Sömnen, också den inbillade, som räddning undan förfallet

Foto: Astrid Nydahl

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst (...) Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.” Fernando Pessoa

Om det är medicinerna, depressionen eller den existentiella uppgivenheten kan kvitta. Jag går som en sovande genom tillvaron. Det rycker i ögonlocken när jag är utomhus, som om de ville uppmärksamma mig på något. 

Jag är vaken timmarna runt midnatt. Verkligen vaken, eftersom det är då jag huvudsakligen läser. Sedan återgår jag till handlingsförlamningen. Trots den städar jag, lagar mat, diskar, växlar några ord, tar emot något i telefonen, skalar en clementin, för att sedan försvinna och sjunka in i ett svart ark papper och inbilla mig att det är verkligheten, den enda giltiga.