lördag 30 november 2019

Max Porter: Lanny (Sekwa/ Etta, översättning av Marianne Tufvesson).


Huvudpersonen heter Lanny. Men är han ensam huvudperson? Max Porters nya roman är en underbar, snårig, vackert berättad historia om lille Lanny som lever i sin egen värld och tas om hand av mamma och pappa. Men en minst lika viktig person i Lannys verkliga och drömda värld är gamle Pete, Mad Pete kallad, som skapar och leker tillsammans med honom. Och så får man förstås inte glömma Dead Papa Toothwort som väl mer är träd är mänsklig varelse, nog så viktig. Det är bara det att denna varelse yttrar sig minst sagt märkligt och det sätter sina spår i typografin. Och denna lilla by, där de lever, kan se ut som en vykortsidyll, men nog finns hoten redan uttalade. Inte minst hos den äldre dam, Peggy, som är övertygad om att de vackra gamla husen ska ersättas av moderna skräckkonstruktioner.

Ungefär halva Lanny är en vacker och ställvis mycket rörande historia. På sidan 115 vänder det mot ett mörkare håll. Lanny är försvunnen. Man ropar kollektivt och utgår ifrån att han är någonstans där man vanligen hittar honom, under en säng eller uppe i en trädkoja. Ingenting med Lanny kan förvåna. Som när han försvinner in i en 40-minuterslabyrint och är framme på en tiondel av tiden. Rundvandringen och dörrknackningar leder till saker, men inte hittar man Lanny. Hela denna del av boken är en skickligt komponerad mix av röster, tankar och handlingar, oupphörligen fascinerande.

Resten av berättelsen är så finurlig att jag inte ska orda om den. Men nog upplöses gränser både i tid och rum! Max Porter är en angenäm och överraskande bekantskap, först med Sorgen bär fjäderdräkt, och nu med Lanny.

Inga kommentarer: