torsdag 7 november 2019

Alain Finkielkrauts senaste bok

Skärmdump från Svenska Dagbladet

Ervin Rosenberg skriver i Svenska Dagbladet en understreckare om Alain Finkielkrauts senaste bok, ”À la première personne” (I första person). .
I Frankrike har på senare tid åtskilliga termer tillkommit inom det politiska språket. Décliniste, déclinologue, collapsologue, effondriste är några av dem. Det är lätt att förstå att de har med nedgång och sammanstörtning att göra. Även en icke fransktalande förstår dem: de betecknar en person som hyser pessimistiska uppfattningar om samtiden och än mer om framtiden, en som hävdar att någonting (en nation, ett samhälle, en civilisation) är på väg mot undergång.
Filosofen Alain Finkielkraut ses av många som en décliniste. Reaktionär kallades han redan 2002 i ”Le rappel à l’ordre. Enquête sur les nouveaux réactionnaires” (Tillbaka till ordningen. En undersökning av de nya reaktionärerna), en stridsskrift av Daniel Lindenberg, där personer med högst olika uppfattningar buntades ihop och beskrevs som bakåtsträvare. Det skulle bli värre med åren: de verbala angreppen på Finkielkraut har blivit legio. Enligt Pierre Bourdieu tillhör han dessa ”inte speciellt bildade halvlärda som gör sig till försvarare av en kultur som de själva saknar” och för Daniel Salvatore Schiffer är han ”varken filosof värd namnet eller författare”.
Alain Finkielkraut är i mina ögon skandalöst förbisedd i Sverige. Varför finns det inte ett förlag, stort eller litet, som kan översätta och ge ut hans viktiga böcker? Jag undrar om det bara är ett tecken på svensk provinsialism eller om det är så att hans tankar och idéer betraktas som just "reaktionära" eller värre. (Detta säger jag trots att det finns två böcker på svenska där han är medförfattare, en av dem, Världens hjärtslag, skriver jag om här).

Rosenberg skriver vidare:
Hans tankar kretsar kring förändringar som sker inom franskan (écriture inclusive), världens förfulning (han ogillar vindkraftverk), massturismens förstörelse av naturen, idel frågor som berör honom djupt och får honom att gång på gång utsätta sig för spott och spe.
Och: 
Ett annat ämne är antisemitismen. Inte den gamla, inte rasantisemitismen, som kom från höger. Den, anser Finkielkraut, är en gång för alla ”obrukbar” till följd av nazisternas judeutrotning. Där misstar sig Finkielkraut, för den sortens judehat har inte försvunnit, ändå har han rätt när han påstår att jämförelsen med 1930-talet är felaktig. Han citerar Georges Bernanos, en gång hängiven beundrare av Édouard Drumont och hans ”La France juive” (Det judiska Frankrike), som beklagade att Hitler ”drog vanära över antisemitismen”. Den nya form av judehat som skrämmer Finkielkraut kommer nu från två håll: islamismen och extremvänstern.
Slutligen detta:
Oron för samhällsutvecklingen i stort är bokens tredje huvudtema. Hoten tycker han sig se dels i en sorts förnekelsekultur och förvirring kring den egna identiteten, dels i politisk islam. Här befinner han sig på minerad mark.
Läs hela artikeln här.

1 kommentar:

  1. Är inte 'politisk islam' ett hittepå, som insinuerar att det vore skilt från något annat, kanske mer egentligt, islam? Finns det icke-politisk islam?

    SvaraRadera