 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det finns en tystnad så stor att den växer till galenskap inombords. Sara
Lidman vittnade om den från sitt hus i Missenträsk. Hennes medicin var ett högt
tickande gammalt golvur. Tickandet gav tystnaden en mening.
Tystnaden har jag aldrig fruktat. Men jag förstår vad Lidman menade. Numera
lyssnar jag ytterst sällan på musik.Det är sedan många år mest tystnaden jag
söker. Det sökandet började när jag var i 25-årsåldern och höll på att falla
ner i galenskapen. Malmös lägenhetsliv var ett helvete och det dröjde länge
innan jag hittade något som kunde främja inre frihet.
Den bästa tystnaden finner jag utanför hemmet. Varje
gång jag befinner mig på en tyst plats vill jag stanna där, bortom konsumismen
och politiken, bortom tarvligheter och privatstrider. Ändå vet jag att
tystnaden är möjlig att finna också hemma. Det är när jag finner den här som
bara den digitala uppkopplingen kan fresta med sitt oväsen. Varje dag blir en
strid också mot den, men en strid lättare att vinna.
Jag vandrade en gång själv mellan Nikkaluokta till Kebnekaise. En helt vindstilla vinterkväll. Snön, stjärnhimmeln och norrskenet gav stämning. Sikten var skum men lång i det upplysta mörkret. Panorama. Inget mer än andetagen och stegen hördes. Jag var förbluffad över den totala tystnaden. Magiskt och kusligt på samma gång.
SvaraRaderaJari,
SvaraRaderaDet låter fantastiskt.
Önskar att jag själv haft vett att göra något sådant i unga år.
Var dock med barnen på kalfjället vid Stekenjokk en gång, också det ett tyst upplevelse.
Jag hade många helt tysta stunder i USA under min PCT vandring. Så tyst att man hör sina egna hjärtslag. Ovan en makalös stjärnhimmel vars like jag aldrig råkat på i Sverige. Att tälta högt under stjärnhimlen och ha en känsla att världen har upphört att existera - det är lyx av sällsynt art.
SvaraRaderaElina,
SvaraRaderaDina vandringar överträffar allt jag tidigare hört talas om. Jag läser ju dig varje text och tycker väldigt mycket om din olydiga grundsyn och attityd. Tack!