Lars Åberg: All Inclusive (Karneval förlag)

Journalisten och författaren Lars Åberg påbörjade sin trilogi om Sverige som Det nya riket 2017, med den omtalade och hyllade Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?

Uppföljaren kom redan 2018, Landet där vad som helst kan hända.

Vill man skaffa sig en helhetsbild ska man läsa alla de tre böckerna. Men man kan också börja med den tredje, All Inclusive. Välkommen till det nya landet som utkommer idag. Det är en bok som drar in läsaren i ett högst märkligt samhälle, det svenska, där allting tycks gratis och bidragskopplat, men där inga krav eller förväntningar formuleras. Åberg fokuserar i denna tredje bok på barnen och ungdomarna, de som förväntas leva i Det nya riket, med allt vad det innebär.

Det jag skulle kalla för grundproblemet finns med som en sakuppgift i bokens inledning: ”De senaste 40 åren har 2,5 miljoner människor fått uppehållstillstånd här…” Vem hade ens trott att det skulle fungera i ett så litet land som vårt? Och allt tal om integration till trots konstaterar Åberg: ”Den som inte vill bli en del av det svenska samhället får bidrag till sin separatistiska förening (…) I en ojämlik och orättvis värld erbjuder Sverige all inclusive.”

Detta sätt att organisera ett samhälle har en förutsägbar konsekvens.  De generationer som byggt folkhemmet har med sina kroppskrafter och inkomstskatter också lagt grunden för ett samhälle med betydande välfärdsfunktioner. Om alla människor, också de som knackar på vår port efter att ha rest över hela kontinenter, ska använda dessa system utan att bidra med något till dem, måste de förr eller senare krackelera. Vi ser nu följderna av det rundhänta och kravlösa: ”Det förefaller som om vi närmar oss vägs ände. En vacker dag kan allt ta slut. Känslan av tilltagande konflikt – om resurser, värderingar, terittorier, verklighetsbeskrivningar – blir starkare än lugnet och tillförsikten.” Och: ”Det är migrationspolitik på löpande räkning.” 

Själva förutsättningen tycks också i vårt land vara en marräng-ideologi, full av luft och lockande yta: ”Multikulturalismen är en postmodern doktrin som jämställer alla kulturer; ingen är värd mer än någon annan.” Jag vill påstå att denna ideologi/doktrin bestämt det mesta av skeendet i Europa efter murens fall. Ingen god eller generös människa har kunnat stå emot, eftersom den tolkats som synonym med individualitet och ett erkännande av skillnader. I praktiken har multikulturalismen alltid varit en ursäkt för mentaliteten "allt duger" och "allt är lika mycket värt". 

Konsekvensen syns i de lokala och regionala budgetarbetena denna höst. Många kommuner säger att pengarna är slut. Åberg: ”Man kan beskriva det som att vissa delar av samhällssystemet har injicerat så mycket osäkerhet och otrygghet att andra delar av samma system måste lägga om sin verksamhet för att ta hand om följderna.” Vi ser det var och varannan dag, kommuner som står rådvilla och måste ta från andra budgetar än de avsedda. Så "sparas" det på skola, dagis, åldringsvård, infrastruktur - säkert också annat, för att bidragsförsörjningen ska fortsätta och dessutom tillta.

På tal om islamismen, som också avhandlas i boken skriver han: ”Vem anade för 3-4 decennier sedan att kvinnoförtryck snart skulle bli ett alternativt ideal i Sverige?” Och när han har sig an något av islams svåraste problem i diasporan, det vill säga här i Sverige, skriver han så här om hederskulturen, ”ett helt paket av fördomar, vidskeplighet och destruktiva maktrelationer. Den är ett slags maffiaorganisation med ryggen mot världen. Den tar ifrån barnen deras självständighet, deras rörelsefrihet, deras glädje. Den är genuint främlingsfientlig. Den vill vara sig själv och hålla på med sit utan att bli störd.” Det betyder i klartext att islamismens anhängare inte vill se sina barn umgås med andra, för dem är vi svenskar främlingarna, och det är mot oss fientligheten riktas. Separatismen är bara en, men kanske den viktigaste faktorn, bakom gettoiserings-processen, där man dels isolerar sig, dels hålls kvar i det forna hemlandet och aldrig lär sig svenska. Att kvinnorna särskilt präglas av denna ideologi är uppenbart för de flesta.

Från Sorsele till Hörby, via Danderyd, är ett fiffigt sätt att belysa Sveriges politiska olikheter. Danderyd har sin trygga M-fästning. Sorsele drömmer om trygghet med Vänsterpartiet vid rodret och Hörby stretar på med sina krigande unga män. På ett rent privat plan vet jag rätt mycket om Hörby, dess sd-styre och de tjänstemän som flyr i ökande takt för att situationen är ohanterbar. Vem vill som skolledare vara med om att skrota grundläggande tillgångar? Vem vill se den framgångsrikt utbyggda biblioteksverksamheten raseras? Åberg gör med sina intervjuer på plats något så ovanligt som att lyssna på hur de resonerar. Inte blir jag gladare av att veta att Cecilia Bladh in Zito, som fick ta över sd-rodret från Stefan Borg, gärna ser att ortens bibliotek ska fokusera på lokalhistoria, och att förskola och skola ska ta med barnen ut till jordbrukarna, ha med sig lite vete som de tar med till gamla kvarnen ”för att göra sitt eget mjöl och sedan åker man till skolan och bakar bröd”. Inget fel på sådan – idag närmast obefintlig – kunskap, men man kan inte ersätta världen med lokal byhistoria och samhällskunskapen med att mala vete.

”Jag vill påstå att detta är stadsplanerad barnmisshandel” säger Åberg om den nya tidens arkitektur som inte ens erbjuder barnen lekytor. Var skulle de ens leka, de sitter ju bra där de sitter vid skärmarna. Ämnet är kanske, gettopolitiken oräknad, så stort och viktigt att det förtjänar en egen avhandling. 

Så bred är Åbergs nya bok. Jag skulle vilja säga, att den i sina klara och rediga resonemang täcker större delen av de ämnen vi måste diskutera. Ur barnens perspektiv, men därmed givetvis också ur vuxenvärldens. Vill vi att våra barn ska växa upp i ett Sverige präglat av islamismens könsseparation och instängdhet, av maffiabrottslighetens gränslösa våld och allt annat som vi fått med de senaste trettio årens invandring från Afrika, Asien och den av krig och hat präglade arabiska världen? Det vill vi förstås inte. Men ingen skulle heller våga skriva ut ett recept på en lösning.

Behöver jag ens tillägga att detta är en av årets absolut viktigaste böcker. Där pressen ljuger eller bäddar in händelser i bomull talar den rakt på sak. Få kan skriva samhälls- och pk-kritiskt som Lars Åberg. Hans trilogi är ett viktigt bidrag till en syn på skeendet och det pågående förfallet som inte drunknar i politiska floskler. Åberg är konkret där de andra är luddiga. Han är skarp där de andra är ängsliga.