Belägringen. Förstörelsen

Foto: Astrid Nydahl

Jag går från den ena delen

av staden till den andra,

och vill vara någon annan,

en som slapp gå där.

Lars Gustaf Andersson: ur Övningsbok

Inte ens en blick på min lilla hemstad får mig att tänka annat än att jag vill slippa gå där.

Vi befinner oss under belägring. I den ytterst begränsade del av Sverige där jag rör mig saknas inte belägringen, den märks nu överallt. Den vardagliga terrorn finns alltid på lokaltidningens förstasida. Vid Ivösjön och Hammarsjön har den lilla kommunen Bromölla och den större Kristianstad byggt fina offentliga toaletter med handikapputrustning. Samtliga har bränts ner. När man byggde upp den på nytt vid Hammarsjön återvände förstörarna och slog sönder alla toa-stolar och vaskar. De hittades som högar av porslinskross.

I fredags blev en 85-årig man nerslagen här i stan, mitt på ljusa dagen, bestulen på allt han hade. Just där han hittades liggande hjälplös bor en av våra bästa vänner.

Väl medveten om att detta bara är en ytterst liten skörd nämner jag det just för att det berör mig. När vi flydde Malmö 1982 hade det gått för långt där. Tyckte vi. Tillståndet i Malmö kom också hit, ett årtionde senare. Men det var först med 2015-2016 års inflöde som katastrofen kom. Den smög sig inte på. Den attackerade på bred front. Sprängningar och skjutningar är nu också här inslag i vardagen som gör mig totalt uppgiven. Ingen och inget kommer att förändra detta till det bättre. Tvärtom. Skredet ner i totalt mörker kommer att fortsätta. Ingenting indikerar något annat.

Jag vill slippa gå här. Jag vill slippa vara här. Jag vill inte vara någon annanstans än ute vid kusten, i blåsten och ensamheten, på en plats dit inga ryggmärgsgangsters från Mellanöstern, Afrika och Asien hittat. Där kan man till och med lura sig själv tro att man befinner sig i det gamla Sverige.