Höstläsning med Seneca

Foto: Astrid Nydahl

”Gårdagen fick jag dela med min sjukdom: förmiddagen lade den beslag på men eftermiddagen fick den ge med sig. Alltså prövade jag först min tankeförmåga genom att läsa.” Seneca

Att lämna samtiden och stiga ner i ett avlägset förflutet, se där ett recept som fungerar varje gång. Denna höst befinner jag mig alldeles i början av vår tideräkning. Det är förlaget Daidalos förtjänst. De har utgivit den drygt 600 sidor tjocka kompletta utgåvan Seneca: Breven till Lucilius (Daidalos, översättning och inledning av Magnus Wistrand)

Vem var Seneca? Han föddes runt år 4 i Corduba (Córdoba) i den romerska provinsen Hispania Baetica. Föräldrarna tillhörde den tidens överklass och hade en stor rikedom. Han skickades till Rom för utbildning, där han studerade litteratur och retorik, men Magnus Wistrand påpekar att han tidigt blev intresserad av filosofi trots faderns uppenbara motstånd.  Det var där och då han kom i kontakt med stoikerna och han skulle komma att bli stoicismen trogen hela livet.

”Jag har filosofin att tacka för mitt liv och den är den minsta av mina skulder.” Seneca

Seneca led av dålig hälsa. I trettioårsåldern insjuknande han allvarligt under ett besök i Egypten men kunde vid tillfrisknandet återvända till Rom där han började sitt liv som ämbetsman och kvestor (med bl.a. uppgiften att hålla uppsikt över finanserna i provinserna).

Han landsförvisades dock till Korsika efter en påstådd kärleksaffär med Caligulas syster Julia Livilla. Tiderna skulle komma att förändras då Claudius gifte om sig med Julia Agrippina, och då hon sökte en bra lärare till sonen föll lotten på Seneca. År 65 skulle dock Seneca falla offer för en större utrensning och Seneca dömdes att begå självmord.

I sin inledning berättar Wistrand inte bara om personen Seneca utan också om hans omfattande verk. Där återfinns förstås dramerna, men det anses vara just Ad Lucilium epistulae morales – Brev i moraliska ämnen till Lucilius – som är att betrakta som det viktigaste. Det rör sig om 124 brev.

Wistrand säger att det rått osäkerhet om huruvida detta verkligen är autentiska brev till en annan person, eller om det rör sig om litteratur i brevform. Han rekommenderar också en läsning som inte slaviskt sker i turordning: 

”Det går utmärkt bra – och är till och med att rekommendera – att läsa dem i vilken ordning som helst allt efter vad man för tillfället är intresserad av.”

Utgåvan är kompletterad med en omfattande ämneslista, så man vet vad respektive brev huvudsakligen handlar om. Kanske bör man också fördjupa sig i den diskussion som genom tiderna handlat om huruvida Seneca var en hycklare. Skälet till det är att han besatt en väldig privategendom – och därmed makt! – samtidigt som han predikade asketism och förakt för pengar och materiella tillgångar. På den punkten går det utmärkt väl att känna igen sig vid en jämförelse med vår tids pseudodiskussioner.

”Dygden behöver ju ingen yttre prydnad: den äger sin egen storhets skönhet och helgar den kropp den befinner sig i.” Seneca

Nå, det är breven som jag fäster min blick vid. Att läsa dem är en sällsam upplevelse. Den kräver ständiga påminnelser om vilken tid de är skrivna. När jag läser så gamla texter är det ingen självklart att jag förväntar mig igenkänning och får ständiga tankar kring hur lika vi människor är, oavsett vilken tidsålder vi levde i.

Senecas brev är framför allt en mycket nyttig påminnelse om det allmänmänskliga. Och jag glömmer inte bort att det är en fantastisk översättning som sätter mig i förbindelse med texterna. Om sommaren varit för het rekommenderar jag den här boken för höst- och vinterläsning, inte minst för att den bidrar till en förskjutning bort från samtida futtigheter och politiska banaliteter. Det vi lär av Seneca är människans villkor på gott och ont. Och att vi, trots mycket olika yttre villkor, ändå tycks påminna starkt om varandra också när tvåtusen år skiljer oss i tid och rum.

Seneca skriver:

”Tro mig, sann glädje är en allvarlig sak. Eller tror du att det är med glädjestrålande anlete och, som våra bortskrämda sprättar säge, ’med ett godmodigt leende´som någon enda föraktar döden, öppnar sitt hus för fattigdomen, tyglar sina njutningar och övar sig i att uthärda smärta? Den som funderar på sådana ting upplever en stor men ingalunda inställsam glädje. Jag vill att du ska äga en sådan glädje: den kommer aldrig att upphöra när du väl förstått varifrån den hämtas (…) Käraste Lucilius, gör det som är det enda som kan göra dig lycklig: kasta åt sidan och trampa under fötterna allt det som glänser på ytan, som någon annan lovar att ge dig och ställer i utsikt från någon annan; se till det sant goda och gläd dig över det som är ditt eget.  Men vad är då detta ’som är ditt eget’? Jo, det är du själv och därtill den bästa delen av dig.”