag inne i den gamla”.

Staffan Söderbloms översättning är magnifik, också i hans finurliga sätt att hantera det nordlandsmål som talas i berättelsen. Det kan man förstås inte överföra till svenska, så han har skapat en dialekt baserad på Evert Taubes transkription av Smögenbon Samuel Frisks sätt att tala i Jag kommer av ett brusand´ hav från 1952.

Leonard Cohen läser på sin postuma cd: German puppets burnt the Jews Jewish puppets did not choose

German puppets burnt the Jews
Jewish puppets did not choose

Puppet vultures eat the dead
Puppet corpses they are fed

Puppet winds and puppet waves
Puppet sailors in their graves

Puppet flower, puppet stem
Puppet time dismantles them

Puppet me and puppet you
Puppet German, puppet Jew

Puppet presidents command
Puppet troops to burn the land

Puppet fire, puppet flames
Feed on all the puppet names

Puppet lovers in their bliss
Turn away from all of this

Puppet reader shakes his head
Takes his puppet wife to bed

Puppet me and puppet you
Puppet German, puppet Jew

Puppet presidents command
Puppet troops to burn the land

Puppet fire, puppet flames
Feed on all the puppet names

Puppet night comes down to play
The after-act to puppet day

Rånvåg? Det nya riket!

Foto: Astrid Nydahl

Vad är egentligen en rånvåg? Jag läser i Sydsvenskan:

På ett par veckor har fyra rån och ett rånförsök inträffat i Lomma. De drabbade är unga killar som tvingats lämna ifrån sig bland annat kläder och mobiltelefoner under hot om våld. Polisen varnar även för att elever på skolor i Lomma utsätts för utpressningsförsök.

Detta är förstås inte alls en oskyldig våg, som kommit och sedan försvinner. Tvärtom är detta en bild av Det nya Riket. Vet ni något om Lomma? Jag gör, eftersom en morbror till mig levde och verkade där i min barndom. Lomma är ett litet och huvudsakligen välmående samhälle. Idag förstås betydligt större än under min barndom, runt 11.000 invånare kan det röra sig om nu. Kanske är det på sitt sätt typiskt att detta sker i Lomma. Minsta lilla samhälle plågas idag av denna importerade brottslighet. Och politikklassen fortsätter sitt mantra: "Vi såg det inte komma".

Det väpnade rånet mot en guldsmed här i stan utfördes av två syrier och en irakier. I lokalbladet anger man deras åldrar för att slippa ge läsarna viktigare information. Dessa män skyndar sig att bli etablerade gangsters. Särskilt i Sverige. Alldeles runt hörnet, där vi lever våra liv, pågår detta. Är vi otrygga? Nej, säger de höga herrarna och damerna, men de kan inte dölja de opinionsundersökningar som kommer med jämna mellanrum. Nu senast om just sådant som att gå ut i kvällsmörker, för att gå på bio eller restaurang, eller bara flanera en stund.

Rånen, överfallen, våldtäkterna, misshandeln och inbrotten kan bara kallas en våg om man säger vad som är orsaken. I vanlig ordning tiger medierna om det. Vad de är rädda för vet jag inte, men lutar allt mer åt att det är sanningen de fruktar. Sanningen om Det nya riket är fasansfull och just därför så viktig att uttala

Lögnerna från statsministern och de inbäddade, grå dagarna

Foto: T.N.

Det är ingen överdrift att kalla de här dagarna inbäddade. Det ligger ett lock över tillvaron när jag stiger upp och det stannar hela dagen.

Är tillvaron inbäddad för att vi lättare ska kunna hantera tillståndet i riket? Under rubriken Kan statsministern inte läsa skriver Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

I december 2015 skrev Morgan Johansson (S) och Anders Ygeman (S): "Så ska vi bekämpa den organiserade brottsligheten". Man erkände att denna hade vuxit sig starkare i vissa områden och presenterade insatser som skulle ”trycka tillbaka kriminella grupperingar”.

I februari 2017 påstod Stefan Löfven (S) att: ”Gängen ska knäckas”. I september 2017 sa justitieminister Morgan Johansson (S): ”Vi är på väg att knäcka organiserade brottsligheten”. I juni 2018 sa han: ”Vi ska knäcka gängen”, i augusti ”Vi ska knäcka den organiserade brottsligheten” och i helgen att ”De mest brottsaktiva ska buras in”. Statsministern sa för någon vecka sedan: ”Vi är fullt ut bestämda att den organiserade brottsligheten måste knäckas”. Han menade i en intervju på tisdagen att hans regering "från dag ett" arbetat för att göra samhället tryggare.

Men tyvärr matchas inte de bestämda målen med lika bestämda åtgärder, varvid problemen kvarstår.

Ett exempel är att regeringen på en presskonferens på onsdagen skulle presentera en nyhet kopplad till 34-punktsprogram mot gängbrottsligheten, och det resulterade i en utredning om ett regelverk för ordningsvakter som skulle redovisa sina tankar 21 maj 2021.

Det är som att säga att man vill gå ner tjugo kilo till jul och bestämt ta en rask promenad runt kvarteret. Det räcker liksom inte.

Är det inte dags att ta de höga herrarna på orden? Jag gör det, och i samma stund ser jag att de blåljuger. Statsministern, justitieministern och andra ljuger för att det passar deras syften. Jag tror inte att de återfår det förflutnas förtroende. Tvärtom tror jag att det bara finns en väg och det är längre ner i träsket. Liksom vårt land i övrigt.

Judehat 2019

Foto: Astrid Nydahl

I den danska dagstidningen Information skrev Shani Pedersen i förrgår en mycket intressant artikel om hur det är för en ung judinna att leva med ny och aggressiv antisemitism i sin vardag. Hon börjar sin berättelse i barndomen: 

Da jeg var lille, vidste jeg ikke, hvad antisemitisme var. Men jeg vidste, at den var forkert, og jeg vidste, den gjorde ondt i maven. Uden at stille spørgsmål undgik jeg at tale hebraisk med min familie i offentligheden eller bære den davidsstjerne, jeg havde fået i gave af min israelske farmor. Uden at stille spørgsmål undgik jeg at sige: Jeg er jøde.

Hur blev det sedan? Det är annorlunda, säger hon, men ändå inte:

I dag er det anderledes – og alligevel slet ikke. Der er stadig en lille ængstelig pige inde i mig, som ikke vil dø, men der er først og fremmest en trodsig gammel kælling, som vil kvæle hendes angst.

Det har I antisemitter lært mig.

Det judehat som manifesteras idag kommer huvudsakligen från de människor från Mellanöstern som fått det med modersmjölken och/eller skolundervisningen. Det är ingen hemlighet att arabiska medier är fulla med den mest primitiva formen av judehat. Också de palestinska. Pedersen skriver:

Antisemitisme anno 2019 rammer nådesløst og viser sig som tilbøjeligheden til at gemme davidsstjernen væk under trøjen i en automatreaktion, alt imens man mærker en ustyrlig lyst til at hoppe demonstrativt op på den nærmeste horisontale flade og skråle »Hatikvah« for fuld smadder.

Ja, vem vågar, vem kan? Jag är mer än väl på det klara med att minsta lilla judiska symbol kan räcka för att bli misshandlad och förnedrad.

***

Sedan har vi förstås också de andra, europeiskt formade och klassiska antisemiterna. En av dem heter Jeremy Corbyn. I den senaste tv-sända debatten inför valet sa han något som fick bland annat Daily Mail att skriva:

Jeremy Corbyn was accused of making notorious society paedophile Jeffrey Epstein 'more Jewish' last night after mis-pronouncing his surname live on television.

The Labour leader, whose tenure has been dogged by an anti-Semitism crisis, was said to have given the surname of the American, who killed himself in prison earlier this year, a Germanic twist.

During the ITV live leaders' debate he called the child abuser 'Ep-schtine', sparking fury on social media - after Boris Johnson pronounced Epstein correctly. 

Så är det förstås också med klimataktivismen. Medgrundaren av Extinction Rebellion, Roger Hallam, har nu sagt det man inte längre ska förvånas över, när det gäller synen på Förintelsen:

"Ärligt talat skulle man kunna säga: Detta är nästan en normal företeelse."

Och:

"Just another fuckery in history”

Lars Åberg: All Inclusive (Karneval förlag)

Journalisten och författaren Lars Åberg påbörjade sin trilogi om Sverige som Det nya riket 2017, med den omtalade och hyllade Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?

Uppföljaren kom redan 2018, Landet där vad som helst kan hända.

Vill man skaffa sig en helhetsbild ska man läsa alla de tre böckerna. Men man kan också börja med den tredje, All Inclusive. Välkommen till det nya landet som utkommer idag. Det är en bok som drar in läsaren i ett högst märkligt samhälle, det svenska, där allting tycks gratis och bidragskopplat, men där inga krav eller förväntningar formuleras. Åberg fokuserar i denna tredje bok på barnen och ungdomarna, de som förväntas leva i Det nya riket, med allt vad det innebär.

Det jag skulle kalla för grundproblemet finns med som en sakuppgift i bokens inledning: ”De senaste 40 åren har 2,5 miljoner människor fått uppehållstillstånd här…” Vem hade ens trott att det skulle fungera i ett så litet land som vårt? Och allt tal om integration till trots konstaterar Åberg: ”Den som inte vill bli en del av det svenska samhället får bidrag till sin separatistiska förening (…) I en ojämlik och orättvis värld erbjuder Sverige all inclusive.”

Detta sätt att organisera ett samhälle har en förutsägbar konsekvens.  De generationer som byggt folkhemmet har med sina kroppskrafter och inkomstskatter också lagt grunden för ett samhälle med betydande välfärdsfunktioner. Om alla människor, också de som knackar på vår port efter att ha rest över hela kontinenter, ska använda dessa system utan att bidra med något till dem, måste de förr eller senare krackelera. Vi ser nu följderna av det rundhänta och kravlösa: ”Det förefaller som om vi närmar oss vägs ände. En vacker dag kan allt ta slut. Känslan av tilltagande konflikt – om resurser, värderingar, terittorier, verklighetsbeskrivningar – blir starkare än lugnet och tillförsikten.” Och: ”Det är migrationspolitik på löpande räkning.” 

Själva förutsättningen tycks också i vårt land vara en marräng-ideologi, full av luft och lockande yta: ”Multikulturalismen är en postmodern doktrin som jämställer alla kulturer; ingen är värd mer än någon annan.” Jag vill påstå att denna ideologi/doktrin bestämt det mesta av skeendet i Europa efter murens fall. Ingen god eller generös människa har kunnat stå emot, eftersom den tolkats som synonym med individualitet och ett erkännande av skillnader. I praktiken har multikulturalismen alltid varit en ursäkt för mentaliteten "allt duger" och "allt är lika mycket värt". 

Konsekvensen syns i de lokala och regionala budgetarbetena denna höst. Många kommuner säger att pengarna är slut. Åberg: ”Man kan beskriva det som att vissa delar av samhällssystemet har injicerat så mycket osäkerhet och otrygghet att andra delar av samma system måste lägga om sin verksamhet för att ta hand om följderna.” Vi ser det var och varannan dag, kommuner som står rådvilla och måste ta från andra budgetar än de avsedda. Så "sparas" det på skola, dagis, åldringsvård, infrastruktur - säkert också annat, för att bidragsförsörjningen ska fortsätta och dessutom tillta.

På tal om islamismen, som också avhandlas i boken skriver han: ”Vem anade för 3-4 decennier sedan att kvinnoförtryck snart skulle bli ett alternativt ideal i Sverige?” Och när han har sig an något av islams svåraste problem i diasporan, det vill säga här i Sverige, skriver han så här om hederskulturen, ”ett helt paket av fördomar, vidskeplighet och destruktiva maktrelationer. Den är ett slags maffiaorganisation med ryggen mot världen. Den tar ifrån barnen deras självständighet, deras rörelsefrihet, deras glädje. Den är genuint främlingsfientlig. Den vill vara sig själv och hålla på med sit utan att bli störd.” Det betyder i klartext att islamismens anhängare inte vill se sina barn umgås med andra, för dem är vi svenskar främlingarna, och det är mot oss fientligheten riktas. Separatismen är bara en, men kanske den viktigaste faktorn, bakom gettoiserings-processen, där man dels isolerar sig, dels hålls kvar i det forna hemlandet och aldrig lär sig svenska. Att kvinnorna särskilt präglas av denna ideologi är uppenbart för de flesta.

Från Sorsele till Hörby, via Danderyd, är ett fiffigt sätt att belysa Sveriges politiska olikheter. Danderyd har sin trygga M-fästning. Sorsele drömmer om trygghet med Vänsterpartiet vid rodret och Hörby stretar på med sina krigande unga män. På ett rent privat plan vet jag rätt mycket om Hörby, dess sd-styre och de tjänstemän som flyr i ökande takt för att situationen är ohanterbar. Vem vill som skolledare vara med om att skrota grundläggande tillgångar? Vem vill se den framgångsrikt utbyggda biblioteksverksamheten raseras? Åberg gör med sina intervjuer på plats något så ovanligt som att lyssna på hur de resonerar. Inte blir jag gladare av att veta att Cecilia Bladh in Zito, som fick ta över sd-rodret från Stefan Borg, gärna ser att ortens bibliotek ska fokusera på lokalhistoria, och att förskola och skola ska ta med barnen ut till jordbrukarna, ha med sig lite vete som de tar med till gamla kvarnen ”för att göra sitt eget mjöl och sedan åker man till skolan och bakar bröd”. Inget fel på sådan – idag närmast obefintlig – kunskap, men man kan inte ersätta världen med lokal byhistoria och samhällskunskapen med att mala vete.

”Jag vill påstå att detta är stadsplanerad barnmisshandel” säger Åberg om den nya tidens arkitektur som inte ens erbjuder barnen lekytor. Var skulle de ens leka, de sitter ju bra där de sitter vid skärmarna. Ämnet är kanske, gettopolitiken oräknad, så stort och viktigt att det förtjänar en egen avhandling. 

Så bred är Åbergs nya bok. Jag skulle vilja säga, att den i sina klara och rediga resonemang täcker större delen av de ämnen vi måste diskutera. Ur barnens perspektiv, men därmed givetvis också ur vuxenvärldens. Vill vi att våra barn ska växa upp i ett Sverige präglat av islamismens könsseparation och instängdhet, av maffiabrottslighetens gränslösa våld och allt annat som vi fått med de senaste trettio årens invandring från Afrika, Asien och den av krig och hat präglade arabiska världen? Det vill vi förstås inte. Men ingen skulle heller våga skriva ut ett recept på en lösning.

Behöver jag ens tillägga att detta är en av årets absolut viktigaste böcker. Där pressen ljuger eller bäddar in händelser i bomull talar den rakt på sak. Få kan skriva samhälls- och pk-kritiskt som Lars Åberg. Hans trilogi är ett viktigt bidrag till en syn på skeendet och det pågående förfallet som inte drunknar i politiska floskler. Åberg är konkret där de andra är luddiga. Han är skarp där de andra är ängsliga.

Ohörsamhet versus upproriskhet

Foto: T.N.

Det finns många fördelar med sängläge dragtid. Att vara krasslig är ju inte värre än att man kan varva sömnen med läsning.

Jag tog in Harry Järvs Prometheus´ eld från 1998 till sängen och läste essän Medborgaren mot staten. Det är en utmanande text om innebörden av civil olydnad, eller som Järv säger, "medborgarohörsamhet". En av Henry David Thoreaus biografer, Henrik Seidel Canby, citeras i texten, där denne säger att civil olydnad inte är detsamma som uppror:

"Men han skulle vara ohörsam snarare än göra uppror, han skulle bekämpa sin egen svaghet snarare än bruka våld mot despoten på fiendesidan. Gandhi har handlat på det sättet. Han har slagit mot statens plånbok, inte mot dess militärmakt."

Canbys bok kom ut 1939. Hade den inte redan då blivit inaktuell? Det är en fråga jag ställer mycket seriöst.

Läsningen fortsätter.