Hoppet eller hopplösheten

Tormestorp. Foto: Astrid Nydahl

”Men jag måste lösa frågan om hoppet, eller rättare sagt frågan om en hållning som utesluter såväl hoppet som frånvaron av hopp (…) Med viss ansträngning gjorde jag slutligen Martin Luthers maxim till min egen. På frågan vad han skulle göra om han var säker på att världens ände skulle komma i morgon svarade han nämligen: jag skulle plantera träd.” 

Czesław Miłosz ur Mitt Europa, översättning av Stellan Ottosson.

Var går gränsen mellan uppgivenhet och hopplöshet? Jag tror jag märkt var den gränsen går. När uppgivenheten kan formuleras i ord är den fortfarande hanterbar. Den kan då bli en motståndshandling, ett sätt att markera avvikande ståndpunkter. Men när orden tryter och insikten om att det är för sent infinner sig, då har jag passerat gränsen till hopplösheten. Det är där jag befinner mig. 

Nej, jag är inte en politisk aktivist som man kan möta på demonstrationer eller i våldsamt uppror. Jag skulle inte ens dela ut flygblad eller hålla i några plakat. Hade jag varit det skulle jag kanske inte ens ha gått in i uppgivenheten, men det gjorde jag för många år sedan. Ändå, eller kanske just därför, är tanken på att plantera träd mycket lockande.